Citat:
Jag tycker att det är tillfredsställande, bland annat eftersom hovrättens dom, om den står sig, innebär att Ehrenborg-Staffas inte hade ett skit på fötterna för sitt jävla käringmoralåtal. Att HL inte är som de flesta andra är uppenbart, men det innebär inte fördenskull att det är lämpligt att döma henne för saker som inte kan bevisas, eller - som hovrätten nu har kommit fram till - för saker som öht inte är straffbara, vare sig de är bevisade eller ej.
Citat:
Vad jag förstår innebär hovrättens tolkning av griftefridsbegreppet att hennes handlande inte hade varit straffbart ens om det hade kunnat ledas i bevis att hon inom preskriptionstidens utgång hade använt skelettdelarna för sexuell tillfredsställelse.
Det är möjligt att hon längtat efter att ha det skönt med skelettdelarna.
Jag tycker vidare att hovrättens tolkning är rimlig. Den kränkning som uppstår vid brott mot griftefrid drabbar i första hand de efterlevande, och i andra hand legitimiteten hos själva begravningsproceduren som sådan. Hur man än hanterar preparerade skelettdelar av okänt ursprung, finns inga identifierbara efterlevande vars känslor kan kränkas, och i och med att preparerade skelett inte är avsedda att begravas, påverkas inte begravningsprocedurens legitimitet heller. Att utvidga griftefridsbrottet till skelettdelar, enbart för att man så hårt som möjligt vill klämma åt personer med en sexuell läggning som man ogillar, skulle riskera att föra mycket långt. Hurpass slarvigt kan muséer eller anatomiska institutioner magasinera skelett eller skelettdelar utan att det anses vara skymfligt, till exempel?
