Tips på asiatisk film

Nej, jag hade satt den som en tvåa på filmtipset såg jag. Ska se om den i framtiden.

Har också satt en tvåa på den!

Vad heter du på Filmtipset, du kan PM:a mig det?

Vad ansåg du var grymt med slutet? Själv ansåg jag premissen god men utförandet sänkte nästan hela filmen. Klart bättre än Noroi fram tills Monty Python-effekterna dök upp. Jag köpte bruket av små svarta out-of-focus fläckar som otäcka men där drar jag gränsen. Slutet var gräsligt utfört. Ett ovärdigt avslut på en speciell film.

Med Shirome fanns inget att minnas. Hade det varit en västerländsk film i samma miljö hade den aldrig klassats som underhållande. Det enda underhållningsvärdet är ju ett japansk flickpopband, vars individualitet försvinner så fort de kliver in i "spökhuset" och kameran början snurra och skriken går på repeat. Jag tror det finns anledningar till att ingen som sett filmen verkar minnas något; det finns inget att minnas. Tyvärr.

Rakii

Sono verkar dela upp folk i läger. Jag älskar Suicide Club och Love Exposure, resten varierar ganska kraftigt men överlag skulle jag säga att jag gillar honom. Har två filmer på DVD av honom jag inte sett liggandes hemma. Dock ej bråttom att se dem per definition. De två senaste jag såg var Himizu och Guilty Of Romance, båda ansåg jag bra (3 av 5). Har faktiskt inte sett något han gjort efter; kan vara värt att kolla upp. Som så många andra filmer, så det lär ju dröja.

Sono, likt Shiraishi, har ett eget signum han sätter på varje film han gör. Fullt förståeligt att det stöter bort en del; själv har jag ju otroligt svårt för Shiraishis specialeffekter och det förstör hans filmer för mig; filmer jag hade gillat mycket mer utan malplacerade bläckfläckar över halva skärmen. Likaså kan nog Sonos Freudianska förkärlek till könsorgan bli ganska tröttsamt. Det finns en tid och en plats för allt men...

Major spoiler:

alprazolam_

Jag köper den enigmatiska yttre faktorn som förklaring. Jag fann samma scen i spoilern som oerhört obehaglig, av helt andra anledningar, främst utförandet. Ett långt, utdraget "neeeeeej" manifesterade sig på insidan. Jag håller fast vid att det här verkligen är riktigt, riktigt dåligt gjort men kan självklart inte påverka yttre faktorer. Däremot kommer jag bestrida att bruket av liknade effekter är motiverat.

Har Shiraishi en äkta svaghet är det hans totala blindhet inför hans egna produktioners tillkortakommanden eftersom han envisas med att använda samma usla effekter film efter filmer. I Shirome har vi faktiskt en vit såpbubbla som flyter omkring och spricker. Detta ska indikera någon sorts andlig närvaro och förmedla kuslighet. Det fungerar precis så bra det låter på pappret. Sjukt dåligt.

Jag hoppas han förstår att hans styrka är intressanta karaktärsgallerier som skapar en speciell stämning och speciella band till personerna i filmerna som drabbas. Hans bruk av effekter förstörde mer än en scen i Noroi och tog ner den väldigt intressanta Okaruto betydligt när han låter effekterna stå i förgrunden och ruinera en hel film.

Själv har jag försökt att se Love Exposure fyra gånger men kommer aldrig längre än halva filmen ungefär, efter att Yu klär ut sig till Meiko Kaji och träffar tjejen som han drömt om flippar hela filmen ur fullständigt och jag måste stänga av. Orkar verkligen inte med hela upplägget med att fota tjejers trosor och de religiösa undertonerna, som förvisso är bra i början då huvudpersonens farsa blir tokig och han tvingas att synda hela tiden. Cold Fish är det enda bra som han gjort på senare år, även om det tog mig kanske tre tittar innan jag uppskattade den fullt ut och kunde ge den en trea i betyg. Guilty of Romance var okej, men inte "lika bra" som Cold Fish!

