Citat:
Så här skriver nyligen Augustprisbelönade Lena Andersson bland annat:
Den gången (”efter mina sju tysta år”) kunde Bergwall ha valt att avsluta pjäsen och sänka ridån. Inte genom att hävda att terapeuterna och de höga juristerna hade använt honom för att främja sina egna karriärer, drogat och utnyttjat honom, utan genom att klargöra att han använde dem – för att få känna den berusande makten i att vara den enda som visste det alla undrade över, att äga diamanten alla ville ha.
I stället inleddes nästa akt. Beställsamt gick Bergwall åter alla till mötes, band upp dem och knöt dem till sig på samma tjänstvilliga sätt igen men nu i motsatt syfte. Han var advokaterna lika behjälplig i friandet som vid fällandet, lotsade lika hudlöst dem som nu ville skriva om hans oskuld som han förut lotsat dem som velat skriva om hans skuld. Allas handgångne man. En ödmjuk tjänare som härskar i lönndom genom att verka svag och förvirrad, alltmedan han kyligt prövar vad andra går för och mäter sin styrka mot dem.
”Ett helt följe – ett helt följe! – är med i det skådespelet”, säger Bergwall upprymt till Råstam, men låter samtidigt förstå att det är detta lättlurade följes fel att han spelar teater för dem. Det är ju deras uppgift att stoppa honom. Hans uppgift är en annan och helt självbespeglande, att få bekräftat att han kan lura vem som helst, kan iscensätta vilken verklighet som helst och bli trodd till och med av dem som har till yrke att genomskåda sådant.
Och så blir han friad och människors tillit och empati tas ånyo i anspråk, den här gången för att han tvingas sitta på ett så obehagligt sjukhus. Samma mönster varje gång.
http://www.dn.se/ledare/kolumner/manipulatorens-makt-och-vanmakt/
Den gången (”efter mina sju tysta år”) kunde Bergwall ha valt att avsluta pjäsen och sänka ridån. Inte genom att hävda att terapeuterna och de höga juristerna hade använt honom för att främja sina egna karriärer, drogat och utnyttjat honom, utan genom att klargöra att han använde dem – för att få känna den berusande makten i att vara den enda som visste det alla undrade över, att äga diamanten alla ville ha.
I stället inleddes nästa akt. Beställsamt gick Bergwall åter alla till mötes, band upp dem och knöt dem till sig på samma tjänstvilliga sätt igen men nu i motsatt syfte. Han var advokaterna lika behjälplig i friandet som vid fällandet, lotsade lika hudlöst dem som nu ville skriva om hans oskuld som han förut lotsat dem som velat skriva om hans skuld. Allas handgångne man. En ödmjuk tjänare som härskar i lönndom genom att verka svag och förvirrad, alltmedan han kyligt prövar vad andra går för och mäter sin styrka mot dem.
”Ett helt följe – ett helt följe! – är med i det skådespelet”, säger Bergwall upprymt till Råstam, men låter samtidigt förstå att det är detta lättlurade följes fel att han spelar teater för dem. Det är ju deras uppgift att stoppa honom. Hans uppgift är en annan och helt självbespeglande, att få bekräftat att han kan lura vem som helst, kan iscensätta vilken verklighet som helst och bli trodd till och med av dem som har till yrke att genomskåda sådant.
Och så blir han friad och människors tillit och empati tas ånyo i anspråk, den här gången för att han tvingas sitta på ett så obehagligt sjukhus. Samma mönster varje gång.
http://www.dn.se/ledare/kolumner/manipulatorens-makt-och-vanmakt/
Tappade lite respekten för LA där. Tycker hon ofta hamnar rätt i sina resonemang men här luktar det vänskapskorruption och försvarstal. Bergwall kan rimligtvis inte hållas ensam ansvarig för den här cirkusen. Att försöka göra Bergwall till någon slags übermänsklig psykopat är bara att fördumma och fördunkla hela skeendet. Mycket olikt LA att skriva så här ensidigt och obalanserat.
Men förändring brukar ju faktiskt vara kopplat till vård.