Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Ja, tjejer som är trevliga rent generellt och accepterar att man är lite annorlunda är lättare att umgås med, sen har många tjejer själv en del problem som jag umgås med. Träffade en bekants flickvän nyligen som har borderline, hon var trots allt väldigt lätt att umgås med, trodde först att borderlinetjejer skulle vara riktigt jobbiga. Sen brukar kvinnor tycka att det är en lättnad att jag är bisexuell med mest intresse för män, dom vet då att jag inte blir närgången eller så på fyllan. Snarare tjejerna som försöker få mig att göra saker med dom på skoj, sen skrattar dom bara då jag inte vill, ganska roligt egentligen.

Jag har har fått uppfattningen att tjejer verkar ha väldigt svårt för AS. Jag har tex kunnat se tjejer säga att de inte gillar killar som styrketränar för att det är rutinmässigt och "Aspergervarning". Men sedan finns det väl tjejer som gillar att vara "mamma" över killar också och har sett den där filmen I Rymden Finns Inga Känslor och utgår ifrån att man är så handikappad.

Finns en medlem här på Flashback med AS som tydligen är ganska framgångsrik hos det kvinnliga könet. Han är nog ett undantag snarare än regel.

Ni skrev tidigare att ni hade problem med buller och brukade somna till musik etc. Hur stort ät det problemet? Kan ni äta på Max när det är mycket folk och ljud eller vänder ni på klacken?

Funkar för mig, men det är otroligt jobbigt speciellt när småbarn skriker och föräldrarna gör inte ett skit.

Det är ju bra. Har inte ens berättat för mina två närmaste vänner att jag har Asperger då dom flesta tyvärr har helt fel bild hur det är att ha AS.

Jag vet inte, de tjejer jag umgås med då och då har inte några problem med det, däremot finns det många som har problem med min ärlighet och att jag inte bryr mig särskilt mycket om vad som är passande att säga. Det finns dock de som uppskattar att man kommer med oväntade uppfattningar om saker, vänder på dem och grejar på ett humoristiskt sätt. Jag tror inte alls att någon skulle misstänka att jag har AS. Jag har lärt mig att hantera och ignorera de flesta negativa sidorna. Om man är öppen för att lära sig så kan man allt fixa det.

Jag är inte så stel, inte alls egentligen. Jag kräver väl egentligen bara regelbundenhet för att göra saker jag inte vill göra. Helst så vill jag inte bestämma saker säkert för saker långt fram, då kanske jag missar något annat.

Jag är inte framgångsrik bland tjejer egentligen. Jag har däremot råkat stöta på någon, som nappade på det, jag vet inte riktigt vad jag gjorde. Det bara blev så. En tjej att skapa ett förhållande till har jag ännu inte träffat.

Angående borderline så har jag uppfattningen att det nästan aldrig märks när man umgås ytligt. Om man däremot lever med en som har det så kommer man få se alla sidor av störningen. Jag vet ju hur min mamma varit, det är inte något som har märkts utåt men hemma har det varit ganska kaotiskt då ock då. Hon har främst problem med nära relationer och en del problem med empati och att se att följa sina känslor hela tiden inte alltid leder till något gott. Ibland måste man sätta sina egna känslor efter andras.

Hon har gått i DBT i något år, det har minskat en del. Det kommer dock fram under stress och kriser.

Jag tror att samma gäller för någon med asperger, man märker det först när man lever med en. Om personen nu har utvecklats såpass att den kan umgås ganska normalt med folk.

Edit: Hah, går så off topic

Ja, precis! Fast det där med mammarollen har jag då aldrig råkat ut för då jag har umgåtts med tjejer, dom tycker mest att jag är trevlig och brukar bli överraskade då jag kommer med monologer och långa utlägg om musik, film, konst, böcker och så. Har man lätt att snöa in sig på olika ämnen tror jag att det snarare ger en som person en push och lite aura över sig att man är beläst, världsvan och så, trots att jag själv inte är det. Fast ibland blir det ju också problem med att man inte vet om när man ska sluta prata om ens intressen och så, man spånar vidare i samma dialog som man till stora delar för med sig själv då alla andra redan har bytt samtalsämne. Är det likadant för dig också?


Hur tycker du att det fungerar i och med att dom inte känner till det, kan det bli jobbigt om du snöar in dig på något ämne ni pratar om och visar dig vara expert på det samtidigt som andra kanske märker av att man har lite väl tydliga drag av annat beteende?

Själv vet de flesta om i min krets människor om mina problem, och många i min närhet har egna diagnoser och så, blir genast lättare att kommunicera om psykiska problem och dylikt då.

Blir lite jobbigt när vi diskuterar saker som jag är väldigt intresserad utav, film t.ex. blir väldigt exalterad och kan prata på hur mycket som helst samtidigt som dom inte förstår ett skit då jag pratar om filmer och regissörer som dom inte hört talas om. Och så har jag en tendens att låta lite nedlåtande och överlägsen fastän det inte alls är min avsikt.

Hade varit skönt att berätta det, men vet ju inte hur dom kommer ta det.

Jag brukar hålla tyst om mina fixeringar. Vet hur irriterade folk kan bli av att man pratar om samma sak hela tiden. Kan faktiskt själv bli irriterad på aspisar som startar samma sorters "meningslösa" trådar på nätforum hela tiden. Som barn var Playstation det enda jag pratade om.

Vänner till mig klagar ofta att jag nämner saker som jag sagt flera gånger tidigare. Men det skiter väl jag i, jag lever mitt liv och är som jag är, om andra inte gillar de så kan de dra nånstans dit jag slipper dem.

Jag får också höra att jag redan berättat saker titt som tätt. Min syn på detta är att det är upp till dem att umgås med mig, klarar de inte av att höra mig tjöta får de väl skita i att umgås med mig. Inte heller "förtjänar" de då att umgås med mig om de inte klarar av det... Utmärkt sätt att rationalisera bort det.