Love Exposure är ungefär 4 filmer inklämd i 1. Upskirtbilderna är inte så stor del av storyn som man kan tro när man kommit in i den biten. Jag delar ofta upp filmer. Inte optimalt men en nödvändighet. Love Exposure fungerade verkligen utmärkt att dela upp. Det blev som en mini-serie istället och jag hade förmodligen bra timing för det kändes episod-baserat i min egen uppdelning. Kanske också för att filmen spretar åt så många håll. En film jag verkligen gillade och rekommenderar till ingen. Udda, men så har det varit hittils. Cold Fish var snäppet bättre än Guilty Of Romance men inte med särskilt mycket. Minns att jag uppskattade den litterära referensen till Kafkas Slottet som genomsyrar Guilty Of Romance men minns samtidigt att jag irriterade mig på att den symboliken var så vag (eller att jag missade lite mycket utav den).

Jag tycker att Love Exposure är underbart vrickad och jag tycker att Suicide Club är oerhört vacker; hans riktiga fullträff. Därefter vill jag minnas att jag uppskattar Shonos filmer men inte mer. En habil, om än galen, regissör.

Han är en fantastisk filmskapare i vart fall i mina ögon. Även om han har ett par riktiga kalkoner i sitt CV, hans experimentfilmer från 90 talet är kanske inte de bästa, Hazard är horribel, be sure to share är inget vidare den heller. Till skillnad från många andra i tråden ogillade jag även Guilty of romance. Love exposure är å andra sidan en av mina all time favorites (sett 4 gånger) just pga. att den är så fruktansvärt vrickad, men på ett "vackert" sätt om man kan använda sådana termer i samma sammanhang som Sono. Har dock inte sett Himizu än. Suicide Club är klockren

My Paparotti
http://www.imdb.com/title/tt2958712/?ref_=nm_flmg_act_1
Korenskt drama/lightkomedi från 2013

My Paparotti är historia som är baserat på en koreansk sångare som kom från ingenstans och chockerade världen 2009 med sin tappning av Nesun Dorma.
Här får vi följa historien bakom denna man (som spelas av Lee Je-hoon) och hans tuffa uppväxt där han brottas med skolgången och gängverksamheten. Skolan behöver ett uppsving och ger denna kille chansen att sjunga men han motarbetas av musikläraren som är en härligt dryg och bitter man med förflutet inom operan...

My Paparotti följer den klassiska dramaturgiska modellen med en person som är emellan ett vägval och det är ingen nytt i genren. Men vad denna film lyfter fram är musik och operasång vilket är ganska ovanligt när det kommer till skolfilmer. Vad som dessutom är ett stort plus är att My Paparotti kantas av härligt skådespel och inte minst en kemi som är fantastiskt mellan huvudrollspersonen och musikläraren som spelas av en helt underbar Han Suk-kyu.
Det här är en film om män och vänskap. Visserligen känns det aningen klyschigt emellanåt men det går inte annat än att sugas med i denna film som är full med värme, charm och skratt.

Betyg: My Paparotti får en stark 3:a av 5 och rekommenderas för er som gillar Will Hunting-temat blandat med skoj och allvar.

Såg precis New World. Habilt filmskapande men så mycket återanvänt material och usel karaktärsuppbyggnad är svårt att se förbi. Infernal Affairs, Outrage, Outrage: Beyond, The Nameless Gangster och säkerligen en inspirationskälla i Eastern Promises är alla bättre alternativ och alla relativt nya. I mitt tycke står The Nameless Gangster ut väldigt mycket mer än New World. Balanserar mellan en stark tvåa och en mycket svag trea. Skriver mer ingående en annan dag men det finns oerhört mycket mer film, samtida film, som gör den här resan mycket bättre.

Har någon här sett Caught in the Web ännu?

Nej inte ännu, betar av det sista jag har kvar av Breaking Bad så har blivit dåligt med filmer.