Citat:
Till att börja med vill jag säga att jag inte har någon god helhetsbild av historiken, därför får ni gärna fylla i med sakupplysningar och andra kloka historiebeskrivningar.
Trots det vill jag ändå protestera lite mot din beskrivning Vresrosen. Du skriver att den nu snöpliga utvecklingen för SÅC som forskare skulle orsakas av att han är en del i ett ruttet rättssystem. Men SÅC har byggt upp sin forskningskarriär på föreställningar om bortträngda minnen. I ett ca 7 min långt inslag i gårdagens Vetenskapens värld (studiosamtal + teaser inför kvällens Quick-special i SVT1 "Kvinnan bakom Quick", SVTPlay, dom första 7 min) beskrevs hur SÅC i början av 90-talet hämtade in till Sverige, föreställningarna om dom bortträngda minnena. Redan då ansågs det att dessa föreställningar saknade vetenskapligt stöd. SÅC:s ansvar som forskare kan man inte lasta rättsväsendet gör.
Du säger att SÅC som forskare har drabbats av det ruttna rättsväsendet. Man kan nog lika gärna säga att rättsväsendet har drabbats av SÅC. Läkaren och minnesforskaren Rickard Sjöberg är en av dom som riktar skarp kritik mot SÅC, i en intervju med SVT säger han:
SÅC kan självklart inte lastas för alla problemen i t ex den illa skötta polisutredningen, åklagarens hantering mm. Men hur stort ansvar bör man lägga på rättsväsendet när det gäller att kritiskt granska svenska experters stöd i vetenskapligheten? Visserligen kan domstolen hämta in olika sorters expertutlåtanden, men här kom minnesresultaten dels från Säter och dels från SÅC.
I studiosamtalet igår sa Dan Josefsson att SÅC själv ska ha uppgett att han varit inblandad i 100 brottsutredningar där han använde sig av föreställningarna om bortträngda minnen.
Rättsväsendet har klantat sig mångfalt i Quickaffären, men experten och forskaren SÅC har ett eget ansvar för sin minnesforskning, den grundar sig ju inte enbart på Quick-fallet.
SÅC får själv ansvara för sitt synsätt på vad som är vetenskapligt eller inte vetenskapligt.
Hade forskarvärlden kunna stoppat ovetenskapligheten? Kanske. Dom kritiska kollegorna som nu talar med stark stämma borde kanske ha agerat mer kraftfullt för länge sen. För vilka hade annars kunnat hindra den ovetenskapliga minnesforskningen när den bredde ut sig med SÅC i spetsen?
Eller är det här bara en normal utveckling: synen på forskningsresultat förändras och man förkastar med tiden vissa teorier? Jag har verkligen inga bra svar, hoppas man tillsätter en Quickkommission, frågan är om den även ska utvärdera forskningsläget i Sverige på 1990-2000-talet? Eller vem ansvarar för att detta görs, om nu minnesforskningen behöver utvärdas?
Trots det vill jag ändå protestera lite mot din beskrivning Vresrosen. Du skriver att den nu snöpliga utvecklingen för SÅC som forskare skulle orsakas av att han är en del i ett ruttet rättssystem. Men SÅC har byggt upp sin forskningskarriär på föreställningar om bortträngda minnen. I ett ca 7 min långt inslag i gårdagens Vetenskapens värld (studiosamtal + teaser inför kvällens Quick-special i SVT1 "Kvinnan bakom Quick", SVTPlay, dom första 7 min) beskrevs hur SÅC i början av 90-talet hämtade in till Sverige, föreställningarna om dom bortträngda minnena. Redan då ansågs det att dessa föreställningar saknade vetenskapligt stöd. SÅC:s ansvar som forskare kan man inte lasta rättsväsendet gör.
Du säger att SÅC som forskare har drabbats av det ruttna rättsväsendet. Man kan nog lika gärna säga att rättsväsendet har drabbats av SÅC. Läkaren och minnesforskaren Rickard Sjöberg är en av dom som riktar skarp kritik mot SÅC, i en intervju med SVT säger han:
SÅC kan självklart inte lastas för alla problemen i t ex den illa skötta polisutredningen, åklagarens hantering mm. Men hur stort ansvar bör man lägga på rättsväsendet när det gäller att kritiskt granska svenska experters stöd i vetenskapligheten? Visserligen kan domstolen hämta in olika sorters expertutlåtanden, men här kom minnesresultaten dels från Säter och dels från SÅC.
