Johanna Frändén levererar ytterligare en familjefientlig krönika

Vad är då problemet?

Det är väl fantastiskt att någon vågar gå ut och säga att om man egentligen inte vill ha barn, så borde man inte skaffa barn, oavsett vad normen är. Barn mår väl oftast bra mycket bättre hos föräldrar som verkligen vill ha dem än hos människor som egentligen inte gillar barn, men skaffat ett par bara för att "man borde".

Har aldrig upplevt att någon tittat snett på eller ifrågasatt en kille som sagt att han inte tycker om barn, eller själv vill ha barn. I min erfarenhet tas dock ses det dock ganska snett på och ifrågasätts när kvinnor säger det samma.

Ärligt talat, vem i hela världen förlorar på att kvinnor som inte vill eller är lämpliga att bli mammor faktiskt låter bli att bli mammor? Förstår verkligen inte hur det kan vara så provocerande...?

Är det fantastiskt att någon öppet går ut med att hon ångrar att hon skaffat barn? Hur tror du barnet känner sig? Vad skulle du sagt om din mamma sa till dig att hon ångrade att hon inte gjorde abort när hon var gravid med dig? Själv skulle jag bli alldeles förkrossad.

Ja, jag tycker att det är fantastiskt när folk vågar vara ärliga, även när det gäller känsliga ämnen.

Det är ganska stor skillnad på att säga att man ångrar att man själv blev förälder och att ångra sina barns existens. Som jag uppfattat det har hon bara gått ut med att hon ångrat det förstnämnda.

Förhoppningsvis är hennes barn intelligenta nog att förstå skillnaden, och att hennes känslor inför de livsval hon gjort inte är något personligt gentemot dem.


http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=4D1FAF3C1B3733EFEC7110B741EE9753. aldo4?cid=25968641&rssId=&item=http%3A%2F%2Fwww.sv d.se%2F%3Fservice%3Dmobile%26amp%3BarticleId%3D114 3941%26amp%3Bnew%3Dtrue

Ja, jag tycker att det är fantastiskt när folk vågar vara ärliga, även när det gäller känsliga ämnen.

Det är ganska stor skillnad på att säga att man ångrar att man själv blev förälder och att ångra sina barns existens. Som jag uppfattat det har hon bara gått ut med att hon ångrat det förstnämnda.

Förhoppningsvis är hennes barn intelligenta nog att förstå skillnaden, och att hennes känslor inför de livsval hon gjort inte är något personligt gentemot dem.

Så du skulle inte bry dig alls om din mamma sa att hon ångrar att hon blivit mamma? Indirekt betyder det ju att hon ångrar att hon fick dig. Jag tycker i varje fall synd om barnen som hade oturen att födas av en sådan kvinna.

Jag skulle antagligen tycka synd om henne, ifall hon upplevt att hon lagt så stor del av sitt liv på något hon inte tyckt om eller innerst inne velat. Det måste kännas ganska hemskt. Helst vill man ju inte ångra något i sitt liv, och verkligen inte sådant som präglat en så mycket och under så lång tid.

Jag hade inte tagit det som något personligt. Oavsett vad så vet jag ju att hon älskar mig. Och jag har haft en fantastisk uppväxt. Jag hade ärligt talat bara blivit ledsen för hennes skull.

Viss är det skillnad, men förhoppningsvis är du intelligent nog att förstå att personer som får höra sådana saker omedvetet kan skuldbelägga sig själva för t.ex. perioder i förälderns liv då denne har mått dåligt. Vi människor styrs inte helt av krass logik hur gärna vi än vill tro det.

Jag har en bekant som fick höra en liknande sak från sin mor och det har helt klart haft en negativ påverkan på honom. Det är inte bara mina iakttagelser utan han berättade själv att han mådde dåligt över det.

Alltså, ångrar man att man blivit förälder så tror jag inte att man älskar sitt/sina barn. För om man gör det, varför ångrar man då beslutet?

Återigen, det är en gigantisk skillnad på att ångra att man själv blivit förälder, och att ångra sina barns existens. Helt olika saker idemässigt, även om de hänger ihop i verkliga livet.

Självklart kan man älska sina barn och samtidigt ångra att man blivit förälder.

Precis som att man kan ångra att man blev tillsammans med en elak och hemskt partner, samtidigt som man älskar de barn man fått med den partern. Man önskar då helt enkelt bara att man fått barnen med någon annan.

På samma sätt kan någon som fått barn ångra sitt föräldraskap, men samtidigt älska barnen. Man önskar bara att de vore någon annans barn, att det inte vore man själv som hade haft ansvaret för dem.

Man älskar ju barnen för att de är just ens egna, det har ju med moders- och faderskänslor att göra. Samma starka känslor får man inte till andras barn (plastföräldrar exkluderade då de beter sig precis som vanliga föräldrar). Jag älskar inte mina grannars barn som jag älskar mina egna, även om jag skulle stå grannens ungar väldigt nära.

Att ångra att man blivit förälder men samtidigt älska barnen är som att skaffa hund och sedan ångra att man blivit hundägare, men ändå älskar hunden. Det går inte ihop nånstans. Eller köpa en bil som man älskar men sen ångra att man skaffade bil.

Återigen, det är en gigantisk skillnad på att ångra att man själv blivit förälder, och att ångra sina barns existens. Helt olika saker idemässigt, även om de hänger ihop i verkliga livet.

Självklart kan man älska sina barn och samtidigt ångra att man blivit förälder.

Precis som att man kan ångra att man blev tillsammans med en elak och hemskt partner, samtidigt som man älskar de barn man fått med den partern. Man önskar då helt enkelt bara att man fått barnen med någon annan.

På samma sätt kan någon som fått barn ångra sitt föräldraskap, men samtidigt älska barnen. Man önskar bara att de vore någon annans barn, att det inte vore man själv som hade haft ansvaret för dem.