Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Han har återfallit i brott ja och det är besvärande för honom. Han har egentligen förbrukat sina chanser i samhället så rättsläkarna bör vara väldigt försiktiga med att skriva ut honom.

Det är en slutsats som är korrekt. Det kryllar av störda personer som söker sig till psykvården. Det intressanta med många personer som läser psykologi är att de har egna problem och är direkt störda. De söker lösningar på egna störningar och problem, med likasinnade.

Dessa personer vill veta varför de själva är fuckade och vad det är som har gjort att de inte fungerar normalt i relationer. De hoppas på att studier ska ge svar på varför saker är som de är och varför de alltid misslyckas. I detta ligger självklart en förhoppning om att det är någon annans fel, och att de själva är offer.

Detta är helt OK, medan de fortfarande studerar och filosoferar med likasinnande. De är ganska oförargeliga som unga i en flock på Universitetet.

Det som sker är att åren går, de tar examen, har studieskulder och måste försörja sig. Då drabbar de andra människor. På slutna institutioner blir det katastrof, särskilt för den som är intagen och drabbas av dessa vilsna själar som nu har makt. I detta fall har de skämt ut sin yrkeskår och drivit gäck med rättsordningen.

Deras fantasifulla tokerier, påhitt och pseudo-vetenskap ersätter bevis. Deras terapi är förtal och egna projeceringar som ska styrka en påhittad seriemördare.

Oavsett SBs mentala tillstånd, blir hans mentala hälsa en underordnad fråga, i förhållande till de terapeuter som hade med Säter att göra. Dessa anställda inom vården drev sina egna agendor i domstolar, på bekostnad av en frihetsberövad person, de ansvarade för. Resultatet är en katastrof och en rättsskandal, de nu ljuger om för att dölja sin eget ansvar.

Det verkar vara en ritual att ljuga, när man blir tagen med fingrarna i syltburken eller blir överbevisad om att man agerat fel. Det märkliga är allt stöd de får när de agerat på ett sätt som kränkt en människas mänskliga rättigheter och skämt ut sig själva och sina arbetsplatser. De har undergrävt de flesta medborgares förtroende för psykvården och förvaltningsrätten, som låtit detta pågå. De tillämpar inte juridik, och lyssnar fortfarande på Säters idiotier.

Jag ser inte den oberoende undersökningen som oberoende, då det inte finns en undersökning och diagnos från Säter att granska. Det finns bara tomma ord, slarviga noteringar i bristfällig journal som förvaltningsrätten gått på okritiskt. Den undersökning som ska göras nu är bara en väg ut för de inblandade, med förhoppning att fokus kommer bort från sakfrågan.

Sakfrågan är hur en förvaltningsrätt kunde bortse från lagen, och fortsätter frihetsberöva en människa på ingenting; det Säter hade som grund, efter resningarna.

Jag utgick ifrån att den som påstår att någon är något, har bevisbördan. Nu är det inte längre bevisat att SB är en seriemördare. Hur kan något dessa personer påstår vara trovärdigt, utan annan bevisning än deras tomma ord?

Samtidigt är det en orimlighet att (förvaltnings)rätten i varje enskilt fall skall detaljgranska alla utlåtanden och föranstalta egna utredningar så fort det föreligger minsta tveksamhet. Det skulle aldrig fungera rent praktiskt utan rätten har det material den får tillgång till via parterna i förhandlingen och måste fatta sitt beslut utifrån det. Jag kan inte se hur det skulle kunna fungera annorlunda och i fallet Sture Bergwall är det först vid den senaste förhandlingen som Bergwall aktivt medverkat vad jag förstått och först då fanns det en reell möjlighet för rätten att gå emot Säters bedömning.

Aftonbladet brukar vara snabba med läsarfrågor, inte i detta fall, kan det vara så att den stora allmänheten tycker att Bergwall ska fortsätta vara inåst, eller tror ni att flertalet tycker att han ska bli utsläppt. Kan det vara så att Aftonbladet inte gör någon läsarankät då de misstänker att det skulle visa sig att allmänheten vill att Bergwall ska vara instängd även i framtiden?

Kan bero på att det i sak icke är allmänhetens uppgift att avgöra. Och att frågan är lite väl brännhet.

Vi får vara tacksamma att sådana som Du inte arbetar inom psykiatrin, med din överslätning av homosex och pedofili i åtanke. Du letar anledningar att dalta med snuskiga Sture, det har jag märkt med tydlighet och det är någon jag inte kan tolerera. Diskussionen här rör ifall Thomas är sjuk och farlig, så pass att han skall kvarhållas inspärrad eller om det kan finnas minsta möjlighet för någon form av fri rörlighet för hans del.
Dessutom tycker jag mig märka din totala brist på verklighetsförankring samt kunskap om hur psykiatrin arbetar i stort. Det är kanske inte konstigt, det finns en stor önskan bland patienter själva att vilja förstå mer än de är förmögna till. Men låt oss med insikter och expertis uttala oss i de mer detaljerade frågorna.

Homosexualitet är inte brottsligt idag och inte det är inte heller klassat som en sjukdom.

Jag är genom min tystnadsplikt förhindrad att beskriva i detalj men har förstås tillgång till olika dokument från seminarier och så vidare. Vi var en inte oansenlig mängd doktorer som arbetade febrilt för en omläggning av psykiatrin i stort, i dess syn på sinnessjukdomar och patologiska störningar främst. Ett noggrant behandlingsprogram utarbetades med stor försiktighet och med effektiv förlösning av allvarlig störning i åtanke. Vi utförde behandlingen i fråga vid upprepade tillfällen, med flertalet mycket farliga patienter som satt under tvångsvård efter att ha blivit dömda för upprepade sexualbrott. Man får inte glömma bort tendenser, medicinska indikationer, symptom och psykoneuroendokrinologins effekter och samband med uppväxtmiljö, abnormal monism samt själslivets simulering. Det är alltså frågan om både tvärvetenskap och liturgisk teori, vilket försvårar sambandsidentifiering mellan handlingar och tanke.
Man får inte glömma bort att det finns ett indirekt behov för psykiatrin att ha en ansenlig mängd patienter, ett differentialt antal störningar att arbeta med. Detta helt enkelt eftersom den är utformad så.

