Citat:
Ursprungligen postat av
Mordum87
Näe fyfan jag har HELT snöat tillbaka in på Deathspell Omega nu.
Sitter och kör deras diskografi fram och tillbaka och jämför och hittar nya grejor mest hela tiden.
Och såhär i skrivande stund är jag osäker på vilken av deras album jag håller som det främre, även fast det nu bara är jävla overkill-sysselsättning så är det ganska trivsamt.. (i huvudet iaf..)
Infernal Battles tycker jag inte är speciellt bra alls faktiskt, väldigt slät och sådär tråkigt lo-fi och det bara skriker tonårs-spelglädje.. inga fel i det, men det är inte så bra bara.
Inquisitors of Satan är snäppet bättre och här märks det att saker och ting börjar flyta på på allvar, men det är fortf den här standardmodellen vi pratar om här.
De följande plattorna orkar jag inte skriva något mer om, och jag har nog inget mer att tillägga än det jag redan skrivit ett otal ggr i denna tråd!
Si Monumentum är helt tveklöst något av det bästa, verkligen BÄSTA som Bm har att erbjuda.. Alltså sätter man sig emot detta faktum så förstår jag inte hur man är funtad. Gör om gör rätt isf!
FAS är helt jävla otrolig i all sitt kaos.. Läskigare skiva är svårt att hitta. Stämningen är verkligen makaber rätt igenom och trots alla intrikata vändningar och cp-skadade bakochfram-riff så blir det aldrig FÖR cp för att det ska kvala in som något sorts bokmals-album för hipsters..
Men däremot är "
Paracletus" farligt jävla nära den gränsen, där börjar det bli lite halvtråkigt att lyssna på fransmännen.. (och finnen). Det börjar liksom lukta lite "Nu jävlar ska vi vara helt åt helvete svåra"-stilen..
Att beskriva det svårt är väl kanske att ge DsO kredds, men må så vara.. dom förtjänar det hursomhelst. Men Paracletus är inte bara svår, utan den saknar lite av det genuint elaka som föregångarna har.
Eller så har jag bara svårt att se storheten i den!
Finns det någon här som är riktigt inlyssnad på DsO och kan ge sina synpunkter på albumen? Även på EPs:arna om det nu skulle vara något. Jag utelämnade dessa med hänsyn till er.
Deathspell Omega - Kenosé - III
Tycker du att Paracletus är svårare än Fas och SMRC?
Jag tycker personligen att Paracletus är deras mest tillgängliga platta efter Drought EPn (som förövrigt är deras bästa släpp efter SMRC), jag läste någon review för ett tag sedan när de jämförde trilogin med Jazz och beskrev Fas och SMRC som mästerverk i sina helheter, den ena mer melodisk och med lite bryt ifrån kaoset som polariserar soundet och bygger på det som jag anser känns genuint "ont" i plattan (SMRC, med "prayer"-låtarna, ungefär som Interlude på Seven Chalices).
Fas är mer kaos, mörkt jävla kaos men som fortfarande håller sig på en gräns där kaoset blir intressant och kontrollerat och inte går ut över kanterna som Paracletus gör på sina ställen.
Paracletus har sina riktigt bra ställen, som Wings of Predation, men den är inte lika bra i sin helhet som de två tidigare plattorna och jazzandet har här gått över till någon sorts improvisationsjazz där essensen av de två tidigare verken skall smälta ihop till något nytt och bättre, men det går liksom inte.
Drought EPn känns rent musikaliskt som om den borde ha släppts mellan SMRC och Fas.
Och angående allt innan SMRC, det är bara slänga skiten åt helvete, att ens tänka tanken på att ett mästerverk som SMRC är gjort av samma band som har släppt Infernal Battles och Inquisition of Satan är ungefär lika jävla... rent utsagt stötande och förfärande som de faktum att Varg Vikernes faktiskt har gjort både Dauði Baldrs, Hvis Lyset Tar oss och Filosofem.
Deathspell Omega och Teitanblood är faktiskt det enda som har lyckats slita mig ifrån Jónsi och Sigur Rós de senaste dagarna.