Citat:
Ursprungligen postat av
Entr0pi
Vad är det för fel på att hänvisa till källor? Är ju onödigt att skriva ner en gång till vad som redan finns beskrivet på t.ex. wikipedia eller i läroböcker etc. Varför är det bättre att använda minne och förstånd för att definiera något än att hänvisa till en sida där definitionen och relevant diskussion redan står? Känns ju bara som slöseri på tid.
Det här är ingen tentamen så hänvisa vart du vill men jag tycker det är slöseri med MIN tid att besöka källor jag sannolikt redan besökt.
Citat:
Ursprungligen postat av
Entr0pi
Sen angående Cantors bevis, du verkar haka upp dig på listor och uppräkningsbarhet. Detta är lite onödigt, man kan så klart formulera hela beviset enbart i termer av bijektioner, enligt följande:
Först en definition: en mängd L är uppräkningsbar om det existerar en bijektion mellan L och någon delmängd av de naturliga talen N={1,2,3,...}.
Toppen! Nu ska vi förutsätta mängder för att bevisa
att det finns oändliga mängder som inte kan paras med varann.
Cantor var först med att formulera en mängdlära...
den brukar av respekt för upphovsmannen kallas
"Naiv Mängdlära"
Citat:
Ursprungligen postat av
Entr0pi
Sen beviset:
(1) Låt I=(0,1), dvs alla reella tal i intervallet mellan 0 och 1.
(2) Antag att I är uppräkningsbar, dvs. att det existerar en bijektion f:N-->I.
(3) Låt a vara i N, i så fall är f(a) ett tal mellan 0 och 1.
(4) Om vi vill kan vi arbeta i den binära talbasen, så att decimaltalsutvecklingen är på formen 0.1101001011 eller liknande.
(5) Låt sen f(a)_i vara den i:te decimalen av f(a), vilket alltså i vår talbas är antingen 1 eller 0.
(6) Betrakta sen talet k < 1, som vi låter ha decimalerna k_n = f(n)_n' där ' står för komplementet, dvs. 0'=1, 1'=0.
(7) I så fall kommer, per definition, k vara olika från alla tal i mängden f(N) eftersom den n:te siffran i k är skiljd från f(n) för alla n, men k är fortfarande i I.
(8) Detta bevisar att f inte är en bijektion, vilket är i strid mot vårt antagande att f var en bijektion.
(9) Alltså är antagandet falskt, och det kan inte existera en bijektion mellan N och I.
(10) Därför är I, och som en följd de reella talen R, inte uppräkningsbara.
Lägg märke till att jag i det ovanstående inte en enda gång använde någon lista,
någon konkret "uppräkning" av tal eller något sådant, utan bara använde
mängder, bijektioner samt att två decimaltal enbart är lika med varandra om varje decimal matchar.
Hittar du något problem med mitt bevis (som förövrigt är ihopslängt från minne och förståelse, eftersom du verkar bry dig om sånt)?
Enligt min preliminära granskning har du gjort ett bra jobb! TACK!
Jag tänker
temporärt överlåta detaljgranskningen åt eventuellt intresserade läsare,
som härmed rekommenderas att BÅDE sätta sig in i vad som verkar vara ett fullständigt och korrekt bevis för något, och de begrepp beviset använder.
Allmänt gäller för formella system att de har "insida och utsida" två tills vidare primitiva (vardagliga) begrepp ...mest frapperande är detta när det gäller ett teorem av Kurt Gödel där ett visst påstående uttryckt inom det formella systemet inte kan visas vara sant INOM det formella systemet men däremot (sägs det) kan visas vara sant UTOM det formella systemet.
Jag skulle tro att de flesta läsare, och framför allt de som har svårigheter med att följa beviset som jag spaltat upp lite grann för att göra mer assimilerbart, nu tror att saken är avgjord vilket jag vill försöka avstyra (man ska VETA...inte tro!) med ett illustrerande exempel:
Vi tänker oss en dansbana och att alla närvarande (kvinnor och män) har en och endast en danspartner samt att alla dansar, då är det fullt klart att det är lika många män som kvinnor där.
Skulle vi hitta någon kvinna som inte dansar så är det fler kvinnor än män i lokalen.
På liknande sätt kan vi jämföra varje mängd människor,m, med de dansande paren
och avgöra om m är lika många som de dansande paren.
Genom att "para" mängder kan vi avgöra om det finns lika många element i mängderna.
Vi kan enkelt säga att en "bijektion" är en parning av elementen i två mängder.
Vi står nu inför ett vägval: Antingen bygger vi upp mängder från verkliga mängder
som vi kan , åtminstone i princip , avgöra om de finns eller inte:
Nerifrån och uppåt så att säga...
Eller så börjar vi med:
Oändligheten!
Som vi inte vet om den finns i verkligheten och arbetar oss neråt.
Vilket vägval anser du att EntrOpi har gjort?