Cormac McCarthy?

Kände mig nödgad att ta mig an en svensk text efter att ha läst på engelska en längre tid och fann Cormac Mccarthys "Vägen" på en loppis.

Jebus! Något av det uslaste jag läst. Cormac berättar ju egentligen ingenting på 240 sidor. Det känns som att en vän till Cormac stod bredvid i skrivandeprocessen, yttrandes endast två ord: Och sen?

240 sidor av "Han ställde sig upp och drack vatten och satte sig ner och tog fram ryggsäcken och letade efter en filt och hittade en filt och svepte filten om sig. Sedan gick han in i skogen och tittade bakom sig och såg ingenting och gick framåt och böjde sig ned och reste sig upp och tittade på huset och vände om. Sedan kom han tillbaka från där han började och sedan satte han sig ner och han var trött".

En barnbok skriven för vuxna. Den hade säkert fungerat bättre som bildbarnbok där det endast finns utrymme för cirka 3 meningar på varje sida, "Björnen gick framåt till en glänta. Sedan åt han bär. Sedan gick han och lade sig".

Det är tråkigt att läsa dåliga böcker, men ibland hamnar de framför en av olika skäl. Svårt att veta på förhand.

Men "Vägen" är nog den sämsta "dåliga bok" jag läst.

Haha, bra exempel. Läste nyligen ut Blood Meridian och kan hålla med dig. Det är aldrig så illa att det stör förståelsen av handlingen, men som du säger stöter man på många främmande ord.

Du berördes inte av pappan och sonens utsatthet och bandet mellan dem? Visst är språket i boken simpelt och känner man inget för handlingen och karaktärerna är det förståeligt att recensionen ser ut som din. Själv gillade jag den som fan, filmen med.

Instämmer i stort. Först och främst tycker jag dock att berättelsen gjorde sig väldigt väl som film. Inte den bästa filmatiseringen; men berättelsen passar bra för formatet.

Vad gäller boken. McCarthy tillhör inte mina favoriter - även om jag uppskattade t.ex. Gränstrilogin mycket nu när jag läste om den för en tid sedan. McCarthys andra böcker i svensk översättning tillhör hans sämre, tyvärr. "Vägen" är vidare den minst intressanta av dessa. Läste den först i svensk översättning - generiskt och stundtals tråkigt. Tänkte att det var en dålig översättning. Läste den på engelska, men inte ens där när den upp till de nivåer McCarthy vanligen lyckas nå. För, trots allt, så håller jag "Child of God" som en av mina trevligare läsupplevelser.

Tror du James Franco lyckas göra något bra av den?

Jag säger bara två ord: Domare Holden.

Okej, han är inte med så mycket under romanens första halva utan är mer frekvent efter omkring halvvägs in i boken. Men det är värt det, att få läsa hans predikningar om moralen och världen, människans eviga fascination för krig och våld etc. Handlingen är ganska uttröttande, det förstår jag, men det är som sagt Domare Holden som verkligen lyser upp romanen och höjer den till ett mästerverk.

Han är mer än en karaktär, han symboliserar på ett sätt det laglösa våldet i västern. Om man kommer så långt som till slutet så kan man tolka honom som den eviga våldsprincipen, i människan, i världen. En storslagen bedrift av herr McCarthy.

Nej, inte ett dyft faktiskt. Jag tycker det blir för repetitivt och simpelt. Eftersom vi inte får veta någonting om deras bakgrund så är det omöjligt att sätta sig in i deras relation. Som jag nämnde tidigare så beskriver ju McCarthy egentligen ingenting och i relationen far/son förmedlas nada. Orden kastas in utan innebörd.
"Jag är rädd". "Ok". Var inte rädd". "Ok".

Det är klart att man som läsare kan låta fantasin flöda och se relationer och liknande, men detta är ändå författarens arbete. Och där misslyckas McCarthy kapitalt enligt mig.

Är det verkligen så? Eller är det du som anser att det bör vara så?

Visst är det torftig prosa då och då, och jag själv kan tycka att han har alltför mycket utfyllnadstext med andefattiga beskrivningar som inte direkt leder någonstans såsom du påpekar ovan. Men samtidigt tycker jag att McCarthy gör något som många andra inte gör: han ryggar inte tillbaka för att beskriva det glädjelösa och smutsiga i människans existens och för att göras på ett riktigt sätt krävs det nog vad man kan tycka är torftiga beskrivningar för våra liv är inte komprimerade som på film till att innehålla bara höjdpunkterna.

Sen kan man argumentera kring om det är vad en författare ska göra eller om han ska inrikta sig på att bara underhålla läsaren hela tiden och det finns ju författare som gör både det ena och det andra. Personligen tycker jag att McCarthys stil förmedlar en känsla av realism och jag gillar framförallt hans dialoger som känns mer genuina än många andra författares.

Naturligtvis är det jag som anser att det bör vara så. Vad jag menar är att McCarthy inte ger mig tillräckligt för att jag ska kunna låta fantasin flöda. Det är rakt och ytligt, måhända författarens avsikt, och för mig är det ingen bra läsupplevelse. Om jag tillåts omformulera mig så anser jag det vara författarens arbete att förmedla någon form av känsla och tanke. Jag lämnas endast med höjda ögonbryn över ett tafatt försök.

När jag läste The Road så blev jag väldigt indragen i atmosfären. Pojken och faderns vandring genom den hänsynslösa, dystra, ödsliga världen som McCarthy målar upp ingav mig en vis känsla av hopplöshet/oro/obekvämhet - tror att "existentiell ångest" kan vara det jag syftar på - på ett sådant sätt att jag kan kalla det för en bra läsupplevelse.

Angående "och sen?" så är det ju det som till vis del gör berättelsen till det den är. Det är inget äventyr som det handlar om, utan endast en dyster kamp för dagen. I deras liv finns endast rum för ett fåtal odramatiska, närmast subtila, förändringar utav deras levnadsätt och det kommer vara den deprimerande verklighet de lever tills den dagen de dör.

Jag tycker uppriktigt synd om de arma stackare vars hjärnkapacitet inte räcker till för att uppskatta denna mästare. Har precis läst Vägen och Blodets Meridian.
Nu blir det snart gränstrilogin.