Finns själen?

Komplexitet är varken lokal eller reduktionistisk.

Kunne du inte reflektera lite över innbörden av komplexitet istället för att manifestera en av dina ändlösa serier dumfrågor för att bygga demagogi-luftslott?

Ni som tror att själen existerar. Som jag upplevt det är själen den där fylligheten man känner i sina ögon när man mår bra eller trivs med sig själv. Hur gör man för att återfå den om man förlorat den t.ex i sömnen?

Det gör du förmodligen för att du hakar upp dig på berusningen. Vi kan lika gärna ta bort berusningen och se hur en människa beter sig i nyktert tillstånd.

Alltså samma scenario med en nykter människa som får syn på en lockande, lättfotad kvinna i parken, och som struntar i att resonera sig fram till fördelar/nackdelar med sitt handlande. Han går helt enkelt bara fram till kvinnan, utifrån sina instinkter, och njuter av en herdestund tillsammans med kvinnan. Vi kan även tänka oss en människa som resonerar fram och tillbaka och inser att det kanske inte är så bra att gå fram till glädjeflickan, men ändå struntar i det förnuftiga med att avstå, och i stället väljer det djuriska valet: att hänge sig åt sina lustar.

Är det fortfarande "själen" som styr hans "bil".

Ännu en dumfråga. Självklart kan subjektiva upplevelser inte objektifieras reduktionistisk.

Men iövrigt kan en viss éntydighet uppnås genom fenomenologisk träning.

Jag tror inte att det finns en själ som existerar i varje människa. Vårat medvetande och våran känsla av att existera utspelas innuti våran hjärna.

Att positivitizers kommentar på ett humoristisk sätt profilerar den pådyvlande teisms bedrövliga ovana med att cirkelargumentera .... och naivt tro på värdet av cirkelargumentation.

Enligt en "det bara är så"-definition från såpboxen?


Genom färg-kriterierna våglängd, ljushet och mättethet.


Men eftersom din ovanstående fråga är retorisk, är detta en falsk analogi.


Härligt att se att nån amatörfilosof har löst problemet med Kartesiansk epistemologi. Tråkigt att Monty Python kom dig i förköpet med ett annat 'svar': "I drink therefore I am".

Tar man en titt på vad de "upplysta" har pekat emot i alla tider så förstår
man att alla har pekat mot det formlösa som inte kan beskrivas med ord eller språk eftersom
ord och språk är begränsat.

Buddha snackade om det orealistiska i "jaget" vilket också hans lära bygger på.
Jesus sa: Förneka dig själv, kyrkan kan förstås inte förklara vad Jesus menade med detta eftersom de inte kan se sanningen och innebörden i uttalandet. Förneka dig själv innebär att ordet "själv" inte är riktigt, äkta. Det vore ju absurt att säga: Förneka dig själv om " dig själv" vore något riktigt och äkta, man kan ju liksom inte förneka något som är äkta och sant. När Jesus säger förneka dig själv så innebär det alltså att "dig själv" är en illusion. Så vad du förnekar är alltså illusionen av dig själv. Det gäller att se bortom " sig själv" vilket mycket få människor har förstått och än mindre uppnått över tidevarven.

Om jag då identifierar mig med mina tankar, vem är jag då? Om inte jag är tankarna som
ploppar upp i mitt huvud, vem eller vad är det då som identifierar sig med tankarna?

Inga tankar kan dyka upp i huvudet utan medvetandet, det är i ljuset av medvetandet
som tankarna kan ta form, utan detta ljus så skulle tankar inte kunna uppstå.
Detta betyder i sin tur att den jag och du är, är ljuset och medvetandet i vilket
tanken kan ta form. Du kan bli medveten om detta om du är uppmärksam på stillheten och tomheten mellan 2 tankar. Man kan känna stillheten och tystnaden i kroppen, en formlös plats, givetvis är det svårt för skribenter som Bogomil då h*ns uppmärksamhet hela tiden är i huvudet och i tanken. Det är lite som att försöka förklara för en fisk vad vatten är, vilket vatten?

Descartes hade fel eftersom han identifierade sig med tanken, han frågade sig själv:
Finns det något jag inte kan betvivla? Svaret blev ja, jag tänker hela tiden, alltså
måste källan av den jag är vara tanken. Fel! Han borde ha tagit ett till steg och förstått
att för att tankar ska kunna uppstå så måste ljuset, medvetandet existera i vilket
tanken kan uppstå, jag är det ljuset, jag är det medvetandet.

