Citat:
Ursprungligen postat av
Deriverbar
Har ingen egen erfarenhet av den där magiska föräldrar->barn kärleken, men hoppas att få uppleva den när jag själv får barn.
Det tror och hoppas jag att du kommer att få uppleva.

Det skulle dock vara mycket intressant att få träffa dig efter du har haft barn i ett antal år för att se om du tänker likadant då. Min erfarenhet är att få gör det eftersom föräldraskapet förändrar ens person på så många sätt.
Citat:
Ursprungligen postat av
Deriverbar
Oavsett anledning så tänker jag att det bara är bra om personer som vet med sig att de inte vill ha barn uppmuntras låta bli att skaffa dem, istället för att pressas till att skaffa barn de senare överger eller behandlar dåligt.
Självklart är det bra om personer som vet med sig att de inte vill ha barn låter bli att skaffa dem. Jag har svårt att tro att någon har något emot att man uttrycker den uppfattningen. Men att säga att man ångrar sitt föräldraskap är någonting helt annat.
Citat:
Ursprungligen postat av
Deriverbar
Har däremot erfarenhet av barn->föräldrar kärlek, och älskar mina föräldrar oerhört mycket. Om någon av mina föräldrar skulle erkänna att de egentligen inte velat ha barn och ångar att de valde det livet hade självklart min reaktion vara att tycka synd om och försöka trösta dem. Ädlast dem och skulle lida med dem om de upplevt att de lagt halva sin liv på något de ångrar.
Du tycker inte att det är vettigare att hantera sina dåliga beslut själv istället för att lämpa över det på sina barn så att de lider och tycker synd om en? I synnerhet om de dålig besluten handlar om just barnen.
Citat:
Ursprungligen postat av
Deriverbar
I verkligheten går det självklart inte. Om man inte själv skaffat barnen hade inte barnen funnits. Men genom abstrakt tänkande kan man tänka bort barnens varande eller icke varande ur situationen.
Om man då jämför ett möjligt liv med ett annat, så är det fullt möjligt att ångra de livsval man gjort, särskilt om man känner att man egentligen inte ville göra de val man en gång gjorde, utan pressades till det av omgivningen.
På så sätt kan man säga att man ångrar att man skaffade barn, utan att för dens skull ångrar barnens existens, och trots att man älskar sina barn.
Visst, i teorin kan man resonera så. Problemet är bara att barnen inte är abstrakta saker utan komplexa människor av kött och blod vars inre känsloliv du aldrig till fullo kommer att förstå. Även om de säger sig förstå ditt resonemang kan du aldrig veta hur det känslomässigt påverkar dem på djupet.
Jag skulle nog inte heller ta det personligt och tycka synd om mig själv ifall min mamma sa någonting sådant. Däremot skulle jag inte ens under pistolhot säga något sådant så att mina barn hörde det. För om de skulle såras av uttalandet är det något som riskerar att förändra dem för resten av deras liv.