Avstängda känslor och ensamhet

http://www.ted.com/talks/brene_brown_on_vulnerability.html

En föreläsning om liknande ämne! Den är ganska bra, kan vara värt att kolla om ngn är intresserad

Tack så mycket. Tyvärr är det vägskälet att bli bitter och hatisk eller att försöka ta tag i situationen. Att vara bitter och hatisk kan vara en så skön och enkel väg att ta.


Hej vad kul att du jobbar på det. Att stå för sina åsikter sådär bygger självrespekt åtminstone så det är ett bra steg att ta. Man lämnar sig också lite sårbar när man delar med sig av sina åsikter, speciellt om de inte är jättemainstream. Bra iniativ tycker jag.

Tack för komplimangen. Egentligen är allt jag skriver väldigt basic, det är bara tråkigt att så många måste lära sig sådana här saker i efterhand, det borde komma naturligt, något som vi har med oss från barndomen.

Det går helt klart att förändras till det bättre och få ett mycket mer harmoniskt liv, ge inte upp.



Det är väldigt otäckt, man får ta småsteg hela tiden och tänja ut vad man är van vid. Sen en dag så står man där och vänder sig om och ser hur långt man faktiskt kan komma med att ta småkliv hela tiden.

Tror att du har det inom dig att nå dit, ta modet till dig att ta första steget bara.



Det är verkligen inte för sent att göra något åt situationen. Jag träffade en kurator ett par gånger när jag mådde som värst. Det hjälpte faktiskt, bara att få ut och våga berätta om sina tankar och sina inre känslor för någon gör väldigt mycket.

Du har ju i alla fall ett starkt mål om du vill tillbaka dit. En kurator kan säkert hjälpa dig hitta ett sätt att börja närma dig det målet.

Hur känner du själv inför den här vännen, är det någon du vill ha kvar i ditt liv och som du tycker om eller försöker du stöta bort honom för att han ska slippa dig?


Tack för länken, den berörde ämnet starkt. Hade inte koll att det forskades om sådana saker. Tyckte det var intressant att de människor som var lyckliga tyckte att de förtjänade en relation. Det är något att belysa eftersom jag tror väldigt få ensamma killar känner att de förtjänar en relation innerst inne. Just känslan av att förtjäna kommer med att folk accepterar ens personlighet när man öppnar upp sig för andra och är sårbar.

Det var inte så jag menade, alltså att ha det som mål att få folk sura till höger och vänster. Min ensamhet bestod i att jag var en people pleaser av råge. Så att göra en eller flera besvikna, sura eller arga, istället för nöjda, är ett steg i rätt riktning.

Jag har också varit väldigt ensam under mitt liv. Även under de perioder då jag haft många vänner (som ex. just nu) så har jag känt mig ensam. Jag har dock mer eller mindre accepterat ensamheten, och eftersom jag ändå har så fullt upp med plugget nuförtiden så spelar det inte så stor roll. De enda gånger ensamheten bekymrar mig nuförtiden är antingen när jag är på fest (vilket jag nu slutat med, på grund av att jag känner mig så out-of-place) eller när min axel gör ont (kanske låter konstigt, men då skulle jag verkligen vilja ha någon som kunde... massera den?).

Men annars så känns det inte lika illa längre. Jag tror man vänjer sig.

Hur kan man komma fram till något så dumt som att han skulle ha »fel ljus«? Uppenbarligen är han så förbannat ful att ingen vill prata med honom en längre stund. Att han dessutom söker kontakt med folk och av vad jag kan utläsa ur din text är inte udda på något annat sätt, så måste han helt enkelt vara ful – och inte »ha dåligt självförtroende« eller något annat trams.

Sätt dig själv i första rummet istället. Behandla dig själv väl innan du behandlar andra väl. People pleasers köper ju uppskattning av andra genom att vara snäll. Hur är det ett positivt steg att göra folk illa egentligen?


Jo, det är klart man vänjer sig. Tycker ändå alltid att ensamheten gör sig påmind. Jag fick starka "pangs" i magen när jag såg en snygg tjej som jag blev attraherad av eftersom jag visste att jag inte skulle kunna få henne. När jag hörde andra skratta utanför så högg det till i magen också när jag satt hemma framför datorn. Naturen gör sig påmind förr eller senare, att vara ensam hela livet är inte ett naturligt leverne och inget som man mår bra av.


