är Närpesmål en dialekt eller ett språk?

Om dialekter fanns som enskilda varianter utspridda oberoende av varandra skulle kanske man hävda att vissa dialekter inom svenskan kunde vara tillräckligt åtskild från standard språket att de kunde klassas som egna språk. Dock som konstaterats i tråden om Älvdalskan existerar de olika lokal målen i det så kallade dialektkontinuumet. Så Älvdalskan och för den delen Närpesiskan är kanske närmare oförståbar för tom majoriteten av befolkningen, men de närmaste dialekterna omkring dessa "särfall" förstår det mesta även om de finns skillnader. Var drar man då gränsen?

Och hur kommer det sig att tornedalsfinska, som bara anses som en finsk dialekt i Finland, anses som ett eget språk i Sverige? Finsktalande finnar förstår tornedalsfinska väldigt bra utan träning, så vitt jag vet. De 5 officiella minoritetsspråken i Sverige är tornedalsfinska, finska, samiska, romani och jiddisch. Men inte "dialekter" som avskiljer sig starkt från svenska, som till exempel älvdalska, överkalixmål och gutniska

För att närpesmål skulle anses vara ett språk dock, antar jag att finska myndigheter måste anse det som ett språk, då närpesmål talas i Finland.

I Sverige så anses "samiska" officiellt vara ett språk, trots att det finns flera former av samiska som nordsamiska, sydsamiska, lulesamiska osv, mitt förslag är att man kan precis som med samiska gruppera ihop närliggande dialekter som något som inte är svenska.

Vad gäller norska dialekter finns det en oerhörd dialektrikedom i Norge. Toleransen för dialekter är mycket större i Norge än i Sverige och Danmark. Det är betydligt fler som talar på bred dialekt och detta uppmuntras från officiellt håll i Norge på ett helt annat sätt än i övriga Skandinavien. Det finns även "norska" dialekter som är mer eller mindre obegripliga för de flesta skandinaver inklusive norrmän. Vissa dialekter i Tröndelag och Sognamålet anses knepiga.

Här är ett lite lustigt klipp gällande norsk språkförbistring för övrigt: http://www.youtube.com/watch?v=5Xb41l5x4f4

Det finns ingen global världsregering eller enväldig gud med bestämmanderätt över hur man definierar skillnaden mellan en dialekt och ett språk.

Alltså är er diskussion i denna tråd fullständigt ointressant!

Om det funnes en sådan bestämmande instans, funnes det å andra sidan inte mycket att diskutera, eller hur? Det är främst sådana saker som inte har en klar definition som kan diskuteras.

Om de kan svenska hyfsat, visst. Det som definierar meänkieli från dialekterna i finska Tornedalen är i stort sett enbart ett stort antal svenska lånord. En finne utan svenskkunskaper har ingen som helst chans att begripa att kastspöö betyder heittovapa, vörkaasari betyder kaasutin eller att kruuva betyder kaivos. För att inte tala om att volketshuusi betyder kansantalo.

Men mest handlar det om politik. Meänkieli är uppenbart inte svenska, och då har det ansetts statsklokt att låta talarna av detta icke-svenska språk att själva bestämma vad det är de tycker att de pratar - med konsekvensen att somliga tycker att de pratar finska, och andra anser att de pratar det speciella språket meänkieli. Jag tror att meänkieli går en dyster framtid till mötes. Det har för Tornedalens finskspråkiga väsentliga praktiska fördelar att kunna "riktig" finska framför att grotta ner sig i, utprägla och språkifiera en dialekt vars enda funktion just är att förstärka en lokal identitet. Vad jag förstår drivs meänkieli väsentligen av ett litet antal lokala entusiaster, få yngre än femtio år. Sånt brukar sällan ge språk lysande framtidsutsikter.

Nä, det skulle bli en jävla massa minoritetsspråk om alla mål som var obegripliga för huvudstadsbor skulle få rang och värdighet av språk - alldeles bortsett från att vi, till följd av dialektkontinua, skulle ha påtagliga problem med gränserna för de olika nydefinierade språken i samtliga fall utom gutniska.
Mm och du kan fullständigt glömma att Svenskfinland skulle acceptera att närpesmål och kanske andra utpräglade mål skulle definieras som egna språk, och dess talare sålunda skulle dras bort från de svenskspråkigas antal. I Finand är det där med språk ju allvar, och vilka språk som är officiella betyder något i praktiken.

