Human Traffic (1999)
Citat:
Fem vänner, Jip, Lulu, Koop, Nina och Moff lever för helgerna då det blir konstant party. Jip får inte till det med någon av alla tjejer han träffar och Lulu har en förmåga att träffa helt fel killar. Nina och Koop har däremot en toppenralation - förutom att Kopp inte litar på henne... Bakom en blandning av musik, klubbar, droger och skitsnack är Human Traffic en film om vänner och vänskap.
En typisk nittiotalsfilm som mestadels bygger på droger, musik och skitsnack precis som Tarantinos och Guy Ritchies tidiga filmer, märks att denna försöker vara lite av en kombination av de båda under Englands klubbmiljöer. Främst är det musiken som är i centrum medan drogerna är lite av det sekundära vilket jag fann trist då just droger och musik går otroligt bra hand i hand, i synnerhet i klubbvärlden. I stället är filmen någon form av lång monolog som de fem huvudpersonerna levererar medan de sitter på sina respektive skitjobb eller på puben med en pint i handen. Filmen har också en relativt seg och för min del händelsefattig upptakt till själva klubbandet som är det jag helst ville se i fokus, men när det väl börjar att dansas i takt med den elektroniska musiken och ecstacyn flödar så blir det ett bättre flyt i filmen. Och främst är det kul att se Danny Dyer i en tidig roll tillsammans med skådespelaren som spelar sheriffen Rick i tv-serien The Walking Dead. Hade den varit mindre beroende av det tidstypiska nittiotalet och mer fokuserad på Madchestervågen hade den fått högre betyg, i framtiden kommer jag prioritera It's all gone, Pete Tong och 24 Hour Party People framför denna.
-3/5