Med det tankesättet så skulle bara snygga människor kunna ha vänner. Väx upp.

För det finnes ju bara fula och snygga människor? Snygga människor har i alla fall fler vänner. Alla föredrager att umgås med fysiskt attraktiva människor än med oattraktiva dito.

http://www.independent.co.uk/news/science/the-scientific-rules-of-attraction-2115495.html

Jo, jag är helt övertygad om att snyggare människor har det lättare i livet. Hur konstigt det än låter så vet jag snygga personer som har det svårt med relationer också. Man behöver inte vara snygg för att kunna hitta en genuinitet och öppenhet i sig själv och inleda en relation. En relation kan vara lycklig mellan två personer som inte är jättesnygga. Man behöver inte vara snygg för att tjäna att man förtjänar en relation heller.

Länken som du delade med dig av utesluter inte det som jag skrev tidigare. Terminologin kanske inte är den bästa, men intryck/ljus/bild/osv är alla benämningar för de saker som man plockar upp när man studerar någon.

Det är skillnad på att göra folk illa och få dem att surna till så att säga. När jag pratar om ensamhet syftar jag inte på råryggade eremiter, utan dem som ändå har familj, jobb osv men i det stora hela mycket ensamma.

Om andra är vana vid att den där personen är en ensamvarg som helt plötsligt börjar ta för sig, eller vad som helst som gör att man börjar uttrycka känslor, så kan det börja knaka i fogarna. Jag anser att det är positivt och man sätter sig i första rummet. Det ska inte finnas en avsikt att göra någon sur när man slutar vara en robot. Men förändras man, vilket är givet för att komma ifrån ensamhet, påverkar det nya som gamla relationer och garanterat kommer någon att reagera negativt på det. Dem som tar illa upp behöver med all säkerhet jobba på något själva.

han är schysst och rolig, dock så är han överdrivet besatt av att vilja vara "ledaren" och kan vara rätt så manipulativ. vi har kännt varandra sen barnsben men har haft mycket och långa uppehåll (vi snackar år) grejen är att vi har lätt för att gå på varandras nerver och vi brukade därför slåss en hel del då vi fortfarande gick i skolan.
men eftersom jag inte är mig själv nu för tiden så är det bara jag som blir irriterad av honom ibland.
nåja, jag vill nog gärna ha kvar honom i mitt liv, han är trots allt det ovannämnda väldigt snäll, hjälpsam och rolig att vara med, han har dessutom många gånger försökt få mig att öppna upp och prata om djupare saker, känslor och så, varpå mitt robotmaskineri stelnar så att jag inte lyckas klämma fram någonting

Måste få fråga hur du ser på saken, om man väl öppnar sig så råkar det vara helt fel person som utnyttjar det? Hur gör man då? Det har jag gjort i mina yngre dagar. Och det har slutat väldigt illa ett par gånger. Jag känner väl som så, att jag kommit jävligt långt. Men detta "hinder" tycks jag icke komma över.

Jag sitter väl i en lite annorlunda situation än du. Jag är ju inte egentligen ensam, det bara känns så. Jag känner mig som mest ensam när jag är med andra. Nu har jag aldrig haft en tjej, men jag tror inte en relation skulle få mig att känna gemenskap. Jag kommer nog alltid vara ensam. Men det känns som sagt, överkomligt. Det kunde ha varit värre.

Jag fann en utmärkt lösning på detta problem. När jag var yngre så skämdes jag för allt, vågade inte berätta någonting om mig själv för någon alls. Men så bestämde jag mig för att sluta bry mig. Eller så bara blev det så, jag minns inte riktigt. Hur som lever jag nu iaf enligt filosofin att inte ha några hemligheter för någon, ställer någon en fråga så svarar jag nästan alltid, även om det är väldigt privat och personen är en främling. om jag väljer att inte svara så har jag en god anledning. Resultatet är iaf att det såvitt jag vet är smått omöjligt att förolämpa/såra mig.