Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Ja helt klart, tror nog det finns alla möjliga modeller för att försöka bota dårar och dylikt, grejen är den att dom flesta läkare och psykiatriker pratar ju inte ens till sina närmaste om sina jobb vid matbordet? Man pratar bara om väder och vind

OBS! Vid denna del av programmet kan sexuella behandlingsformer komma till användning, däribland anala övergrepp, anuspenetrering, penismassage,


Detta hajar jagvinte varför ska man köra in saker i skithålet??? Låter fan bisarr ?

Du ställer en mycket svår fråga som inte bara är att svara ja eller nej på. Man kan bemöta den med sin personliga uppfattning eller utifrån yrkeserfarenheten och hur man såg på homosextendenser fram till 70-talet. Man skall betänka att det under relativ lång tid gjordes försök med medicinering av homosex-individer. Sverige var redan då mer beskedliga i sin behandling av allvarliga störningar, vilket bl a ledde till att vi aldrig anammade t ex testikeltransplantationer som länge utfördes i andra delar av Europa. Dock nåddes ingen egentlig framgång eller förlösning av den sexuella identiteten varvid samhället inte såg någon annan lösning än att tvångsinta på mentalsjukhus de patienter som vägrade acceptera kastrering. Homosexualitet avkriminaliserades före min yrkesbana påbörjan, vilket kunde uppfattas som något naturligt. Det fanns helt enkelt inte incitament nog att pga risken att begå brott, på egen hand försöka motverka sin sexuella identitet. Det fanns en genuint godhjärtad och klarsynt tanke att kvarhålla patienterna på mentalsjukhusen tills dessa ansågs som friskförklarade. Vi har idag glömt bort att många, många patienter efter behandling (av psykodynamisk form oftast) helt sonika övergav sin homosexualitet, i många fall blev gifta etc. Av det kan man fastslå att synen på den här formen av sexualitet delades av patienterna själva. Det var ytterst få fall där patienten med emfas ansåg att den sexuella identiteten var "rörlig" på individnivå, eller före pubertetens inträngande. Man delade snarare uppfattningen att det var frågan om ett val. Utifrån hur samhället strukturerades, hur det sociala livet såg ut, så var det vidare en fråga om "destruktivt val".
Enligt mig som arbetade med allvarligt sinnessjuka patienter var det tveklöst så att det fanns en kraftig överrepresentation av homosexualitet bland dessa patienter. Detta gällde i synnehet bland patienter med borderline-problematik eller diagnosticerade med exempelvis schizofreni. 1987 utfördes en uppmärksammad studie (Zubenko) som var omfattande, där det framgick att olika urval påvisade en träffbild (för homosexualitet) bland manliga borderlinepatienter i spannet mellan 50-60%.

så har SW såvitt kan bedömas mer än en skruv lös

Man kan skriva mycket i denna tråd. Men eftersom SB inte begått dessa mord så har någon eller några andra begått morden.

Frågan är då lever X fortfarande, sitter X inne för andra brott och framförallt tänk om X är den verklige psykopaten som överlistat polis, åklagare etc. X kanske varit aktuell för brotten men avskriven.

Är det inte smått konstigt att Mannen som slutade ljuga bara fått en enda recension så långt? Bara sett en i DN en hyllning annars är det tyst. Kan det bero på att det indirekt är många feminister och andra som på lite håll är inblandade, jag tänker det var ju en del som lovprisade Hanna Olssons bok om Katrin Da Costa och det fallet hänger ju ihop med Quickhärvan. Samma sorts terapihärva som haft inflytande på rättsapparaten. Bara undrar.

Då har Du missat massor tror jag.Det finns en hel del recensioner bland annat där man köper boken på Internet
[/url]

Ja det var kanske fler presentationer än recensioner?Men inte för inte de säger en hel del

Det är en slutsats som är korrekt. Det kryllar av störda personer som söker sig till psykvården. Det intressanta med många personer som läser psykologi är att de har egna problem och är direkt störda. De söker lösningar på egna störningar och problem, med likasinnade.

Dessa personer vill veta varför de själva är fuckade och vad det är som har gjort att de inte fungerar normalt i relationer. De hoppas på att studier ska ge svar på varför saker är som de är och varför de alltid misslyckas. I detta ligger självklart en förhoppning om att det är någon annans fel, och att de själva är offer.

Detta är helt OK, medan de fortfarande studerar och filosoferar med likasinnande. De är ganska oförargeliga som unga i en flock på Universitetet.

Det som sker är att åren går, de tar examen, har studieskulder och måste försörja sig. Då drabbar de andra människor. På slutna institutioner blir det katastrof, särskilt för den som är intagen och drabbas av dessa vilsna själar som nu har makt. I detta fall har de skämt ut sin yrkeskår och drivit gäck med rättsordningen.

Deras fantasifulla tokerier, påhitt och pseudo-vetenskap ersätter bevis. Deras terapi är förtal och egna projeceringar som ska styrka en påhittad seriemördare.

Oavsett SBs mentala tillstånd, blir hans mentala hälsa en underordnad fråga, i förhållande till de terapeuter som hade med Säter att göra. Dessa anställda inom vården drev sina egna agendor i domstolar, på bekostnad av en frihetsberövad person, de ansvarade för. Resultatet är en katastrof och en rättsskandal, de nu ljuger om för att dölja sin eget ansvar.

Det verkar vara en ritual att ljuga, när man blir tagen med fingrarna i syltburken eller blir överbevisad om att man agerat fel. Det märkliga är allt stöd de får när de agerat på ett sätt som kränkt en människas mänskliga rättigheter och skämt ut sig själva och sina arbetsplatser. De har undergrävt de flesta medborgares förtroende för psykvården och förvaltningsrätten, som låtit detta pågå. De tillämpar inte juridik, och lyssnar fortfarande på Säters idiotier.

Jag ser inte den oberoende undersökningen som oberoende, då det inte finns en undersökning och diagnos från Säter att granska. Det finns bara tomma ord, slarviga noteringar i bristfällig journal som förvaltningsrätten gått på okritiskt. Den undersökning som ska göras nu är bara en väg ut för de inblandade, med förhoppning att fokus kommer bort från sakfrågan.

Sakfrågan är hur en förvaltningsrätt kunde bortse från lagen, och fortsätter frihetsberöva en människa på ingenting; det Säter hade som grund, efter resningarna.

Jag utgick ifrån att den som påstår att någon är något, har bevisbördan. Nu är det inte längre bevisat att SB är en seriemördare. Hur kan något dessa personer påstår vara trovärdigt, utan annan bevisning än deras tomma ord?