In my skin, eller Dans ma peau som den heter på originalspråket.
Jag tror jag smäller av, vad bra den var! Tycker säkert det för att huvudpersonen hade många likheter med mig.
Den handlar i alla fall om en kvinna som råkar skära upp vaden på något skrot i mörkret, verkar gilla det, och således börjar skära sig själv på samma ställe, och andra med efter hand. Det eskalerar mycket och hon börjar äta sin egen hud och skära av bitar och spara det och försöka garva det. Detta försöker hon så klart dölja för omgivningen osv.
Jag tycker att den inte nödvändigtvis behöver handla om just självskadebeteende, utan ser det mer som att det skulle kunna utgöra en metafor för alla sorters missbruk, och det får mig också att tänka på missbruket ur ett intersektionellt perspektiv. Vanligtvis är det en socialt utslagen man som blir porträtterad, men här är det en kvinna från ett högre socioekonomiskt skikt, och det ger det en lite annan innebörd. Hur tillfälligheterna leder henne till det, hur det tillslut blir det som världen kretsar kring och hur det förvandlar henne från "den stela affärskvinnan" till "djuret människan" som lever i en värld som är så diametralt annorlunda. Hur hon måste vara grym och snabb på att hitta på historier för att dölja sitt starkt socialt stigmatiserade beteende för en oförstående omgivning, när det finns så mycket som står på spel (relation, jobb, hus osv).
Trevligt för huvudpersonen att just hennes "hemliga craving" är så väldigt lättillgänglig.
Har läst recensioner på den och andra har visst tolkat den som feministisk, att kvinnan återtar rätten till sin kropp eller nåt, men det fattar jag inte alls. Många tycker den är äcklig också, men det fattar jag inte heller.
Nej, denna ska jag se om många gånger i mitt liv.
Jag tror jag smäller av, vad bra den var! Tycker säkert det för att huvudpersonen hade många likheter med mig.
Den handlar i alla fall om en kvinna som råkar skära upp vaden på något skrot i mörkret, verkar gilla det, och således börjar skära sig själv på samma ställe, och andra med efter hand. Det eskalerar mycket och hon börjar äta sin egen hud och skära av bitar och spara det och försöka garva det. Detta försöker hon så klart dölja för omgivningen osv.
Jag tycker att den inte nödvändigtvis behöver handla om just självskadebeteende, utan ser det mer som att det skulle kunna utgöra en metafor för alla sorters missbruk, och det får mig också att tänka på missbruket ur ett intersektionellt perspektiv. Vanligtvis är det en socialt utslagen man som blir porträtterad, men här är det en kvinna från ett högre socioekonomiskt skikt, och det ger det en lite annan innebörd. Hur tillfälligheterna leder henne till det, hur det tillslut blir det som världen kretsar kring och hur det förvandlar henne från "den stela affärskvinnan" till "djuret människan" som lever i en värld som är så diametralt annorlunda. Hur hon måste vara grym och snabb på att hitta på historier för att dölja sitt starkt socialt stigmatiserade beteende för en oförstående omgivning, när det finns så mycket som står på spel (relation, jobb, hus osv).
Trevligt för huvudpersonen att just hennes "hemliga craving" är så väldigt lättillgänglig.
Har läst recensioner på den och andra har visst tolkat den som feministisk, att kvinnan återtar rätten till sin kropp eller nåt, men det fattar jag inte alls. Många tycker den är äcklig också, men det fattar jag inte heller.
Nej, denna ska jag se om många gånger i mitt liv.