Avstängda känslor och ensamhet

Jag har skrivit här rätt länge nu på relationsforumet. Som många andra killar så har jag levt i ensamhet väldigt länge och har försökt att arbeta mig ur det. De saker som har hjälpt mig försöker jag dela med mig av. Jag tänkte skriva om en väldigt viktig del idag som man som ensam kanske inte tänker på. Kanske kan det hjälpa någon.

När jag var ensam så hade jag stängt av mina känslor, dels för att jag blev sårad gång på gång men också för att slippa känna alla starka negativa känslor. Det var inte så mycket som roade mig och inte så mycket som fick mig att känna mig ledsen heller. Den enda riktigt starka känslan som jag hade var den av ensamhet. Under dagarna när jag gick till universitetet så hade jag hela tiden ensamheten i tankarna. Jag lärde mig saker på mitt program men den riktiga utbildningen för mig, den jag la krut på, var hur jag skulle bryta ensamheten.

Det här med att stänga av sina känslor är väldigt naturligt och en försvarsmekanism. Det tråkiga är att det är en av de sakerna som också håller oss kvar i ensamheten. För att kunna hitta någon i sitt liv måste man kunna dela med sig av sina känslor och kunna känna saker. Annars blir man en robot. Som ensam kille så kan man bli förbannad över att man blir nobbad gång på gång, men det är väldigt naturligt att det sker om man inte är öppen för att träffa någon.

Det är ett absolut måste att försöka starta upp sina känslor igen och börja dela med sig av vad man känner. Både bra och dåliga saker. För mig var det ett fruktansvärt svårt steg. Dels så delade jag inte med mig av mig själv för att jag trodde inte folk skulle kunna acceptera mig för den jag var. Jag var en fruktansvärd människa innerst inne och hade bara satt upp ett perfekt skal runtomkring mig. Allting skulle vara perfekt, då skulle folk gilla mig och även tjejer. Saken är den att, har man inga attribut, inga fel utan försöker vara perfekt så finns det ingenting som folk kan relatera till. Att dela med sig av sig själv är också att göra sig sårbar och ger tillit till de man delar med sig.

I de första tafatta försöken att öppna upp mig själv så träffade jag en tjej och blev totalt krossad till den grad att jag hamnade i depression i ett halvår. Att försöka gå från att ha avstängda känslor till förälskelse var väldigt volatilt och inte att rekommendera. Istället så valde jag att försiktigt öppna upp mig till några killkompisar och fortsatte sedan med en tjejkompis och sedan familjen. Småsaker först, jag började att prata om tjejer t.ex., någonting som jag inte hade vågat prata om förut eftersom jag inte såg mig som en sexuell varelse och att mina drifter var äckliga. Till min förvåning så var folk inte förvånade att jag hade behov och att det var okej att prata om både sex och liknande utan att det ansågs vara konstigt.

Hela poängen med det här är helt enkelt att flytta ut den personen man har inom sig. Att man går från att vara en perfekt robot till att visa vem man egentligen är. Det skapar en genuinitet som är attraherande och man mår väldigt mycket bättre. Man vet att vännerna som man har faktiskt gillar en för den man är. För egen del så blev jag väldigt förvånad över att inse hur avstängda mina känslor var och hur avskärmad min personlighet faktiskt var.

Den största lärdomen jag fick av det här arbetet, som jag fortfarande håller på med, var att människor accepterar väldigt mycket i en annan människas personlighet. Man kan vara väldigt konstig, det är oftast okej. Det som inte är okej är däremot att man ljuger med vem man är. Att visa upp en sak men ha en annan personlighet är väldigt avstötande. Människor känner den här dissonansen mellan skalet utanför och den riktiga människan innuti. Det här det här som människor menar med att man ska vara sig själv.

Så, hur hjälper det en med tjejer om man öppnar upp sina känslor då egentligen? För egen del så fick jag en väldigt passion för kvinnor. Ensamheten minskade väldigt mycket bara av att prata med människor i min närhet. När målet med att träffa en tjej inte längre är att döva ensamheten utan istället är grundad i en passion för att vilja vara med henne. Det är helt enkelt två olika saker. Min passion väcker samma passion i henne, jag vill ha henne och döljer inte det längre. Förr skulle jag ha pratat med henne om alla möjliga saker och inte vågat visa något intresse eftersom hon skulle kunna bli arg. Uppenbarelsen att det var okej att ha behov var också stor, tjejer blir inte arga om man visar att man vill ha dem.

Det slog mig också att kvinnor faktiskt accepterade min personlighet och att de faktiskt var attraherade av mig. Ju mer jag visade vem jag var, desto fler tjejer blev attraherade. Det som stötte bort tjejer var mitt tidigare friktionslösa robotaktiga skal.

