Reality Bites (1994)
Citat:
Utan återvändo på väg in i en förebildslös vuxenvärld och en diffus framtid. Att vara tjugonånting i ett förvirrat 90-tal har sina problem...
Kan inte undgå att tänka på boken Generation X och Schampoplaneten av kanadensiska författaren Douglas Coupland medan jag ser filmen, får intrycket av att manusförfattaren samt Ben Stiller förlitat sig lite väl mycket på Coupland och Cameron Crowes film Singles som kom två år tidigare. Här följer vi ett kompisgäng som fullständigt tycks sakna ansvar och är fulla av avståndstagande nihilism emot samhället, normerna och föräldrarna så det räcker och blir över. Mest av allt utmärker sig Ethan Hawkes karaktär som verkar vara den mest misantropiska i gänget, får sparken för att han ser rättigheter i att snatta Snickers på jobbet och spenderar dagarna med cannabis framför teven.
Hela filmen är en uppgång-och-fall-saga över den förlorade X-generationen som blev vuxna i samma veva som Kurt Cobain valde att avsluta sitt liv och hela grungerörelsen en vårdag i april samma år filmen släpptes. Utan musikern och människan Cobain verkade hela ungdomsrörelsen falla samman och blev utan sin största talesperson, vilket märks tydligt i filmen där alla inblandade karaktärer är förvirrade, vilsna och rädda för ansvar. Manuset är nog filmens starkaste sida då karaktärerna är föga intressanta och man känner ingen som helst förbindelse till dom, trots att man följer deras liv under 95 minuter. Och Ben Stiller lyckades bättre med sin andra film, The Cable Guy som var en smart och nattsvart satir, Reality Bites innehåller bra saker men saknar en udd och något utmärkande som coming-of-age-filmerna hade under nittiotalet. Musiken och dialogerna är väl de starkaste dragen, men känner man ingenting mer än irritation för karaktärerna så har man ändå misslyckats med en stor del av filmen.
-3/5