Citat:
Ursprungligen postat av
Just_A_thieF
Tappade tyvärr internet under 20 minuter...
Det är inte en "tolkning" att en kvinnas skrikande och pekande påverkar rätten, i synnerhet nämndemännen.
Det är en självklarhet att de har blivit påverkade av detta utbrott, och det är lika självklart att det påverkar rättssäkerheten.
Punkt.
Slut.
Mja, kanske inte "punkt" och "slut" därför att:
Först har vi då "en kvinnas skrikande och pekande"
och nästan samtidigt med det, med endast kort fördröjning, och sedan hela tiden därefter har vi en reaktion hos rätten på detta.
Först, förstås, en stark känslomässig reaktion, t.ex. medlidande, upprördhet, kort sagt självklart blir man påverkade. Berörda.
Men sedan, DÅ gäller det att rätten börjar bearbeta sin upplevelse, dvs skilja låt säga vad som är de "juridiska agnarna" från "vetet". Och om vi då säger att agnarna är en korrekt juridisk bedömning och vetet känslopåverkan av mammans agerande, så kan rimligen dugliga rättsledamöter fixa den processen innan det blir dags att besluta i skuldfrågan.
Om inte så kan många rättegångar sägas vara högst rättsosäkra eftersom det icke sällan förekommer en hel del känslouttryck, om vi kallar det så, i dem, om än ofta inte så expressivt som här. Men även nämndemän vet i allmänhet att göra denna åtskillnadsprocess dvs att se vad som är eget medlidande och vad som är en korrekt bedömning.
Det kan till och med bli så att ett riktigt starkt känslouttryckande, som t.ex. mammans här, får rättens ledamöter att än mer noggrant pröva, även i sina egna skallar, vad som hör till den "bedömningssak" de har att hantera och vad som är starka, förståeliga men ändock
känslor som inte hör till själva bedömningen, i den mån de inte faktiskt skulle ha någon saklig signifikans.
