Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Hur fungerade det, ville du ha den typen av relationer eller var det bara för att testa?

Jag har aldrig velat ha den typen av relationer då jag inte skulle få ut något av det och så hade det tagit all min energi.

Till stor del handlade det mest om att experimentera och testa sig fram.

Då har du iallafall testat och vet att det inte är något för dig! Kanske vågar/ har orken att testa mig fram jag med i framtiden, men nu är jag väldigt nöjd med min tillvaro då jag fått anställning på ett företag som jag trivs i och det är nog för en bra tid framöver!

Det blev jag väldigt glad över att höra!

Hur är era relationer till föräldrarna? Jag har aldrig haft någon djup relation till mina, vilket jag kan erkänna att mycket av det kommer från min sida, pågrund av att jag är den typen som drar mig undan. Jag blev aldrig berörd eller förstod mycket av mina föräldrars skilsmässa, det enda jag gick och tänkte på den gången var våran hund som vi var tvungna att ta bort i samma veva. Framförallt jag och min pappa hade aldrig direkt någon djupare kontakt med varandra trots att vi pratar lite då och då. Mycket av det beror på att han var hård och tvingade in mig olika sporter trots att jag protesterade och fick ångest varje gång han nämnde fotboll eller annat liknande.

Kan tala för mig själv att jag brukar överanalysera lyrics till låtar när jag lyssnar på musik och ibland kan det bli överdrivet som tusan från mitt håll och hamna på maniska nivåer!

Har bra relation till min mamma då hon vet hur jag fungerar, och hon har hjälp mig väldigt mycket genom åren när jag har problem med olika saker. Min morfar hade AS, vilket kan ha hjälpt. Min pappa har jag inte någon särskilt bra relation till, han har också tvingat på mig hans intressen med motorer, slalom/sport, fast jag avskyr och mår dåligt över sånt. Han är även väldigt oförstående hur det är att ha AS så vi hamnar ofta i bråk och jag har alltid känt mig som en besvikelse för honom.

Dom vet om vad jag har för problem, vad jag klarar av och inte klarar av. Så jag slipper ha ångest innan varje arbetsdag, vilket är otroligt skönt.

Låter mycket som min farsa, som ville att jag skulle idrotta och spela fotboll, hockey och golf trots att jag aldrig hade något egentligt intresse för det, men när jag var mindre var jag rädd för honom och ville vara honom till lags, således spelade jag hockey och fotboll i min barndom. Han förstår ingenting om mina problem nuförtiden och trots att jag bor hemma fortfarande så snackar jag alltmer sällan med honom, får inget som helst utbyte av att umgås och prata med honom.

Min mor berättade nyligen att min far hade utbrustit i tårar och sagt att han inte visste att det var såhär att skaffa barn. Han tänkte mest på min bror som förmodligen är "värst" med TV-spel som sitt intresse han absolut inte kan slita sig ifrån. Jag har även hört mor säga samma sak till sin väninna i telefon.

Fan vad hemskt att höra det ifrån sina egna föräldrar, och få det på "papper" att man är annorlunda och en besvikelse. Jag vet att mina föräldrar resonerar likadant men aldrig hört dom säga något om det å andra sidan.

Fan

Jag har ganska bra relation till mina föräldrar. De accepterade att jag var som jag var och är som jag är. De försökte inte få mig att bli som alla andra utan anpassade sig till mina behov och de tog tag i de problem jag hade, typ att jag fick raseriutbrott över småsaker. Jag har aldrig blivit tvingad till någon sort sport, mina föräldrar är inte särskilt intresserade av det. Pappa är väl förvisso väldigt nördig på motorcyklar och har några, 2-4, vet inte riktigt. Både mamma och pappa är ganska introverta vilket medfört att de inte krävt att jag ska vara ute bland massa ungar och umgås.

Mamma är lite komplicerad dock, hon har två personlighetsstörningar och en annan psykisk sjukdom. Hon har de senaste tio åren fuckat upp så fort man börjat återfå förtroendet och respekten för att kunna lita på henne.