Ifall någon är intresserad kan jag publicera delar av dokumentet. Detta måste upp till ytan. Vi vill idag inte behandla sinnessjuka såsom Sture Bergvall, utan i praktiken behålla dessa under översikt och behandling. Det är med min expertis inom detta som jag drar slutsatsen att ur ett samhällelligt perspektiv är det av största vikt att behålla Thomas Quick inlåst. Det är av omtanke om honom själv och nära anhöriga jag har den uppfattningen.

Här ett uttalande från en journalist (vilken som kriminalreporter mött stort antal farliga brottslingar) som hade flera samtal med Quick:

http://www.youtube.com/watch?v=eMDjWRq0Vb0&list=WL764523D9833AA7B9

Du menar alltså att du och några av dina kollegor hade lösningen på psykiatrins gåta i era händer, men på grund av att ni inte fick gehör för era idéer så är det nu lika bra att införa inlåsning på livstid för en viss typ av psykpatienter.

Jag brukar försöka vara försiktig att döma människor, men åtminstone utifrån det du skriver (om jag inte missuppfattat dig eller om du har uttryckt dig otydligt) verkar du ha en grandios självbild.

SB ska alltså ha ett livstidsstraff enligt din mening? Min tilläggsfråga blir då om du anser att detta straff även ska drabba fler patientgrupper/fånggrupper i samhället, t.ex. återfallsförbrytare när det gäller våldsbrott m.fl.? Det finns ju iofs många med dig som när den åsikten, men de flesta av dessa är inte utbildade läkare.

Du har fel, det handlar inte om alla andra fall, vi diskuterar detta fall!

Detta fall är uppmärksammat, det har pågått länge och då är det inte mycket begärt att en rätt sätter sig in i det de ska besluta om. Minsta kravet är att rätten väger/kontrollerar vad det är för skäl att hålla en människa frihetsberövad, och förhindrar att en prestigefylld psykdoktor från Säter kan fortsätta övergreppen utan att göra sitt jobb.

Det är också märkligt med jurister som inte är intresserade av de juridiska frågorna som uppstår när en oskyldig blir dömd för seriemord utan annan bevisning än erkännanden under medicinsk rus.

Grunden för att hålla SB imlåst var att han var en seriemördare. Nu är han inte det, domarna är upphävda, och då vill jag veta vad den juridiska grunden är för att hålla SB inlåst, förutom tyckande?

Är det så illa att man inte längre behöver ha grunder i en rätt, för att få framgång?

Särskilt när det skrivs mycket om saken, och att det sedan blir resningar i alla morddomar. Det mest anmärkningsvärda är att inga nya åtal väcktes, då det inte fanns bevisning.

Med ditt resonemang anser jag att det finns grund att undersöka involverade läkares mentala hälsa, och särskilt kontrollera om överläkaren har en personlighetsstörning. Det ligger nära till hands att tro att han i alla fall har livlig fantasi som är till skada för omgivningen.

Alla människor som besitter mångårig erfarenhet och stort yrkeskunnande inom känsliga områden kan nog uppfattas på liknande sätt som du påpekar. Man ska känna till att detta är ett "field of expertise" som berör mig personligen på flera plan samt också innebär en möjlighet för mig att ge uttryck för mitt kunnande. Visst är det så. Dock vill jag påpeka, att bland kollegor fanns dem som besatt betydligt mer detaljkunskap inom vissa områden. Jag drevs nog av en stark önskan att åtminstone närma mig gåtan kring sinnessjukdom. Det blev min åkallan kan man säga.

Jag har aldrig ansett att Sture Bergvall skall uppfattas eller dömas såsom en brottsling i egentlig mening, utan mer önskat att människors bild av hur patienter som han fungerar skall kompletteras och utvecklas. Man skall inte låta sig förledas av hans verbala förmåga och till synes vänliga ansikte. Det är hans frånvaro av egentlig känsloreaktion på ting han omtalar, som vi andra människor skulle reagera starkt på, det där det fullo framkommer hur allvarlig sjuk han i själva verket är. För mig som ägnat sådan tid åt problematiken som sådan är det självfallet mycket tydligt, och jag försöker ha förståelse och ödmjukhet inför det faktum att för lekmän kanske det inte framstår som så tydligt och uppenbart.

Sedan måste jag påpeka att vi inte sökte eller fann lösningen på "psykiatrins gåta" (jag förstår vad du menar med uttrycket som sådant), självklart var det inte vårt mål. Det vi inriktade arbetet på, även en del forskning gjordes i sammanhanget, var att utveckla och förstärka behandlingsformerna för allvarliga psykiska störningar. Vi har från 1900-talets andra hälft, och framåt, i alltför stor utsträckning förlitat oss på medikamenter, (då främst antipsykotika och neuroleptika), vilket i sig delvis lindrar, men dessvärre samtidigt underbygger sinnessjukdomens fortblivande bestånd. Det stod för oss med kunskap inom psykopatologi alldeles klart, att behandlingsformerna av den här typen av allvarliga störningar, lett till behovet av modernistisk revision utifrån en socialiserad disciplin. Däri finns för mig personligen också en viss sorg i mitt hjärta.