De västerbottniska målen är ganska lika de österbottniska. Skelleftemål, pitemål etc är ju väldigt olika rikssvenskan, jag skulle säga att älvdalska, gutniska och västerbottniska är de "dialekter" som skiljer sig mer än svenska, norska och danska gör sinsemellan. De har ju oftast även stora inbördes skillnader då de mestadels varit talspråk och därför skiljer de sig inte bara från riksspråket men även sinsemellan.

Eftersom delar av Österbotten och Västerbotten varit nordisktalande sedan sen vikingatid, förmodligen sedan 500-talet på vissa håll, är det inte konstigt att man pratar väldigt annorlunda än man gör i Svea- och Götaland då man historiskt sett haft väldigt lite kontakt på grund av det enorma avståndet. Dessvärre är de genuina dialekterna väst om Bottenviken på väg att dö ut, på östra sidan verkar de fortfarande talas även bland de yngre generationerna åtminstone i Närpes. I Umeå, Skellefteå, Piteå och Luleå ses man mer eller mindre som en efterbliven bondlurk om man talar det som går under den felaktiga benämningen "bondska", möjligen med undantag av pitemålet (peitmal).

Närpesmål är nog bara en form av bondska bland många andra, särpräglade utvecklingar av äldre fornsvenska, som genom sin isolering inte har förändrats på samma sätt som dialekterna i rikets kärna och därmed är obegripliga för utomstående.

Den enda dialekten i Sverige som jag tycker borde få status som eget språk är tveklöst gutniskan, gutniskans särdrag finner man redan tidigt i runinskrifter och skrifter, bland dem den kända gutasagan, man plägar se gutniskan som ett eget nordiskt språk vid sidan av danska och svenska, det samma kan knappast sägas om dalmål eller bondskor.

Vore de olika bondskorna självständiga utvecklingar från urnordiska (som i vissa kretsar även ses som västgermanskans föregångare) så torde skillnaderna gentemot de andra nordiska språken vara avsevärda, såvitt jag vet så borde det finnas särpräglade utvecklingar som inte delas med fornnordiska om så vore fallet, en helt egen germansk gren.

Det lilla jag läst om bondska visar på att dialekterna inte är så uråldriga och isolerade som det brukar påstås, de har förvisso primära diftonger och bevarade konsonantkluster, men även nya drag som omfattande apokope (nästan i nivå med engelska!), sekundära diftonger, liksom lågtyska och även franska lånord.

Så i det stora hela så är nog inte alla de olika bondskorna några urspråk, snarare särpräglade, faktiskt ganska långt gångna utvecklingar av fornsvenska. Sedan kan man fråga sig hur pass gammal den nordgermanska bosättningen i Norrland verkligen är, det finns inga tydliga språkliga bevis för bosättning före vikinga eller medeltid, jag skulle sikta på så sent som 12-1300 tal.

Intressant tråd! Mina personliga erfarenheter är att Närpesborna själva nog använder sin dialekt som ett språk. Sjukvård, inköp, till viss mån skola m.m går på dialekt så länge man befinner sig i kommunen. Skriver gör man ju också på dialekt, i SMS och på sociala medier m.m. Utanför kommunens gränser görs också en hel del på dialekt, ända tills man kommer så pass långt från hemorten att folk helt enkelt inte förstår allt man säger.

Barnen växer ju upp med föräldrarnas dialekt som förstaspråk, det är nog mycket sällan föräldrarna talar s.k "högsvenska" med barnen i Österbottensområdet, om båda annars talar dialekt. Korrekt svenska (i detta fall finlandssvenska) lär sig barnen ofta först senare, i skolåldern, och jag har själv stött på flertalet personer som inte klarar av att lägga dialekten helt åt sidan och tala ren svenska. Har själv lite av samma problem, dialektala ord, uttryck och uttal kryper fram när jag blir känslosam och inte hinner tänka mig för. Nu är ju min dialekt inte lika extrem som Närpesdialekten, men ändå så pass långt ifrån standardfinlandssvenska att jag alltid anpassar mig när jag kommunicerar med folk som talar vanlig finlandssvenska utan någon speciell dialekt.