Jason goes to hell är helt klart ett steg upp från Jason takes Manhattan. Det är den första filmen i serien som inte följer upp vad som hände i förra filmen och hur Jason lyckades överleva. Det kan antagligen förklaras genom att det för första gången är New Line Cinema som producerar filmen istället för Paramount men det är lite tråkigt eftersom det annars är en av ganska få filmserier som faktiskt följer upp tidigare filmer ganska bra. De har så klart ändrat riktning på vart serien ska gå ett antal gånger om inte i nästan varje film men den här filmen tar helt klart det största steget och lägger in väldigt mycket nytt material till storyn och ger Jason möjligheter som mer känns hemma i Elm Street's drömvärld. Det behöver inte tolkas som något dåligt så klart och i det här fallet står jag nog ganska neutral då det ändå öppnar många möjligheter samtidigt som de ändå redan är så långt gångna från grundidéerna av de tidiga filmerna.
Den här filmen är inte riktigt så dålig som många verkar tycka utan den är en konstant spännande film nästan från början till slut med en del riktigt skön gore. Den har även något som nästan kan liknas vid ett manus den här gången även om den är fylld med hål, speciellt om man tar in andra filmer från serien i ekvationen.
2/5
__________________
Senast redigerad av BlackMetal 2013-12-02 kl. 01:10.
Den här var inte heller mycket att hänga i granen tyvärr och så här på småtimmarna har jag svårt att kommentera den. Det känns bara som en extremt onödig film där det mesta bara känns som timefillers med extremt dålig dialog och story som bara ska mala på tills vi får StålJason i slutet. Att Lexa Doig har huvudrollen är kanske filmens enda plus då jag diggar henne som fan från Stargate SG-1 och annat men det är inte så att hon skådespelar speciellt bra heller eller något i den stilen. Filmen innehåller väl lite underhållande action och ett par trevliga homager till andra Friday the 13th-filmer som alltid har något värde antar jag.
Pain & Gain. Årets besvikelse! Jag gillar inte filmen för jag blir äcklad av den. Hela handlingen är motbjudande, och de skratt som filmen vill tvinga fram sätter sig i halsen på mig, för att sedan glida ner som en oskön kaktus, och sedan lägga sig i bröstet förstenad. Ja, obehaglig upplevelse. Att filmen är baserad på verkliga händelser gör ju knappast illamåendet bättre, utan ger det mer rättvisa. Problemet för mig att uppskatta filmen är att alla i filmen är äckliga. De som utför brottet är äckliga per definition, och människorna omkring är äckliga och tröga.
Speciellt avtänd blir jag när Victor har blivit grovt misshandlad, för att sedan hamna i rullstol, och poliserna vägrar tro på honom samt förolämpar honom. Och att mycket i filmen kretsande kring Victor verkar utgå ifrån att man inte kan känna medlidande med en grovt misshandlad person, om personen är otrevlig. Helvete, vad människor är lättkränkta och korkade. Klart att man är bitter och ledsen och arg om hela ens liv har ställts upp och ned. Jävla människor alltså! Känns som majoriteten av människor som beter sig sådär, är vänstermänniskor. Bara att kolla på tidningarna: är någon SD:are, så kan man av princip inte gilla den personen = vänsterfolks åsikter. Fuck you, jävla bittra okultiverade "småborgare"-fittor!
Hela filmen känns mer eller mindre exakt som en tv-spels-trailer för i allmänhet GTA och i synnerhet GTA: Vice City. Men till skillnad mot Drive som har samma typ av estetik, så är detta mer eller mindre motbjudande mer eller mindre konstant. Satt med en lättare misantropisk malaria-depression filmen igenom. Huga mig! Serenity now!!
Stabilt skådespel från alla i filmen, och jag trodde länge att Sorina Luminita spelades av April Bowlby (bimbon i 2 ½ män). Men hon spelades av en snygg israeliska vid namn Bar Paly, ett namn som låter lite som en sjukdom. Vilket jag antagligen får en känsla av via Bell's palsy, och det passar rollen Sorina väl - för hon ser verkligen ansiktsparalyserad ut.
Jag har lite svårt att dra "filmkortet", och det är inte främst för att filmen är verklighetsbaserad, utan för att filmen är motbjudande och saknar någon slags form av moral - vilket kan vara inbjudande, men här finner jag bara spektaklet: usch!
Det enda som jag verkligen gillade i filmen var de första 5 minuterna, och även scener när Daniel Lugo pumpade till techno över coola panorama-liknande bilder à la Miami Vice. (Behövs mer sliskig techno i filmer!).
