Vilken film såg du senast?

Scot Pillgrim vs the world

Ganska bra, ganska kul med serietidningseffekterna. Över lag var det en bra film. 4/5.

Måste hålla med PB här. TWWB är en av 2013 års starkaste rullar och FS hamnar någonstans i mitten. Sista kvarten av FS gav dock en obehaglig känsla.

You Don't Know Jack.

Gillade filmen skarpt mycket eftersom dom tar upp en sån intressant debatt, är självmordsassistens något negativt och moraliskt fel? Personligen är jag helt enig med Al Pacinos karaktär Jack som hjälper dessa skadade och djupt deprimerade personer att få sin vilja igenom. Argumenten kommer upp från bägge perspektiven i en fråga som berör på gott och ont, kunde inte hjälpa att bli smått irriterad på vissa birollskaraktärer i deras argument.

Finner inte mycket negativt så betyget blir:

8,5/10.

Dogtooth(Giorgos Lanthimos,2009) 8/10

Om det fanns komedi i den här filmen så var den väldig svart. Väldigt originell film dock, alltid något bra förvisso.

Såg den ikväll. Fy fan vad bra! Spännande från början till slut trots förutsättningarna. Jag är snäppet generösare och ger den en tia. Det har klagats på hans färdigheter till sjöss och en del slarvfel rent tekniskt vad gäller segling men det är ju film, drama, inte en instruktionsfilm för en seglarkurs.

Härligt med en gedigen avslutade låt också, lite som i The Wrestler.


TheManWithNoName, har du sett den? Efter Redford-racet du hade i höstas/vintras är ju detta den ultimata avslutningen.

10/10

Witchville (2010)
Häxor löper amok och den nye kungen Malachy måste rädda sitt rike. Lämpligast är att döda häxornas drottning. Till sin hjälp har han diverse krigare bl.a. en häxjägare och några kinesiska banditer (lustigt nog kallar kungen banditerna för män när tre fjärdedelar av dem är kvinnor).
Jag förväntade mig en skräpfilm från Syfy men blev nästan överraskad. Den var rätt ok för en syfy-film. Effekterna var bra (för en syfy-film) och skådespeleriet var också bra (för en syfy-film). Titeln känns dock rätt märklig.
4/10

Mycket kul att ni gillade den! Enligt mig en av de allra bästa filmerna från 2013 - den ligger på en mycket stabil 5e-plats. Enligt mig var Gravity pretentiös och full med klyschor, medan All Is Lost är ett mästerverk. Gravity ligger på under 50-de plats på listan från 2013.

Gav All Is Lost en nia! Den var perfekt, från början till slut. Det är filmen från 2013 som gjort allra störst personligt avtryck på mig. Jag tror att jag har tänkt på den varje dag sedan jag såg den för ungefär tre månader sedan. Att inte Redford är nominerad är ett skämt, han gjorde sin främsta roll i sin karriär (och då har han gjort mycket bra), samt den bästa rollen från 2013 utan någon tvekan. Jag blir arg bara jag tänker på hur arrogant av akademin det är att inte nominera honom, men Bullock till exempel. Det är som att de sätter ner en fot och säger - All Is Lost VS Gravity, två överlevnadsfilmer med en ensam människa som driver runt i ensamhet - Gravity har segrat, den får nomineringar i nästan alla kategorier. All is Lost förlorade, vi ger den nästan ingen nominering, äh en kan den få - i sound editing

Alexander Eberts avslutande Amen var helt underbar som du säger. Efter att ha suttit igenom 100 minuter av nästan konstant tystnad och en musik utan ord - så kommer en känslofull ordrik vacker låt och bryter tystnaden. Ett perfekt avslut som fick mig i total gåshud och melankoli efter slutet. Fruktansvärt att han inte fick en Oscars för prestationen.

Spring Breakers 8/10

väldigt vackra färg palleter i den här filmen, påminde of Enter the void , inte förvånande med tanke på att Benoît Debie var Dp:en(även dp:en på enter the void och irreversible)

Philomena (2013)

Philomena Lee födde för femtio år sedan en pojke i ett kloster i Irland. Han togs bort från henne när han bara var något år gammalt och adopterades bort. I samband med att han skulle ha fyllt 50 år så får hon kontakt med journalisten Martin Sixsmith och tillsammans påbörjar de en jakt efter Philomenas förlorade son.

Philomena är baserad på en bok skriven av just Martin Sixsmith och är en sann historia. Filmen hade kunnat välja två olika vägar, antingen ta sig igenom filmen som en tung historia, som det egentligen är, eller ta sig igenom historien med ett lätt skämtsamt sockersött grepp. Det sistnämnda är det grepp filmen valt att vinkla historien med. Enligt mig så är det att ta den lätta vägen ut, just för att det för många är mer tilltalande att få en tung historia levererad på ett lätt och skämtsamt sett. Jag klagar inte, jag säger bara att jag tycker det skulle vara mycket intressant att se denna historia filmatiseras ur ett tungt och mörkt perspektiv.

Jag var inte bekant med denna historien innan, vilket jag tycker var väldans tur, då jag inte tror den skulle gått hem hos mig överhuvudtaget då. Nu så blir jag tvärtom, överraskad av de små vändningarna igenom filmen, och det är det jag gillar mest med film - att blir överraskad av den.

