Meningen med livet - samlingstråd

Jag söker inom och kring mig själv. i det jag kan se och uppskatta så att säga. Inte nödvändigtvis det jag fått berättat för mig (såsom att jorden är rund och inte platt exempelvis.) eller lärt mig.

Men ändå märker jag hur oerhört färgad jag är utav andras åsikter och tankar. Det ultimata vore att födas X antal gånger in i denna verklighet utan att få några redan upplevda livsöden inprogramerade i psyket, sedan utvärdera vilket som verkar mest godtyckligt och välja det om det känns rätt.

Det finns en sådan oerhörd felmarginal i denna frågeställning.

-

Ja det vore väl rättaå lattjo antar jag.

Vadå?

Världen drivs inte av en missnöjd vilja, utan världen är vilja.

Viljan är inte missnöjd, för det skulle förutsätta ett medvetande, vilket viljan helt saknar. Viljan har heller inget mål och kan inte uppfyllas utan bara hindras; exempel på detta är gravitationen.

Lyckan är av negativ natur, som innebär frånvaro av smärta. Någon varaktig lycka är inte möjlig i denna världen.

Okej, tack för att du upplyste mig då. Måste väl läsa på.

Meningen med livet är att söka efter meningen med livet. Likt en tavla vars motiv är ett rum med en tavla på väggen med motivet ett rum som har en tavla på väggen med motivet ett rum som har en tavla på väggen...

Jo vi är styrda av våra lustar...
men inte helt, vi har vetomöjlighet!
Felet är att vi använder den för sällan.

Jag tror det handlar om att lära känna Gud/Jesus Kristus och har gemenskap med honom. Ju mer man känner Gud och har gemenskap med honom, desto mer får man reda på vem man är. Det handlar om göra Guds vilja. Han visar sin kärlek till oss genom att Jesus Kristus dog medan vi var syndare.

precis!

Nja, det är ju en lika "bra" mening med livet som så många andra; frånsett att premisserna för den är helt åt skogen med sina meningslösheter.

Vad menar du? Det är skillnad på en objektiv mening i livet och påhittade meningar.

"Meningen med livet är att upptäcka din gåva. Syftet med livet är att ge bort din gåva." ~ Picasso


Att älska villkorslöst är en känsla som hittills har toppat listan på vad som är meningen med den mänskliga existensen. För min del kommer det, när jag har lärt mig hantera alla inre verktyg ordentligt, att handla om poesi. Ord är ren magi som möjliggör en manifestering av mitt mest djupaste inre. Det som är mitt inre, är också ditt inre. I egenskap som människa så kan våra hjärtan relatera till det som spränger bort alla barriärer som vi har byggt upp gentemot kärlekens sanna natur. När vi tar bort dessa barriärerna, så är vi närmre källan där ord eller koncept längre inte är nödvändiga. Allt som behövs är din blotta uppmärksamhet. Det gäller att inte "inte kunna se skogen av alla träden."

Så, jag vill med mina ord en vacker dag kunna hjälpa och bistå andra människor med de verktyg som behövs för att bygga broar till sina hjärtan. Därefter är det möjligt att komma i kontakt med källan som har skapat allting. Detta gör jag enklast genom att påminna dem om vad de djupt inom sig själva, någonstans begravt inom det en-gång-i-tiden levande barnet, redan vet om.

Jag tror det ligger något i det faktiskt... alla människor är inte lika, alla är på olika nivåer av utveckling (då menar jag själslig utveckling). Därför känns det som att livets mening är helt subjektiv. Man kan alltså inte vända sig utåt för att hitta sitt livs mening utan man måste vända sig inåt.