Citat:
Bra inlägg. Det är som att journalisterna är hypnotiserade, och de påminner om de
Nej, det hon säger är att man inte längre har råd att avlöna journalister som följer upp ledtrådar som kanske inte leder någonstans, eller åker ut till platser utan att få med sig något värdefullt därifrån, eller producerar reportage som av någon orsak inte funkar i tidningen (exempelvis blir ju ett avslöjande värdelöst ifall den utpekade dagen innan går ut med ett erkännande, eller annan tidning hinner före).
GP vill helt enkelt inte betala för vad 99 procent av ett journalistiskt arbete egentligen handlar om. Följa upp misstankar och luska i något där det ibland finns skandaler gömda, men allt som oftast inte. Då har jobbet varit "för jäves". Det går i vart fall inte att göra reportage om det. Men ändå ska ju journalisten ha sin lön.
Lite som telefonförsäljarföretagen. De vill bara betala säljare för ordrar. Inte för alla timmar, och samtal som säljaren måste ringa innan han hittar en köpare.
GP vill nu bara betala för artiklar som de kan trycka. Risken att följa upp något som kanske inte ger utdelning, vill de bolla över på sina anställda. Det är de som får riskera att jobba gratis.
Av någon orsak tycker jag dock inte synd om Sveriges journalister. Herren som de har tjänat behöver dem inte längre, och suger nu ut det sista.
Ängsligt blir journalisterna allt mer PK, allt mer inställsamma, allt mer noga att passa in, rycka rätt. Oavsett det handlar om Assange, Ryssland, Lybien, Syrien, Femen, invandring, Obama.
De är så ängsliga att de börjar gnaga på varandra. Anklagar varandra för att inte vara lika PK som de själva.
Det huggs friskt med dolkar i ryggen nu när ankdammen börjar torka ut, och det enda jag känner är egentligen en jävla lättnad. Tur att man inte hoppade på deras tåg.
Nu blir till exempel "Interasistmen" angripna. De sa fel ord, och var tydligen vita. En var visst hetrosexuell man också. Stackarn.
Nu försöker han desperat få komma in i värmen igen. Hundra twitterinlägg om dagen om "svensk rasism".
Före honom var det Jonas Gardell, som fick gå från värme till kyla.
Fy fan att behöva leva så... Ständig ängslan, alltid vakta sin tunga. Minsta stavelse fel, och ens "vänner" utnyttjar tillfället att hugga dig i ryggen så att de själva kan framstå som ännu godare. Öka chanserna att överleva nästa gallring på redaktionen.
Alltid fundera vad man inte får säga, vad som är lämpligt. Hur fakta kan bortförklaras. Hysteriskt twitttra skämt om järnrör. Hålla ordning på vem som för dagen ska retweetas och vem som ska "av-följas". Vad som får "likas".
Det är så ängsligt, sjukligt. Men de är så uppe i det, att de blockerar bort det. En sjuklig, och accellererande gruppdynamik. Som en sekt där man dras in i bissarare och knäppare beteende. Med bestraffningar, och "reningsritualer" och mäniskor som efteråt vittnar om att de inte kände igen sig själva. Att de till slut bara var skal som bara följde och gjorde som de blev tillsagda.
GP vill helt enkelt inte betala för vad 99 procent av ett journalistiskt arbete egentligen handlar om. Följa upp misstankar och luska i något där det ibland finns skandaler gömda, men allt som oftast inte. Då har jobbet varit "för jäves". Det går i vart fall inte att göra reportage om det. Men ändå ska ju journalisten ha sin lön.
Lite som telefonförsäljarföretagen. De vill bara betala säljare för ordrar. Inte för alla timmar, och samtal som säljaren måste ringa innan han hittar en köpare.
GP vill nu bara betala för artiklar som de kan trycka. Risken att följa upp något som kanske inte ger utdelning, vill de bolla över på sina anställda. Det är de som får riskera att jobba gratis.
Av någon orsak tycker jag dock inte synd om Sveriges journalister. Herren som de har tjänat behöver dem inte längre, och suger nu ut det sista.
Ängsligt blir journalisterna allt mer PK, allt mer inställsamma, allt mer noga att passa in, rycka rätt. Oavsett det handlar om Assange, Ryssland, Lybien, Syrien, Femen, invandring, Obama.
De är så ängsliga att de börjar gnaga på varandra. Anklagar varandra för att inte vara lika PK som de själva.
Det huggs friskt med dolkar i ryggen nu när ankdammen börjar torka ut, och det enda jag känner är egentligen en jävla lättnad. Tur att man inte hoppade på deras tåg.
Nu blir till exempel "Interasistmen" angripna. De sa fel ord, och var tydligen vita. En var visst hetrosexuell man också. Stackarn.
Nu försöker han desperat få komma in i värmen igen. Hundra twitterinlägg om dagen om "svensk rasism".
Före honom var det Jonas Gardell, som fick gå från värme till kyla.
Fy fan att behöva leva så... Ständig ängslan, alltid vakta sin tunga. Minsta stavelse fel, och ens "vänner" utnyttjar tillfället att hugga dig i ryggen så att de själva kan framstå som ännu godare. Öka chanserna att överleva nästa gallring på redaktionen.
Alltid fundera vad man inte får säga, vad som är lämpligt. Hur fakta kan bortförklaras. Hysteriskt twitttra skämt om järnrör. Hålla ordning på vem som för dagen ska retweetas och vem som ska "av-följas". Vad som får "likas".
Det är så ängsligt, sjukligt. Men de är så uppe i det, att de blockerar bort det. En sjuklig, och accellererande gruppdynamik. Som en sekt där man dras in i bissarare och knäppare beteende. Med bestraffningar, och "reningsritualer" och mäniskor som efteråt vittnar om att de inte kände igen sig själva. Att de till slut bara var skal som bara följde och gjorde som de blev tillsagda.
svenska maoisterna på 70-talet. Samma galna sektmentalitet med rituell mobbing
och huvudbankning med Maos röda bok. Men nu är det förstås mångkulturen istället
för maoismen.
![DAGGER[X]s avatar](https://static.flashback.org/img/avatar/3/12696.jpg)
