Citat:
Ursprungligen postat av
Naturochtradition
Det ligger något i det du skriver faktiskt, då jag kan säga att jag själv upplever en stark tristess eller en känsla av total meningslöshet inför att leva i dagens moderna hetssamhälle. Och där har nog många radikala traditionalistiska tänkare en gemensam nämnare. Naturromantik och drömmar om att återskapa gamla hedniska traditioner upplevs som en slags själsig frigörelse där man aktiverar eller återknyter en kontakt med de forna arketyperna (jämför med religiösa upplevelser) vilket ger en energi långt mycket starkare än droger och syntetiska energidrycker.
Ja, och så är det nog för majoriteten av alla människor. Problemet ligger i att man bemöter det med att förespråka en total återgång till livsstilar och värderingssystem från svunna tidsepoker utan minsta hänsyn till alla övriga aspekter och variabler av livet som förändrats sedan dess. Vi har kommit längre i utvecklingen och är framför allt många, många, många fler; detta specifika problem kan bara åtgärdas genom fullskaligt folkmord, och det säger ju sig självt att en nation/ett parti/annan gruppering som utför något sådant aldrig kan bli fredligt och harmoniskt. Folk är så klart fria att leva efter gamla, traditionella värderingar om de vill, men det GÅR INTE att förvänta sig att omvärlden ska rätta sig efter en själv och börja göra det också. Vill man flytta ut på landet, odla sin egen mat och dyrka Oden/Hitler/den ariska rasen så står det en helt fritt att göra det.
Som jag ser det är världen en våldsamt föränderlig plats och att försöka återställa den till valfri historisk stillbild och behålla den på det sättet en omöjlighet. Sedan håller jag till fullo med om att vi är för många, vi har för många invandrare, vi är själlösa, sönderstressade slavar och allt det där, men de problemen får man försöka åtgärda genom att se framåt och inte bakåt. Det mest irriterande är den här otroligt överromantiserade bilden av historien. Visst, att leva i ett förkristet nordiskt samhälle var säkert spirituellt tillfredsställande, ärofyllt och naturnära - för att inte tala om hur härligt det var att behöva slita som en jävla häst varje dag för att kunna överleva på rotfrukter under de bistra, långa, kolsvarta vintrarna för att slutligen dö vid 36 års ålder av en horribel, plågsam sjukdom eller i ett fylleslagsmål. Livet har varit ett helvete sedan tidernas begynnelse och kommer alltid vara det, även om man bara plockar de finaste bitarna ur historieböckerna. Nu har jag spårat ur i OT-haranger så det räcker så nu skriver jag inget mer om det.
När det kommer till Burzum är förvisso Hvis Lyset Tar Oss och Filosofem och de där atmosfäriska grejerna bra, men debuten slår fortsatt högst enligt mig. Första låten är underbar.
P.S. En av låtarna på Watejns nya skiva är en "bluesbottnad ballad" där Erik sjunger rensång i duett med någon tjej. Han ska ha till och med tagit sånglektioner inför det. Hur ställer ni dödsdyrkare er till det?