Nej, trots att det är en framtida och nutida klassiker (får se om den om 10-15 år, och uppdatera min åsikt. Betyg: 1.5/5
Vad tycker du om Metteis Hell of the Living Dead? Verkar ganska ensam om att uppskatta den grisiga pärlan!
Yes, gillar Fulci annars, men Zombie Flesh Eaters och House by the Cemetery klarar jag inte av. Galet sega, enligt mig!
Hell of the Living Dead såg jag sist när jag var kanske.. 7-8 år, på VHS. Går igenom gamla, italienska zombiefilmer nu dock, så den lär bli sedd igen inom kort!
Jag tror att om man ska ge filmen en rättvis bedömning så får man ignorera källmaterialet och bara acceptera att det är en reboot på en franchise som varken behöver fler uppföljare och allra minst en reboot/remake. Bakgrunden vi får skiljer sig till viss del från den vi får i originalserien och de filmer den liknar mest är helt klart tvåan samt trean som den tar mest från både i form av miljö, mord och story men det är en egen film med en egen story.
Jason är i den här filmen istället väldigt mänsklig och han är mer en generisk mördare som senare i filmen hittar en hockeymask istället för påse att gömma sin deformerade nuna bakom. Han är antagligen den delen de fått till sämst av allt i hela filmen. Morden, brösten, ungdomarna och miljöerna passar bra in förutom att den utspelar sig i nutid då vilket jag tycker var ett bra beslut då datum ändå aldrig varit en stor faktor eller något de brytt sig speciellt mycket om. Speciellt ungdomarna är lika irriterande och dumma som i övriga installationer. Filmen har en hel del referenser och homager vilket jag tycker om, speciellt då filmen ändå inte lyckas stå på egna ben. Den låter en i alla fall bli lite nostalgisk eller ja de som inte dragit igenom alla 12 filmer den senaste veckan kanske kan bli det. Tyvärr saknar filmen den "campiga" känslan som gör de första filmerna underhållande men det handlar antagligen helt enkelt om tiden den gjordes i och det faktum att den är en helt onödig reboot där lite snabba pengar var dess enda syfte.
2/5
Sammanfattningsvis för Fredag den 13:e-temat:
De första fyra filmerna kändes alla som ganska fräscha och ibland hyfsat vågade filmer som har en konsekvent kärna som känns vettig. De har en hög camp-nivå och är filmer som har ett värde att se om. Vid film fem prövade de något nytt som inte fungerade alls och efter det kunde serien aldrig riktigt hämta sig även om det fanns några små ljusglimtar på vägen som t.ex del sex. Vissa filmer av de klassiskt hatade filmerna i serien är precis så dåliga som folk säger (Jason Takes Manhattan) och andra lyckades ändå överraska (Jason Goes to Hell).
Tidigt rysare som helt klart var före sin tid då det begav sig. Steve McQueen har huvudrollen i filmen som handlar om något som först liknar en komet men visar sig vara en slemklump som är en livsfarlig köttätare och härjar vilt i en liten stad. McQueen's skådespel är som allt som oftast, stabilt - här i en tidig roll innan storfilmerna på 60- och 70-talet. Filmen i sig är väldigt enkel men jag blev faktiskt ganska imponerad av effekterna med tanke på att den är gjord på 50-talet. Lagom spännande och endast 83 minuter lång så den är ju rätt tätt berättad. Såg den i full-HD och det gynnade den helt klart. Sevärd trots att den är långt ifrån ett mästerverk.
Helt okej gestaltning utav Andy Kaufmans liv och filosofi. Jim Carrey spelar huvudkaraktären Kaufman som går från amatör-underhållare på bar till att bli en av amerikas mest kända komiker med hjälp av hans agent, hans partner och framförallt hans envisa och målmedvetna tillvägagångssätt.
Danny DeVito spelar Kaufmans agent, George Shapiro, ingen märkvärdig prestation i hans karriär(Han gör det han ska felfritt, men inget som står ut från hans övriga roller).
Paul Giamatti spelar Kaufmans partner, Bob Zmuda, som delar Andys syn på humor, och gör det mycket bra.
Filmen fokuserade väldigt mycket på Kaufmans livsfilosofi och hur han såg på humor. Filmen visade båda det positiva och negativa utav hans tankesätt, och avslutar med att låta tittaren reflektera över våra prioriteter och värderingar.
Bra biografi som kombinerar verklighet, filosofi, dramatik och humor med bra skådespeleri. 7/10
