Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Min pappa förstår inte alls hur det är att ha AS och det känns ofta som att jag är en besvikelse för honom då jag inte alls har samma intressen, han gillar att hålla på med motorer, bygga grejer och sånt som jag inte alls gillar att göra och inte klarar av. Han förstår även inte att jag har det svårt runt andra människor. Min mamma är mycket mer förståelse då hon arbetet med ungdomar med AS, ADD, ADHD och sånt. Så hon har hjälp mig mycket, att prata med min pappa då jag har svårt att prata med honom och alla när jag har haft det svårt med olika saker.

Samma här.


I mitt fall är det så också. Morsan gnäller över att jag är så blyg och att jag (som sagt) borde "gå ut och visa mig bland tjejer".

Haha, min morsa är precis likadan.

Farsan min är likadan och har alltid försökt att projicera sina egna intressen på mig, som barn spelade jag ishockey och fotboll i ett par år, enbart för att han ville det och att alla vännerna jag hade då också spelade i samma lag. Han tar sig ganska mycket friheter mot mig, försöker alltid att snacka sport och grejer med mig trots att jag inte direkt är intresserad.

Jag har morsan att tacka för mitt filmintresse då hon alltid hyrde film åt mig som ung och satt med mig och tittade på filmerna för att sen diskutera och så med varandra efteråt. Nu på senare år gillar inte riktigt morsan hur mitt filmintresse har utvecklat sig, med mycket skräckfilm och så.

Min far fick mig att börja lira fotboll som liten och har hela tiden pratat sport med mig. Det lyckades han dock med för i dagsläget är jag väldigt kunnig inom det området!

Jag har i princip samma historia. Farsan tog mig på fotbollsträning när jag var sex eller så och jag bara stod och ryckte i hans byxor och frågade om träningen var slut snart. Ett par år senare började jag spela fotboll igen för att polarna gjorde det och jag totalsög ju och gjorde bort mig helt för att jag egentligen tyckte att det var dötråkigt. Måste nog nästan vara den pinsammaste perioden av mitt liv.


Som liten var jag helt besatt av TV-spel, men det har faktiskt försvunnit numera. Gillar dock att tänka på mitt första TV-spel, Playstation 1, av sentimentala skäl.

Ishockey ser jag på en hel del fortfarande, mest på NHL-matcherna som Boston Bruins spelar och jag har ganska bra koll på laguppsättningen och så, trots att jag inte har pluggat på men namnen fastnar då man ser på matcherna. Farsan brukar erbjuda mig att följa med på diverse hockeymatcher och så, men gillar inte riktigt dom tillställningarna med mycket folk, samma sak med konserter.


Känner igen mig grymt mycket i det, skönt att man trots allt inte är ensam om att ha en någorlunda tragisk barndom. Jag var också sämst i laget och gjorde bara ett mål under mina sex år som jag spelade. Snubblade alltid på fötterna då jag sprang och skulle dribbla med bollen, var knappt med i matcherna alls då jag föredrog att sitta på avbytarbänken men tyvärr var farsan fotbollstränare och ville ju givetvis att sonen skulle spela hela tiden, helst som mittfältare.

Hur är det att gå på bio då...?

Det är väldigt mycket lättare för min del, främst för att det inte är så mycket folk där jämfört med hockeymatcher och konserter. På bio sitter alla ner och är lugna, på andra tillställningar är det så mycket högt ljud och liv, spring och grejer. Värsta tänkbara scenariot jag vet är att vara på krogen och fulla människor ska komma fram och snacka, hatar verkligen att snacka med fulla människor om jag inte är berusad själv.

Jag var en fet unge med världens sämsta kondition. Lägg sedan till en massa konstiga tics på det. Fick alltid spela topp och gjorde inte ett enda mål under min "karriär".

Enda sporten jag har gillat är brännboll (eller baseball, för brännboll är ju tydligen inte en sport).

Jag har också en hel del tics och hade det mycket som barn också, min morsa blev tokig på ett av dom då jag liksom rycker till med axlarna då jag går hela tiden. Vad har du för tics själv, om du nu vill berätta förstås? Har fått för mig att det är många med AS som har tics.

Tics är väl egentligen en egen diagnos (Tourettes, också neuropsykiatrisk). Som liten brukade jag göra tjutljud, smälla med tungan och gapa. Numera har jag inget extremt. Kan väl pilla med håret och dra tummarna not pekfingret.