Philomena är en sådan film som tilltalar pensionärer något väldigt, jag kände det på mig redan innan jag smög mig in i salongen. När jag kom in fick jag min tes bekräftat, det var helt fullsatt, och förutom jag och mitt sällskap fanns det två stycken andra människor som inte var pensionärer - kul. För det är just pensionärerna som skrattar mest - de tycker att det är roligt med skämt om titanhöfter, vilket jag i och för sig också tyckte var roligt, men det är pensionärerna som skrattar högst.

Det är en rolig film, det måste jag hålla med pensionärerna om. Den är finurlig i bild och talspråket. En hel del skratt blir jag bjuden på, även om de är lite mesigt och uppenbart upplagda, så uppskattar jag dem ändå. Att se de två helt olika karaktärerna Martin och Philomena blandas med varandra i jakten på sonen är underbart, Martin för artikeln han kommer att få, Philomena, ja för att det är hennes son. Ju längre historien fortskrider, desto mer relation bygger Martin och Philomena, vilket är fint att se. De båda är från olika bakgrund och har olika livsstil. Det bästa exemplet på detta är när de tillsammans flyger - Philomena är helt uppspelt och glad över att få sitta i business class för första gången och allting känns nytt och spännande för henne, medan Martin sitter och jämrar sig över att han inte sitter i första klass. En rolig scen, som ändå visare ett viktigt grepp om klasskillnader.

Judi Dench är helt fantastisk. Philomenas rollkaraktär är sprallig, finurlig och roligt skriven, och Judi Dench spelar den exemplariskt felfritt. Det är en av de allra bästa rollprestationerna från 2013 och jag är glad att hon fick en Oscarsnominering för den. Steve Coogan är också bra i sin roll och har en riktigt bra personkemi med Judi Dench, som gradvis byggs upp under filmens gång.

Jag hade hyffsade förväntningar på Philomena, de levde upp till alla, inte mer inte mindre. Det är en bra film, en roligt film. En stabil 7/10.

Det tror jag också, det märkte vi ju ganska tydligt i utomhusscenen efter släktmiddagen. Sen tror jag att Ed Pegrams reaktion med att han skulle ha pengar mycket berodde på hur han var skriven som karaktär. Han var skriven, enligt mig, som en riktigt elak girig självisk gammal gubbe, när han då ser en lucka till att få in lite extra stålar så är valet självklart att han försöker vinkla in det på alla olika sätt. Sen så tror jag inte heller Woody var en ängel i hans "glansdagar". Tror han var ganska jobbig han själv, men lätt att utnyttja.

10k var det säkert, jag bara läste 100 i Lotsos recension och antog att hen hade rätt!

Åttan var mitt ursprungliga betyg, men satte den osäkert först, alltså med en eventuell öppning till en sjua. Men efter att jag sovit på saken bestämde jag mig för att åttan var solklar och klickade in mig på IMDb och satte den. Den växer fortfarande Nebraska, den kommer aldrig få ett högre betyg än en åtta men jag gillade den jävligt mycket!

One, Two, Three (1961)
http://www.imdb.com/title/tt0055256/?ref_=nv_sr_1

I den här komedin om Coca-Cola's verksamhetschef, C.R MacNamara (James Cagney), i Berlin tar Billy Wilder chansen att parodiera det kalla kriget. C.R MacNamara försöker få Coca-Cola distribuerat till Soviet men när hans patriotiska överhuvud vill att han skall hålla koll på sin dotter, Scarlett Hazeltine (Pamela Tiffin), och hon springer iväg och gifter sig med en ryss börjar allt gå snett.

Som vanligt har Billy Wilder ett väldigt vitsigt manus där den ena fyndiga one-linern efter den andra levereras i ett fartfyllt tempo. Det förekommer många skämt om båda sidornas små egenheter och deras brister samt att den på många plan ger intrycket om att båda sidorna inte är så olika ändå. Men vågen lutar ändå lite mer åt att den är USA-positiv än Sovjetisk men det är väl förståeligt om den skulle gå hem på den Amerikanska marknaden. Det förekommer heller inga riktigt hårt slående skämt utan det är saker som båda kan skratta åt på vilken sida man än var på den tiden så länge man inte är helt humorbefriad.

Filmens fartfyllda tempo var för mig det största problemet. Karaktärerna, manuset och så vidare är alla högklassigt skrivna och framförda som man förväntar sig men filmen ger en verkligen inte en sekund att andas under dess 115 minuter och jag fann nästan att jag kände mig stressad ibland och det är väl kanske inte riktigt effekten en komedi söker. Jag vet att det är lite hans stil men här går det lite över styr. Some Like it Hot är väl ett annat exempel på en av hans filmer med ett fasligt högt tempo men i den fungerar det bara bättre, i alla fall för mig. Kanske för att de ändå är på rymmen och ett högre tempo passar filmen mer. Slutet fann jag också ganska tråkigt och lite av en besvikelse men utöver dessa två punkter är det en bra film som jag ändå ger ett bra betyg, speciellt på grund av den otroliga mängd fyndiga små dialoger och kommentarer som infinner sig.

3/5

Jag håller med om att denna är bra, framförallt lite i skymundan.