Så om du känner dig ensam och känner igen dig i vad jag skriver. Fundera över om det här och hur mycket du delar med dig av dig själv till andra. Skulle du våga börja öppna upp dig själv och hur skulle du då gå tillväga?

Det blir så fel när man försöker att generalisera det andra könet som si och så. Folk är olika och det som passar för somliga passar inte för andra. Det bästa är ju att försöka hitta någon som passar ens personlighet och uppskattar en för den man är istället för att hålla på att försöka bli någon som man inte är.

Ofta kan det nog vara bra att börja med lite säker dating och att bli säkrare på sina känslor för att sedan kunna gå vidare tills man hittar någon som man vill satsa på.

Jag känner igen mig allt för väl i det du skriver. Jag har i princip bara två lägen, neutral eller så frustrerad att jag vill slå sönder allt jag kommer åt.

Jag har grubblat mycket över min situation den senaste tiden och studerat hur andra beter sig för att få vänner/tjejer, och kommit fram till samma sak som dig. Anledningen till varför folk i allmänhet tycks undvika mig är att jag helt enkelt inte visar mitt rätta jag utan gömmer mig bakom ett fejkat leende. Sen jag kom på det har jag verkligen försökt att vara "mig själv" men jag börjar tvivla på att det går. Efter att ha tryckt undan alla känslor så länge så vet jag inte var jag ska leta för att hitta dem igen.

Ja, det låter ju lätt att vara sig själv. Brottades med exakt likadant problem som dig. Jag trodde helt enkelt att jag inte hade några känslor. Mycket av känslospektrumet kom tillbaka när jag började att öppna upp mig för några som jag kände. Jag tror att ett av problemen kan vara att man helt enkelt inte rör sig någonstans när man är ensam. Man försöker träffa en tjej, det skiter sig och man är tillbaka på ruta ett. När man börjar öppna upp sig för ens närmaste (om man har någon) så känns det som man gör ett framsteg ändå, man rör sig och det ger lite motivation.

Jag är säker på att du kan lyckas om du bara ger det en chans.

Du skriver mycket bra saker Persevere, och du ha räven rätt här skulle jag säga.

Det som gör att många har problem med brudarna, är precis som du skriver, för att genuiniteten saknas. Försöker man hitta en tjej för att genom det söka bekräftelse eller en acceptans mot sig själv, så kommer det aldrig att hålla, och det sätter också dig i ett annat "ljus". Det ser även personer, vilket gör att det drar sig undan för att det blir svårt att veta var det har dig. Vad allt kommer att kretsa till är ju att fokusera på sig själv, att bygga upp dig själv så att du har ett självförtroende, och vågar visa folk vem du är.

När du inser ditt eget värde, vilka kvalitéer vi har och hur bra många av oss faktiskt är, så kommer genuiniteten komma, och genom det kommer attraktion skapas. Det gäller bara att våga, det är allt det handlar om här i livet.

Bra skrivet min vän, har inte så mycket mer att tillägga!

Är inte kille men levde mer eller mindre ensam under några år. Skulle nog påstå att jag då var en robot som stängde av känslor. De fanns där, men jag förträngde dem.

Ett råd jag skulle ge till dem som behöver hjälp, är att helt enkelt se det som er goda gärning att göra folk sura, istället för att se det som en dålig sak. Då tror jag man är på rätt väg och vågar öppna sig mer.

Jag har själv spenderat hela helgen med att se på TV serier, själv, och låtit de fiktionella karaktärerna uppleva mina känslor åt mig. En ny lägstanivå är nådd. Grejen är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur ensamheten eller hur jag ska väcka liv i det som en gång i tiden var en sprudlande källa av känslor men som verkar ha sinat någon gång på vägen. Mina sociala skills sträcker sig till att hålla en dörr öppen för någon, eller hälsa trevlig helg i kassan på ICA en fredagkväll. Kolliderade med en tjej på cykel förra veckan, på väg ner till universitetet, och det korta replikutbytet vi hade där "Hur gick det med dig?", "Är cykeln hel?" , "Det var mitt fel, såg dig inte komma" etc. är det närmaste jag har kommit en ärlig konversation på allt för länge.

Tack Hoyler. Dito som vanligt också. Jag vet en kille i min klass som ser helt normal ut, välklädd, han ler, är glad och pratar med många. Grejen är den att ingen verkar vilja umgås med honom. Han kommer ibland fram till mig och pratar. Någonting med honom gör att jag backar undan och instinktivt vill avsluta konversationen. Varför? Han är ju helt normal på alla sätt. Han har fel sorts "ljus" som du skriver om. Jag vet ingenting om honom och jag vet ingenting om vad han tycker om saker och ting. Skulle killen bara öppna upp sig själv så är jag säker på att han skulle ha massvis med vänner.



Tråkigt att höra att du levde ensam.

