Citat:
Ursprungligen postat av
sannkunskap
Jag har varit ett med kärleken när tankarna plötsligt tystnar och du upplever en inre frid där du bara vet att allt är perfekt som det är, du är fullständigt omhändertagen och det finns inget att oroa sig för.
Du behöver inte tänka speciellt mycket bara vara medveten om vad som händer i dig. Det som också är fantastiskt är att ju mer du förstår dig själv ju mer förstår du alla andra. Du är en spegling av världen och tvärtom.
Intressant. För det är det jag upplever. I "normala" fall, så är det alltid tankar i huvudet, jag får aldrig tyst på de verkligen och då menar jag aldrig. Jag kan inte stänga av, om jag försöker och jag kan inte stänga av om jag inte försöker. Och det kanske är just detta som jag behöver mediciner till att göra? Eller någonting annat? För att få uppleva "den riktiga världen" så att säga. Istället för att vara borta.
För det är lätt att förvirra sig. För när jag har dessa andra tankar i mitt huvud, och det aldrig blir tyst, utan alltid saker jag ska göra (inte tvångstankar kanske, eftersom jag inte tvingar fram dessa själv tror jag), eller är det det som är tvångstankar? Blir helt förvirrad nu.
Men i alla fall. Tankarna omfattar allt och när jag har dessa tankar så är det ju tankar om verkligen ALLT och då tror jag att jag det är det det är så att säga, jag fattar inte att det inte är "normalt" om det nu inte är "normalt", om du fattar?
I alla fall. Jag kan inte slappna av, och bara vara och stänga av, har inte den kontrollen. Utan istället kan jag mer eller mindre vara i trans av mig själv, hypnotisera mig själv..
"Gå och lägg dig", och så går jag och lägger mig, bestämmer mig bara, och POFF så somnar, sen VAKNA (även om jag inte hör dessa när jag sover såklart), men så POFF så vaknar jag igen. Sen är det ÄTA och så går jag och äter för att man måste äta. Utan att uppleva något av det. Har slutat uppleva saker.
Jag äter inte för att jag är hungrig, utan för att tankarna säger ät, känner mig knappt hungrig, vilket gör att jag inte heller bryr mig om att äta. Kan sitta en hel dag framför datorn utan att äta någonting och sen kanske jag kollar på klockan, fan klockan är 22, okej men då går jag och äter.. Det går aldrig en signal som, fan är hungrig, går och äter, nästan aldrig i alla fall.
Sen kan du ju tänka att det är såhär precis på allting.
Jag får ingen upplevelse, njutning eller något av livet.
Skulle inte det finnas en klocka jag kan titta på, eller jag skulle vara blind, så skulle jag nog inte ens finnas mer eller mindre. Eller då kanske mina andra sinnen skulle ta över. Men du förstår principen där?
Jag kan sitta vid datorn i dagar, månader, år och enda anledningen till att jag VET att det gått så lång tid, är för att jag kan kolla på en "fysisk" klocka, eller en människa, eller något.. Kolla ut eller så.. För då vet jag aha nu har det gått såhär lång tid. Men jag känner inte av det. Inte alls.
Så ett år, är ingenting. Medan när jag tänker såhär, så kan jag ligga i sängen och verkligen komma in i det, och när jag väl kommer in i det, är det som att jag "vaknar upp" ur en "dröm" där jag inte upplevt något, till att känna INTENSIVA känslor av alla dess slag. Och i detta läge så kännes 1 sekund, som en evighet, ju längre in jag kommer, ju mer kan jag liksom korta ner det.
Det jag vill säga här är följande. Att en sekund i detta läge, "är längre" än 1 år i "den andra världen", mitt "normala" när jag inte tänker såhär.. och är avstängd.. För ligger jag i sängen några sekunder eller kommer in i detta djupa jaget, så blir jag närvarande, medveten och inte omedveten som jag är annars.
Hänger du med här?
Men så fort jag kommer ur detta tänkande, så återgår det till det andra, meningslösa där jag inte upplever något, samtidigt som detta där jag upplever är skrämmande, men underbart på samma gång..
Med andra ord kan jag göra 100000 saker i min "normala värld" som jag inte upplever, och göra detta under en "tidsperiod" på flera år... Men ändå känns tiden när jag ligger i sängen och kommer in i jaget i några fåtal sekunder innan jag blir för rädd och så, eller hur länge det nu varar, som en evighet på riktigt, som aldrig tar slut.. MYCKET LÄNGRE, trots "tiden" egentligen är längre i det andra skedet..
Därav borde inte "tid" existera heller.. Utan detta är endast hur DU upplever det som räknas.. Och därför borde livet vara evigt..
Man kanske aldrig dör? Utan det är alla runt omkring en som dör? Man lever för evigt och testas, ställs inför val och vägar i en stor och oändlig labyrint där du inte kan försvinna ur, men inte heller vill vara kvar i, samtidigt som du vill, allt handlar om överlevnad, någon får dig i alla fall att tro det, men egentligen ska du inse att det handlar om att njuta och att bara vara och uppleva.. Så ställer de dig för massa olika upplevelse, jobbiga som lätta, och ger dig olika val, för varje val du gör, finns det sedan dörrar att gå till och du kan alltid välja, som ett spel typ.. oändligt.. Inget slut.. Och du måste förstå bara inse att du är där och då och det är först då livet kan bli häftigt på riktigt och upplevas på riktigt, men det är då du vet också att du är HELT ENSAM! och det är det som SKRÄMMER SKITEN UR MIG och därför jag börjar tro att jag är HELT ENSAM, och om det inte är såhär, så är det antagligen detta som gör att folk gör galna saker, för att "testa" om denna teori stämmer eller inte.. Så egentligen borde jag kanske inte skriva det jag skriver?!
Fan jag kommer ju få panik av detta.. Detta är i alla fall hur tankarna går..