Det mest utmärkande kännetecken för kippers är fettinnehållet. För att säkra denna så skördas sillen i två omgångar, beroende på geografiskt läge. Viss sill leker nämligen på våren och en annan på hösten.
Efter och strax innan leken är köttet magert varför den bästa tiden att fiska sill är perioderna som föregår dessa cykler. Fettinnehållet skiftar så mycket som 2% - 20 %. Ju fetare fisk, desto mindre vatten innehåller köttet.
Om sillen fiskas under "fel" perioder så håller därför köttet en högre vattenmängd och därför kräver längre tid i samband med rökning. Längre tid medför dock tyvärr att köttet blir i slutändan torrt och "träigt" i konsistensen.
Själva förberedelsen går ut på att öppna (på ryggsidan), rensa, avlägsna gälar samt rimma sillen innan den kallröks. Huvudet skall vara kvar. Man har testat och jämfört med huvudlös fisk och kommit fram till att sill som har huvudet kvar ger ett saftigare kött som helhet. En del sill varmröks också för att påskynda processen (egentligen fusk

).
Kippers serveras också ryggradslösa, dvs man har tagit bort ryggraden för att ytterligare förädla produkten. Slutligen finns också filéer.
Original-kippern var mycket mer rökt och avsevärt saltare än dagens dito, vilket innebär att hållbarheten på en kontemporär kipper är jämförelsevis kortare. Detta gör inte så mycket idag men i mitten av 18-hundratalet var hållbarheten en viktig faktor. Denna uppnåddes således genom en potentare rökning och saltare rimmlag. Det fanns dessutom krav på en viss storlek. Sillen fick gärna vara längre än 20 cm.
~Paul~