Citat:
Ursprungligen postat av
Regulus
Jag tycker som jag skrev tidigare att det vore mest naturligt för Assad att först förhandla med kurderna, som ju slåss mot samma fiende (al-Qaida). Men du var tveksam till om det skulle gå av nationalistiska skäl?
Ja, i detta läge är kurderna det närmsta man skulle kunna komma en "allierad". Jag har dock ganska svårt att se en överenskommelse där man lovar autonomi. Problemet är som jag tog upp ligger i den historiska nationalismen och strikta utrikespolitiken kring den syriska suveräniteten.
Under 20 år har den syriska regeringen satsat stora summor på att bosätta araber i norr. Man har lyckats i viss mån. Genom att lova en autonomi går man miste om ett dyrt projekt. Det är dock mindre viktigt just nu. Den största anledningen till varför den syriska ledningen inte kan lova autonomi beror på av följande:
Syrien har sedan dess Franska mandatinledning förlorat stora och viktiga territorium, territorium de enligt syrierna har rätt till än idag. 1939 gjorde Turkiet anspråk på Hatay provinsen. Därmed gick Syrien miste om sin absolut viktigaste hamn, Iskanderrun. Den hamn som kopplade Aleppo till medelhavet. En större förlust än Golan, ekonomiskt. Den turkiska kränkningen är en av orsakerna till de mycket frostiga relationerna med Turkiet under hela Baathpartiets tid vid makten. Dessutom har Turkiet genom sina vattenvallar i Erfurat och Tigris begränsat och kontrollerat vatteninflödet till Syrien. Irak, har p.g.a. detta beskyllt Syrien för detta, vilket också ledat till mycket svåra relationer med Irak, en stor ekonomisk förlust för Syrien. Ovanstående konflikter är väldigt okända. Det dessa konflikter har gjort är att de bildat en starkt nationalistisk utrikespolitik, mot både Turkiet och Irak, historiskt. Turkiet ockuperar syrisk mark och detta är olagligt enligt syrierna. Jag kan även tillägga att Syrien stöttat PKK under i princip alla 40 åren då Assadfamiljen varit vid makten p.g.a. detta. Under Bashar al-Assads tid har man velat lösa konflikterna med Turkiet och relationen mellan Bashar och den turkiska regeringen var oerhört bra fram till 2010.
1967 infaller sexdagarskriget. Syrien förlorar Golanhöjderna. Ingen stat har godkänt området, utan det klassas som ockuperat syriskt territorium. Även detta har bidragit till värnandet av de syriska gränserna, både politiskt men även folkligt. Nationalismen och politiken kring den territoriella suveräniteten har p.g.a. detta vuxit sig enorm. Alla syrier, oavsett religion ser Hatay eller Golan som syriska territorium.
Sanningen är den att Syrien har behandlats orättvist, med tanke på ovanstående annekteringar och ockupationer. Det är därför inte svårt att förstå det syriska värnandet om de inre gränserna. Jag kan även tänka mig att många kurder i denna tråd inte känner till dessa konflikter. Det är dessa konflikter som gör en autonomi svår för kurderna, som ett slags avtal, i ersättning för ett stöd.
Det är just därför jag har oerhört svårt att se den syriska regeringen gå med på ett avtal som strider mot alla deras utrikespolitiska principer som de byggt upp sedan självständigheten.
Regeringen är inte desperat till den nivån att den begår detta politiska självmordet. Hoppas det blev lite utförligare nu.