Citat:
Ursprungligen postat av
TorrentLover
Jag har en del troende i min omgivning och jag har frågat dem varför de tror på en högre makt. Jag är bara nyfiken vad det är som gör att de tror, för något logiskt "bevis" måste de väl ha för att kunna säga att Gud troligen finns, eller?
De jag har frågat har bara hänvisat till Bibeln eller Koranen.
"Okej, så du tror på Gud för att en flera tusen år gammal bok säger det? Du har inga belägg annars?", brukar jag fråga.
Då blir de helt tysta. Så jag frågar er troende, oavsett religion. Varför tror ni överhuvudtaget? Är det bara en känsla som driver er? Något måste det väl vara som kan vara "bevis" för Guds existens.
Att universum finns är inget argument för Gud. Utan en gud har vi ett universum utan orsak. Med en gud har vi ett andligt väsen utan orsak. Vad är det som säger att något måste skapat universum?
Jag får ofta argumentet om ID (intelligent design). Vad är det som säger att liv inte kan utvecklats på 4,6 miljarder år? Det är en ganska lång tid.
4 600 000 000 000 år. Bara tänk på det en sekund. I det berömda Miller-Urey-experimentet fick man vatten, metan, ammoniak, koldioxid och väte att bilda olika kolföreningar. Två procent av kolet hade bildat aminosyror där glycin var den mest vanligt förekommande. Socker, lipider och en del andra byggstenar som nukleinsyror hade också bildats.
Vad är det som säger att processen helt enkelt inte fortsatt?
Det många, ateister såväl som troende verkar glömma bort är att det är just en tro, ingenting annat.
Många kristna är helt övertygade att det finns en gud liksom många ateister är helt övertygade att det inte finns en gud.
Ateister placerar gärna sig själva över troende men saknar den nyfikenhet som krävs för att verkligen växa intellektuellt, på samma sätt saknar många religösa denna nyfikenhet eftersom de följer en blind tro.
Jag har hört lika många dumma argument från båda sidor, de flesta är bara självupptagna narccissister på jakt efter en tillfällig seger/comeback.
För mig är det en tro, inte en övertygelse. Vetenskap är i ständig rörelse, och ingen respektabel vetenskapsman bör säga "så är det, punkt" utan de är öppna för förändring och utmanar ständigt sina egna uppfattningar. Annars vore det inte vetenskap.
Det går i nuläget inte att bevisa Guds vara eller icke vara, så att tro på Gud är att tro på en sorts teori.
Man behöver inte tro på bibel/torah/koran för att tro på Gud eller en sk högre makt, alltså inte tillhöra en organiserad religion.
Jag vet inte om Gud finns, men jag tror att Gud finns. Jag ansåg mig vara en atheist under större delen av mitt liv och har aldrig blivit övertalat på något sätt, man kan väl säga att det var någon sorts "religös upplevelse" som fick mig att ändra mig. Sedan kan man förstås ifrågasätta detta, det kan väl vara så att jag inte är vid mina sinnes fulla bruk, och att ateister har hittat någon form av absolut sanning som jag är oförmögen att se. Om så är fallet lär jag inte helt plötsligt inse detta eftersom jag som nämnt gått från atheist till agnostisk teist. Om det nu är så att jag blundar för uppenbara fakta och totalt missförstått det här med "science in motion" får jag spendera resten av livet som okunnig, och må det så vara. Det sägs att den dumme åtminstone är lycklig.
Jag ser mig själv som en tänkande individ snarare än ett dumt får, och sålänge jag kan övertyga mig själv är jag nöjd.
Anledningen till att jag tror är att jag sett tecken som för mig är tillräkliga för att få mig att tro, och att jag känner att jag har någon sorts oförklarbar "relation" med denne Gud. Alternativet vore att strunta i dessa upplevelser och känslor och avfärda dem som inbillning, men det vore att ljuga för mig själv. Jag väljer att lita på mitt sinne, är det så att mitt sinne sviker mig och jag blir varse om detta får jag helt enkelt ändra uppfattning.
Mvh.