Jag gick ut gymnasiet med goda betyg, möjlighet att bli ingenjör eller läkare, men hade inte bråttom. Strax efter gymnasiet fick jag ett skiftjobb inom industrin som jag stormtrivdes med. Hade mycket tid att göra annat och det var en fröjd att gå till jobbet under ett par år. Jag tjänade bra och kunde lägga pengar på mina fritidsintressen - ett hade alltid varit att flyga. Så jag tog mitt PPL (privatflygcertifikat) och njöt av att kunna leva livet. Flyga när jag var ledig och jobba med något som inte överhuvudtaget var stressigt.
Tiden gick dock och snart började det skrikas att jag bör ta nästa steg, familj och flickvän tyckte jag skulle börja plugga. "Du kan ju inte jobba i industrin hela livet". Nej, nej tänkte väl jag. Man måste väl växa upp och ta tag i livet någon gång. Jag funderade länge på att bli trafikpilot, men med tanke på att de flesta utbildningarna var egenfinansierade (grovt räknat, beroende på VAR och HUR 500 000- 1 000 000 kr) så släppte jag den drömmen ganska fort. Istället tänkte jag bli något betydligt mindre attraktivt, jurist. Jag kom in, men samtidigt sökte jag en statligt finansierad pilotutbildning som jag också kom in på. Full av glädje meddelade jag min familj och vänner över detta. Vissa var jätteglada, andra tyckte jag inte visste vad jag gav mig in på...
Jag flyttade och tillbringade tre år med flickvännen på annan ort, och det var väl helt okej. Stundtals stressigt men min vilja att bli pilot var större. Jag klarade mig genom utbildningen och lyckades som en av VÄLDIGT få trycka in mig på ett mindre attraktivt flygbolag efter att ha kämpat mig till intervju och flygtimmar på de mest absurda visen BARA för att få ett jobb.
När jag väl fick det var jag fantastiskt glad, men också tom. Jag flyttades till en hemmabas i ett land jag inte förstår ett ord. Min flickvän flyttade med men gav upp efter någon månad då jag knappt var hemma och hon inte hittade något kvalificerat jobb i landet - så det tog slut. Jag jobbar på tider som omöjliggör ett normalt socialt liv och min kontakt med familjen är mycket begränsad (jul, påsk och nyår kan man ju glömma att fira).
Jag har inte ens fyllt 30 eller skaffat familj och är inte i närheten av det heller. Jag har få vänner utanför jobbet. Min lön är kass fortfarande även om det är på bättringsvägen efter att de betalat av min type rating. Visst, jag gör det jag älskar, men sanningen är att kärleken dog ut någonstans på vägen. Visst är det oerhört befriande att få flyga, men det är också allt. Jag gav upp allt för det.
Fick jag välja nu hade jag velat vara kvar på mitt skiftjobb, flyga på min fritid (som är mycket roligare i småplan) och skaffa familj. Leva ett lyckligt liv, som jag gjorde.
Jag vill inte hindra NÅGON från att bli pilot, om det är det ni vill så tycker jag att man ska satsa allt på det. MEN, sitt inte som jag och ångra att du inte visste vad det innebar. SPECIELLT om du måste pröjsa din egen utbildning i miljonklassen utan att vara garanterad jobb, för tro mig, det är inte brist på piloter.
Men har man en dröm hittar man alltid vägar fram till att uppnå den.
Tiden gick dock och snart började det skrikas att jag bör ta nästa steg, familj och flickvän tyckte jag skulle börja plugga. "Du kan ju inte jobba i industrin hela livet". Nej, nej tänkte väl jag. Man måste väl växa upp och ta tag i livet någon gång. Jag funderade länge på att bli trafikpilot, men med tanke på att de flesta utbildningarna var egenfinansierade (grovt räknat, beroende på VAR och HUR 500 000- 1 000 000 kr) så släppte jag den drömmen ganska fort. Istället tänkte jag bli något betydligt mindre attraktivt, jurist. Jag kom in, men samtidigt sökte jag en statligt finansierad pilotutbildning som jag också kom in på. Full av glädje meddelade jag min familj och vänner över detta. Vissa var jätteglada, andra tyckte jag inte visste vad jag gav mig in på...
Jag flyttade och tillbringade tre år med flickvännen på annan ort, och det var väl helt okej. Stundtals stressigt men min vilja att bli pilot var större. Jag klarade mig genom utbildningen och lyckades som en av VÄLDIGT få trycka in mig på ett mindre attraktivt flygbolag efter att ha kämpat mig till intervju och flygtimmar på de mest absurda visen BARA för att få ett jobb.
När jag väl fick det var jag fantastiskt glad, men också tom. Jag flyttades till en hemmabas i ett land jag inte förstår ett ord. Min flickvän flyttade med men gav upp efter någon månad då jag knappt var hemma och hon inte hittade något kvalificerat jobb i landet - så det tog slut. Jag jobbar på tider som omöjliggör ett normalt socialt liv och min kontakt med familjen är mycket begränsad (jul, påsk och nyår kan man ju glömma att fira).
Jag har inte ens fyllt 30 eller skaffat familj och är inte i närheten av det heller. Jag har få vänner utanför jobbet. Min lön är kass fortfarande även om det är på bättringsvägen efter att de betalat av min type rating. Visst, jag gör det jag älskar, men sanningen är att kärleken dog ut någonstans på vägen. Visst är det oerhört befriande att få flyga, men det är också allt. Jag gav upp allt för det.
Fick jag välja nu hade jag velat vara kvar på mitt skiftjobb, flyga på min fritid (som är mycket roligare i småplan) och skaffa familj. Leva ett lyckligt liv, som jag gjorde.
Jag vill inte hindra NÅGON från att bli pilot, om det är det ni vill så tycker jag att man ska satsa allt på det. MEN, sitt inte som jag och ångra att du inte visste vad det innebar. SPECIELLT om du måste pröjsa din egen utbildning i miljonklassen utan att vara garanterad jobb, för tro mig, det är inte brist på piloter.
Men har man en dröm hittar man alltid vägar fram till att uppnå den.
