Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Uno är ett ganska bra exempel då jag tycker att de ursprungliga reglerna suger korvspad. De är ju alldeles för enkla. Så som vi alltid spelade det hemma var att man måste lägga kort som antingen hade samma värde eller högre och att 0 sänker. Jag har problem med att inte spela enligt andra regler faktiskt, jag tycker inte om förenklade regler, typ att man kan hålla på och lägga till extra ändelser på ord i alfapet. Sådant gör spelet tråkigt och tar bort taktiska element. Det har dock inte så mycket med att det ska vara på ett speciellt sätt utan att jag tycker det blir tråkigt.

Det varierar beroende på om det går ut över mig själv eller någon annan. Själv bryr jag mig inte så mycket men jag tycker inte om att "svika" andra och inte heller att de sviker mig så jag försöker att vara på plats i tid.

Att sammanställa skolarbeten i tid har jag varit värdelös på att göra

Samma här, oftast ger jag ett likgiltigt intryck till allting, oavsett hur jag mår men ibland så skrattar man väl till eller ler, men det är mer sällan än ofta och då i sällskap bland folk som jag känner mig bekväm med.


Jag är och har alltid varit väldigt punktlig, hatar att vara sen om det är någon uttalad tid som jag ska till, som kuratorn, psykiatern, träffa kompisen ett visst klockslag och så. I skolan var jag alltid en av de första som dök upp tillsammans med lärarna, fick och får ångest av att inte vara i tid.

Det är skitkonstigt, jag har börjat visa betydligt mycket mer känslor utåt. Visst ett leende från mig kanske inte är så stort som hos andra men de har börjat komma betydligt oftare. Min hjärna reagerar starkare på andras känslor också. Ganska så trevligt att känslor smittar av sig i större utsträckning än tidigare, andra brukar trots allt vara ganska glada. Jag tror mest att det har lite med att jag mår mycket bra och att hjärnan är plastisk i viss utsträckning.

De senaste månaderna har inte frågan: Är du glad? ställts till mig lika ofta som förr.

En sak som kanske är lite annorlunda gentemot de flesta är att jag oftast känner mest glädje när jag är ute och går. De senaste 2 månaderna har jag känt så mycket glädje när jag varit ute och gått att jag nästan skrattat rakt ut.

Det blir jag också lycklig av att göra, bara gå ut och promenera utan något egentligt mål och bara svepas in i musiken som man lyssnar på i iPhonen, låta tankarna vandra och ta bloss på cigaretterna ute i det fina höstvädret. Promenader dämpar åtminstone ångesten någorlunda för min del också!

Både promenaderna och punktligheten är alltför välbekant.

Har en polare som tog det ett snäpp vidare med nattliga promenader.

Vandra och svepas med utan något egentligt mål gillar jag också, man börjar gå och sedan ser man något intressant och går dit, sedan fortsätter man vidare och hamnar någon annanstan o.s.v. i någon timme.

När det gäller punktligheten tror jag att jag har lite svårt med tid men jag lägger ner stor möda på att försöka vara framme före tiden som gäller. Resultatet blir att om det är någon form av möte brukar jag slinka in 5-1 min innan det börjar och sätter mig längst bak. Gäller det mer privata möten ligger jag nog nästan alltid i intervallet +5/- 5 min på avtalad tid (helst på + sidan).

Vet inte om det är punkligt men i alla fall i närheten.
Visst går det att vara ännu punkligare och komma på sekunden/minuten rätt men det börjar närma sig att jag "gör mig till då" och då känns det dumt.

Kan och vill även göra om regler ifall det blir ett bättre spel av det.

Jag gillar också nattliga promenader, väldigt skönt att bara gå ut då alla sover, det är tyst och fridfullt osv.

Jag har ett stort naturreservat ungefär 20 minuters gångväg bort. Gick runt där i flera timmar för några dagar sedan. Visserligen var det inte natt men det var väldigt fridfullt.

Vad skönt det låter, kan tänka mig att det är helt underbart att bara ströva runt och gå där! Själv bor jag vid en skog som har ett elljusspår, ska nog gå ut och promenera där i morgon tror jag bestämt.

Jag är helst i tid för att hålla rutinerna. Däremot suger jag på det och är en morgontrött jävel.

Edit: Höstpromenader är riktigt avslappnande tycker jag. Men det ska vara på ett lugnt ställe, helst bredvid vatten/nån å typ och gärna mörkt. Där jag bor finns inga sådana ställen och jag gillar inte lägenheten i sig eller området så ska flytta i höst om jag hittar en ny 1:a i det området jag vill bo i min stad(där jag bodde i 5 år)

Tjena!

Ber på förhand om ursäkt ifall svaret på min fråga finns i tråden, men jag orkade inte läsa igenom 400+ sidor.

Jag har misstänkt asperger (under utredning) och känner igen mig i väldigt mycket av det som skrivs här. Min fråga är om någon (med asperger givetvis) kan känna igen sig i följande; Efter en social tillställning med mycket folk, mycket stim och rörelse, så har jag ett hysteriskt behov att vara för mig själv, väldigt svårt att varva ner, mycket dålig koncentration och är i det närmaste deppig. Detta kan pågå i dagar upp till en vecka.

Under själva tillställningen känns det ok sedan jag börjat medicinera med concerta för konstaterad ADHD. Det är bara att bita ihop och det hjälper att kunna hänga med i konversationer. Men det som sker efteråt är sjukt jobbigt och jag hamnar efter i allt jag försöker göra! Det är som att alla intryck går på "repeat" i huvudet och typ analyseras sönder...

Känner nån aspie igen sig och kan ge tips om hur man hanterar detta? Mycket tacksam för svar!

Känner definitivt igen mig. Jag har inte hittat nåt sätt att snabba på eller slippa reaktionen utan dom gånger jag måste iväg på nåt så får det helt sonika ta den tid det tar efteråt att återhämta sig, folk runtomkring vet hur det är så det orsakar inte mig några större problem.