Johanna Frändén levererar ytterligare en familjefientlig krönika

Jag är tveksam till om man verkligen älskar sina barn på det starka sätt som bara en förälder älskar sitt barn på om man ångrar sitt föräldraskap. Jag upplever i alla fall att den kärleken och det bandet är så starkt att det inte skulle gå att ångra sitt föräldraskap hur jobbigt det än skulle bli.

Som förälder har jag i alla fall väldigt svårt att sätta mig in i hur det skulle gå ihop med den kärlek som jag känner för mina barn. Den typ av kärlek är oförenlig med ånger.

Ja absolut så. Men förstår samtidigt att en människa som faktiskt ångrar att hen blev förälder är kapabel att säga detta också. Det visar ju på att föräldern har (haft) anknytningsproblem. Åtminstone i perioder. Och i de stunder denna offentliggör detta också. Eller ev. hela tiden.

Varför kräver det en förmåga till abstrakt tänkande?

Wikipedia:

För att man måste kunna skilja idén om barnens existens ifrån idén om vilket liv man lever och idén om vilket liv man hade kunnat leva.

I verkligheten går det självklart inte. Om man inte själv skaffat barnen hade inte barnen funnits. Men genom abstrakt tänkande kan man tänka bort barnens varande eller icke varande ur situationen.

Om man då jämför ett möjligt liv med ett annat, så är det fullt möjligt att ångra de livsval man gjort, särskilt om man känner att man egentligen inte ville göra de val man en gång gjorde, utan pressades till det av omgivningen.

På så sätt kan man säga att man ångrar att man skaffade barn, utan att för dens skull ångrar barnens existens, och trots att man älskar sina barn.

Jo, det betyder rent praktiskt att uttalandet "jag ångrar att jag blev mamma" är detsamma som "jag ångrar att jag födde dig", eftersom de båda i verkligheten är synonymer. Vad det betyder i en abstrakt värld är totalt irrelevant. Det sistnämnda uttalandet är samma som "jag skulle helst se att jag inte satte dig till världen". Hur man nu kan kombinera det med att älska barnen förstår jag inte, men franska kvinnor kanske är kända för att utveckla dubbel personlighet, eller så kanske kvinnan bara är sjuk i huvudet? Eller så kanske du bara har missuppfattat henne?

Jag förstår att det är svårt att förstå om man saknar förmåga att tänka abstrakt. Men många människor har faktiskt den förmågan. De flesta till och med.

Jag tror inte att man har en förälder-barn kärlek till sitt barn med allt vad det innebär om man ångrar sitt föräldraskap. Som jag ser det är det något som saknas i bandet och kärleken till sitt/sina barn om man ser det på det sättet.
Det är en sak att tycka att det är jobbigt och krävande och att kritisera den glorifierade bild av föräldraskap som i viss mån finns, men tycker man att livet hade varit bättre om man hade valt att inte skaffa de barn man har tror jag att det är något fundamentalt som saknas hos den personen och i relationen och kärleken till barnen.

Har ingen egen erfarenhet av den där magiska föräldrar->barn kärleken, men hoppas att få uppleva den när jag själv får barn. Oavsett anledning så tänker jag att det bara är bra om personer som vet med sig att de inte vill ha barn uppmuntras låta bli att skaffa dem, istället för att pressas till att skaffa barn de senare överger eller behandlar dåligt.

Erfarenheter av detta beskrivs här: http://www.reddit.com/r/AskReddit/comments/1lqyh7/serious_people_who_regret_having_children_what/

Har däremot erfarenhet av barn->föräldrar kärlek, och älskar mina föräldrar oerhört mycket. Om någon av mina föräldrar skulle erkänna att de egentligen inte velat ha barn och ångar att de valde det livet hade självklart min reaktion vara att tycka synd om och försöka trösta dem. Ädlast dem och skulle lida med dem om de upplevt att de lagt halva sin liv på något de ångrar.

Att som många här i tråden istället ha reaktionen att tycka synd om sig själv upplever jag som oerhört egocentrerat och empatilöst.

Det tror och hoppas jag att du kommer att få uppleva. Det skulle dock vara mycket intressant att få träffa dig efter du har haft barn i ett antal år för att se om du tänker likadant då. Min erfarenhet är att få gör det eftersom föräldraskapet förändrar ens person på så många sätt.


Självklart är det bra om personer som vet med sig att de inte vill ha barn låter bli att skaffa dem. Jag har svårt att tro att någon har något emot att man uttrycker den uppfattningen. Men att säga att man ångrar sitt föräldraskap är någonting helt annat.


Du tycker inte att det är vettigare att hantera sina dåliga beslut själv istället för att lämpa över det på sina barn så att de lider och tycker synd om en? I synnerhet om de dålig besluten handlar om just barnen.


Visst, i teorin kan man resonera så. Problemet är bara att barnen inte är abstrakta saker utan komplexa människor av kött och blod vars inre känsloliv du aldrig till fullo kommer att förstå. Även om de säger sig förstå ditt resonemang kan du aldrig veta hur det känslomässigt påverkar dem på djupet.

Jag skulle nog inte heller ta det personligt och tycka synd om mig själv ifall min mamma sa någonting sådant. Däremot skulle jag inte ens under pistolhot säga något sådant så att mina barn hörde det. För om de skulle såras av uttalandet är det något som riskerar att förändra dem för resten av deras liv.

Trots det tycks de flesta missförstå henne. Det var väl märkligt

Förälder-barnrelationen är ingen jämbördig relation. Det är först och främst föräldern som ska vara där för barnet och älska barnet. Att som barn få reda på att ens förälder ångrar sitt föräldraskap tror jag hade varit jobbigt för de flesta att ta, så jag håller inte med om att det är egocentriskt att bli arg och känna sig sviken i det läget. Ett barn (även ett vuxet sådant) ska inte behöva lägga sina känslor åt sidan till förmån för föräldern så att barnet kan stötta och hjälpa föräldern utan det är föräldern som ska göra det för barnet.
Med det sagt är det klart att barn också kan hjälpa och stötta sina föräldrar, men har en förälder svikit sitt barn kan man inte begära att det är barnet som ska förstå och hjälpa.

Men varför måste det vara ett svek att man ångrar att man skaffade barn? I mitt tycke är det absolut möjligt för en förälder att ångra sina barn samtidigt som man älskat dem och gjort sitt yttersta för deras skull. Man kan göra det för att omständigheterna varit dåliga utan att man kunnat göra någonting åt det, eller helt enkelt för att man önskat göra någonting annat med sin tid.

Jag har förstås inte heller någon erfarenhet av denna magiska föräldrakärlek, men som barn skulle jag inte heller påstå att jag skulle känna mig sviken om någon av mina föräldrar tvivlade på att det var rätt beslut att skaffa barn.