Många människor tror att deras identitet är deras personliga historia vilket är
tankeformer i deras huvud, men vad är det som ger liv till dessa tankeformer?
Svar: Ljuset av medvetandet.

Edit: Men vad är medvetandet? Svar: Denna fråga kan inte besvaras eftersom språk och ord är begränsat till världen av form, form kan inte förklara formlöshet. "The tao that can be named is not the eternal tao" Detta förstod man alltså redan för över 4000 år sen, form kan inte förklara något formlöst, form kan bara peka mot det formlösa.

Att språket är begränsat legitimerar inte din korrelationistiska ansträngninger.


Trams; att du har hittat ett par likheter gör inte att du .... med en viss sematisk akrobatik ... kan bortse från olikheterna.

Det är det jag brukar kalla den new-age synkretistiska smeten.


En konstruktör av semantiska luftslott.


En misslyckad wannabe-guru.


För det "bara är så"?


Tror du du kunne avstå från gissninger om min faktiska position och erfarenhet på området?


Det har du redan postulerat och det blir inte mer relevant av att bli upprepat.


Och vilket värde har denna falska dikotomi mellan 'ego-identitet' och ditt tomhets-predikande? Det finns många fler perspektiv på detta.


Inget svar, bara ett postulat.

När du pratar om "de upplysta", menar du då endast de som kommit till slutsatsen att självet är formlöst och utan individualitet, dvs att det är ett med "det enda självet" eller Brahman eller vad de nu kallar det? Många andra upplysta/självförverkligade menar att vårt själv är individuellt, detta individuella själv kallas 'jiva'. När dessa blir befriade efter att ha förverkligat det högsta självets personliga andliga form (i Brahma-samhita förklaras den som "an eternal blissful spiritual body") så återfår de sin ursprungliga eviga andliga form.

Narada Muni förklarade för Vyasadeva hur han absorberades i transcendental kärlek när han mediterade på den Högste Herren (i sin personliga form): "O Vyasadeva, den gången var jag helt överväldigad av lyckokänslor, och varje del av min kropp fick nytt liv. Uppslukad i en ocean av hänryckning, kunde jag inte se både mig själv och Herren."

Alltså finns det ingen som helst separation mellan ett individuellt själv och det högsta självet, men samtidigt är en jiva underordnad det högsta självet. Hur skulle annars en 'jiva' kunna bli betingad och satt i illusion?

Efter denna vers förklarade Narada att den högsta personliga sanningen har form, med orden "rupam bhagavato", där rupam betyder form/gestalt och bhagavato "gudomens personlighet".

Okej, Jesus sa "förneka dig själv". Vad kan det betyda? Mycket. Men om man kollar på vad Jesus lär ut mer än dessa tre ord så menar han inte att vi saknar form och ett individuellt själv. Jesus kan mycket väl menat att vi ska förneka vårt falska ego, eller att vi ska tjäna Gud istället för oss själva.

Notera att jag baserar detta framför allt på Srimad Bhagavatam och Bhagavad Gita. Herren Buddha förutspås faktiskt i Srimad Bhagavatam 1.3.24: "Endast i syfte att vilseleda dem som är avundsjuka på de gudstrogna kommer Herren sedan att uppenbara sig i början av Kali Yuga, i provinsen Gaya, som Buddha, Anjanas son". Han ledde sålunda även ateister mot religiösa principer, såsom icke-våld.


Självfallet är vi inte våra tankar. Tankar tillhör det inre sinnet (manah på sanskrit) och det är endast en subtil kropp vi accepterar för att kunna leva materiellt. Tankar är form, men det betyder inte att icke-tankar är lika med icke-form. Tankar är inte den enda typen av form.

Men denna formlösa plats (av tomhet/void?), är du så säker på att det är den högsta sanningen?

Jag menar inte att låta totalt nedlåtande. Om du funnit stillheten, eller "peace of mind" så är detta fantastiskt, men inget säger att det är den högsta sanningen för det. Jag har också nått bortom tankarna under meditation på Krishna och under mantra meditation. Jag ser inget formlöst där dock, utan lycksalighet och kärlek, och även "peace of mind"!


Lustig analogi, men jag har för mig att Herr Bogo lutar mer åt "voidism" eller dylikt, alltså bortom all form. Men jag kan ha fel.

Elekromagnetisk strålning kan graderas objektivt beroende på dess våglängd och frekvens. Färg är en subjektiv upplevelse.

Lite förenklat skulle man kunna säga att endast en separat entitet kan vara i enhet.