I studiosamtalet igår sa Dan Josefsson att SÅC själv ska ha uppgett att han varit inblandad i 100 brottsutredningar där han använde sig av föreställningarna om bortträngda minnen.
Rättsväsendet har klantat sig mångfalt i Quickaffären, men experten och forskaren SÅC har ett eget ansvar för sin minnesforskning, den grundar sig ju inte enbart på Quick-fallet.
SÅC får själv ansvara för sitt synsätt på vad som är vetenskapligt eller inte vetenskapligt.
Hade forskarvärlden kunna stoppat ovetenskapligheten? Kanske. Dom kritiska kollegorna som nu talar med stark stämma borde kanske ha agerat mer kraftfullt för länge sen. För vilka hade annars kunnat hindra den ovetenskapliga minnesforskningen när den bredde ut sig med SÅC i spetsen?
Eller är det här bara en normal utveckling: synen på forskningsresultat förändras och man förkastar med tiden vissa teorier? Jag har verkligen inga bra svar, hoppas man tillsätter en Quickkommission, frågan är om den även ska utvärdera forskningsläget i Sverige på 1990-2000-talet? Eller vem ansvarar för att detta görs, om nu minnesforskningen behöver utvärdas?
Det var mycket på en gång och en viktig sak du tog upp men som är minerad mark. Alla med erfarenhet av bevisprövning och sakkunnigutlåtande känner till att det är en skadlig/enonomisk symbios mellan vetenskapsmän/experter och de advokater eller andra jurister som anlitar dem.
Det lärs ut på lärosäten att sakkunniga är en sak som är bra, för det är personer med särskilt kunnande som man utgår ifrån är opartiska. Men i verkligheten är det köpta utlåtande som direkt påverkar utgången av en process. En sak som t ex advokaten T O känner väl till och har arbetat utifrån.
Den krassa verkligheten är att det är dyrköpta partsinlagor, som kan göra skillnad till den grad att man vinner målet, får reducerat straff, eller kan visa på att åklagaren inte uppnått sin bevisbörda i brottmål. Det pågår en kommers därute, som det inte talas om, men som gör att vi förundras ibland över utgången av vissa mål.
En hund biter inte handen som föder, och det samma gäller sakkunniga som passerat alla gränser för att vara expertutlåtanden att lita på. Det är en stor marknad där professorer i juridik, juristbyråer, konsulter inom vad som helst som säljer som paket, ett expertutlåtanden med vittnesmål som förklarar utlåtandet i rätten under ed.
Det krävs domstolar med stor integritet för att stå emot. Men de känner till denna verksamhet och får se kostnadsräkningarna. Så att skylla på att de blir lurade av experter är ynkligt. De hade trots allt doktrin och kunde ha gjort en bevisprövning som inte var så fri att det saknas helt konkreta bevis, när de lutade sig på expert pladder, i stundens hetta och upphetsning över en seriemördare.
Det har gått så långt att många som säljer utlåtanden, inte ens ger sken av att vara opartiska, de avböjer uppdrag från folk med ursäkten att det blir jäv om de arbetar för någon som är motpart till någon de haft med att göra förut. Det resulterar i att de "experter" med tyngd blir inte tillgängliga för alla advokater eller jurister.
Men om de som är sakkunniga är professorer inom juridiken, och umgås på fritiden med jurister typ, hovrättsråd och andra dylika personer från studietiden, så har vi förklaringen hur fri bevisprövning gynnar vissa element som köper sin dom på bekostnad av lagen och de bevis som styrkte motsatsen. I dessa kretsar räknas även SÅC som trovärdig av den enkla orsaken att han tituleras professor.
Det finns sakkunniga, olika experter och konsulter som omsätter miljoner på att berätta sagor om rättsläget i domstol, eller om annat uppdragsgivaren betalat för att få styrkt i domstol. Är personer som säljer intyg och utlåtanden professor i juridik eller psykiatri, så kan det ju inte bli bättre!
När de gäller SÅC är det allvarligaste meneden, att han går in och ljuger i en domstol, och att det påverkat domstolen och utgången av målet. Jag tror orsaken till agerandet ligger i uppdragen, det extraknäck han lever gott på. Han är en företagare.
Även om meneden inte skulle vara preskriberad så har väl ingen hört talas om att högt uppsatta personer som får efterräkningar för att de ljuger, till och med i domstol?
