Citat:
Ursprungligen postat av
Parj
Har för mig att TiO2 är färgpigment. För ytbeläggningen är det oftast karbider eller nitrat man använder. Gissar att detta är TiAlN. Och ja det är nog knappast någon mer effekt på en kniv än färgen...
Vad sjukt OT jag kommer bli nu. Ber om ursäkt.
Jag kan så klart inte uttala mig om vad det här är exakt utan analys (röntgendiffraktion och någon typ av röntgenspektroskopi skulle räcka) så jag har bara "titanium" och färgen att utgå ifrån. Det här är däremot min profession rakt av, tunna ytbeläggningar av oorganiska ämnen, speciellt keramer.
Ren TiO2 är inte färgat utan helt färglöst. Däremot kan tunna skikt upplevas färgade beroende på hur tjocka de är. Jämför t ex olja på vatten där den tunna oljefilmen ligger i tjockleksintervallet för synligt ljus i olika våglängder. Har du däremot lite legeringsämnen i TiO2 så kan du få färg, bl a aluminium kan ge den blå färg. Titannitrider, även aluminaterna, är i regel mellan guldfärgade, lite violettbronsfärgade eller svarta. Däremot kan också tunna skikt av dem anta andra färger just på grund av ljusbrytningsfenomen.
Egentligen är de flesta såna här material jävligt hårda i ren form och kvaliteten hos en beläggning av dem beror nästan bara på beläggningsprocessen. I bästa fall är de här tillverkade med PVD (som man använder för olika industriskär mm) men det troliga är att det är någon tafflig elektronstråleförångning som ger en beläggning som är dåligt fäst vid stålet. Spelar ju ingen roll hur bra material det är i en beläggning om den inte sitter fast på underliggande yta. De fysikaliska metoderna har lite tillkortakommanden på den fronten.
Det skulle vara kul att belägga en kniv med en kemisk metod istället, typ CVD eller ALD, och se hur bra det går att få det. Det skiter sig ju alltid med slipning eftersom det är en ytbeläggning. SECO/Sandvik förlängde livslängden på sina skärstål med en faktor 2000 när de började ytbelägga hårdmetallen med TiN och andra varianter.