SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Ett ålderdomligt "inget" som används i vissa fasta uttryck.

Ja, särskilt där rollen är substantiv (nomen) snarare än pronomen (ställföreträdande nomen). Fritt efter NE.se:

ett vertikalt stup som försvann i intet
projektet gick om intet

Tack för serven med exempel på hur illa feltänkt termen »substantiv« är för entiteter. Nomen »intet« är själva icke-substansen manifesterad men inte substansierad.

"Det var inte för intet som han ..."
är en ganska vanligt fast uttryck som bör nämnas

Där är avslutande -t i »intet« inte så fast som en grammatikvän kunde önska. Efter preposition väntar man sig substantiv (pronomen) snarare än adverb.

I verklighetens stora konkordans är »inte för inte« (utan -t) vanligare med en förödande faktor. Självaste Korp har en övervikt på ca 4:1 för -t-lösa varianten. Finlandssvenska texter är nere på ca 5:2.

Är svenska mer påverkad av tyskan än vad danska och norska är?

Då tänker jag både på skriven och talad svenska.

Vad är det för skillnad på: ropa efter och ropa på någon?

Som vanligt betyder sammanhanget en hel del, alltså i vilka positioner den ropande respektive den tillropade(!) befinner sig.

Ett barn som ropar efter pappa (PK!) ropar samtidigt på pappa: Jag är törstig!

När ett barn i skolåldern just lämnat ytterdörren så kan pappa ropa efter barnet:

Behåll mössan på!

Om mamma är på taket och skottar snö (PK!) så kan pappa ropa till henne och fråga var hon förvarar kryssmejseln.

Svenskan fick en saftig injektion av tyska termer när Gustav Vasa på 1500-talet importerade tyska administratörer. De ränderna går aldrig ur. Samtidigt sipprade språkliga vanor och folkliga fonem in till svenska syd- och västkusten via Danmark fram till 1645.

Alla tre länderna var viktiga aktörer under Hansa-tiden. Speciellt var Bergen exporthamn för fisk till fastande centraleuropéer. Hantverkargesäller har praktiserat i Tyskland och fört med sig en del termer inom just hantverk.

Danmarks läge har ju inneburit närmast kontinuitet på södra Jylland. Skriven norska har fått tyska termer via danskan.

En ödets ironi är att tysk datumnotation ännu grasserar i Norge. Danmark gjorde sig av med versal på substantiv direkt efter WWII.

Kort sagt: Det är nog svårt att sätta mått på inflytandet. Bland annat är det domänberoende. Jamtskan är kanske mindre påverkad av tyska än vad exempelvis Bergen-dialekt är. (?)

Det är bland annat belagt i SAOB.

Säger/skriver man dugit eller dugt? Jag tänker alltså på duga, något som duger eller dög.

Håller på med min C-uppsats och jag sliter mitt hår snart. Vad gäller när man blandar utländska ord/namn med svenska ord? Min uppsats handlar om drogturism i Sydamerika så en del ord ser ut såhär:
Ayahuasca-turism, ayahuasca-ceremonier, Quechua-indianer, etc. Är detta rätt? Ska det vara helt ihopskrivet istället? Finns det någon generell regel kring detta?

Båda är accepterade böjningsformer.