Det där är ett väldigt tvåeggat svärd. Det kan nog lätt bli att man gör folk sura och har det som mål som en slags mekanism för att få trygghet. Man vet att man kan starta upp en respons hos någon annan och då har man kontrollen. Lite på samma sätt som någon flirtar med någon och sedan dumpar dem bara för att de vill veta att de kan skapa attraktion. Man byter bara ut en försvarsmekanism mot en annan.

Ett lindrigare sätt att kan vara att sätta upp "boundries" som det heter på engelska. Man funderar över de situationer där man kan behöva säga nej och sätta en linje för vad man accepterar. Det kan också vara att tänka efter om man blir behandlad på ett sätt som man inte accepterar och säga ifrån när det händer. Jag tror det är farligt att ha som mål att göra folk irriterade, men människor blir arga om en person som de är vana att köra över helt plötsligt säger ifrån, men det är också så respekt byggs.

Jag tror man får skilja på beteenden som är grundade i att göra folk sura och beteendet som är grundande i att man står upp för sig själv.



Låter inte som en så rolig sits. Du har inga gamla kompisar som du ångrar att du har förlorat kontakten med. En sak kan ju vara att sätta som mål för veckan att ta ett initiativ till kontakt med fem personer man har förlorat kontakten med. Försök att unna dig själv någonting, det är lätt att känna sig värdelös när man är i den situationen. Skäm bort dig själv med någonting du aldrig skulle göra för dig själv. Få en massage, ta en kortare resa någonstans (finns mycket billigt), köp någonting fint till dig själv. Acceptera att du är viktig i ditt liv och att du har behov och förtjänar att ha det bra också. Om du pluggar så brukar det oftast finnas mycket aktiviteter man kan göra, det kanske inte är så mycket som verkar roligt, men tänk efter och se om det kan vara något du uppskattar. I sista utväg så finns det alltid kurator att prata med (jag gjorde det också när jag var i ungefär likadant sits, det hjälpte mig)

Vet ungefär hur den där sitsen är. Jag brukar föreställa mig att det är som man står på en liten plattform av rutin och en bit bort så ser man lycka men oavsett hur man vänder sig på plattformen så finns det ett gap av förtvivlan runt en. Det finns ingen väg att gå utan att det ser beckmörkt ut. Den enda vägen som finns är helt enkelt att göra ett försök, det kommer vara tufft som fan men det är bättre det än att sakta dö en ensam förtvinande död.

Det är väldigt befriande och glädjande att få läsa om människor som har reflekterat och kommit till insikt i/ med sina liv .. Eg först då kan man ju börja bearbeta och komma till rätta med sina svagheter och problem som du nu gjort..
Om man inte genomgår denna metamorfos så riskerar man att bli väldigt ensam, ledsen och tillslut bitter och hård..
Som sagt, grattis till insikten o att du nu kan börja bearbeta ditt liv så att det tar den riktning du önskar ..

Ja, jag har bestämt mig för att lyckas och jag vet att det går. Sen så får det ta den tid det tar.

Det jag jobbar med nu är att våga säga vad jag tycker istället för att bara hålla med folk när de delar med sig av sina åsikter, samtidigt försöker jag intala mig själv att jag skiter i vad folk tycker om mig och att det inte spelar någon roll om de tycker att jag är konstig. Jag vet inte om det är rätt väg att gå men det känns som att jag gör framsteg. Kanske kommer känslorna tillbaka om jag slutar hålla tillbaka andra delar av min personlighet.

Sen så vill jag tacka dig för dina inlägg i den här forumsdelen, du verkar vara mycket klok och sympatisk och ger sånna som mig hopp om att det verkligen går att förändras.

Jag känner jättemycket igen mig i det känslomässiga du beskriver, att man stänger av känslorna och låtsas som att det regnar(typ).

Jag förstår ärligt talat inte hur du vågat öppna upp dig. Tycker det låter helt fantastiskt och jag önskar att jag också en dag kan våga komma nära en annan människa.

den smärtsamma sanningen. jag har varit robot av och till i mitt liv mycket men nu är det 5 år sen jag öppnat upp för någon på något sätt. jag har en vän men han vet inte vem jag egentligen är, trots detta och trots att han har andra vänner och tjej så ringer han fortfarande och vill hänga, jag vet inte varför.
jag är väldigt kall mot mina föräldrar, det skrämmer mig och även om jag försöker vara lite mer öppen mot dom så slutar det bara med att jag intalar mig själv att det är hopplöst och fortsätter på samma jävla spår.
just nu så är jag dock helt ensam och har knappt pratat med en annan människa på 2-3 månader.
ligger i sängen och tänker tillbaka på dom få tiderna i mitt liv som jag kände något, jag kan nästan känna hur magiskt det var trots att man inte alltid mådde toppen.
jag är så förbannat trött på att inte kunna vara mig själv. vad fan ska jag göra? terapi? eller är det för sent när man levt bortkopplad från sina egna känslor så här länge?