Citat:
Ursprungligen postat av
T.H.F.C.
The Park is Mine är en av mina favoritfilmer med Tommy Lee Jones! Riktigt bra för att vara en TV-film!
Ja, det är en riktigt tajt film och skulle gärna vilja läsa boken, som i fallet First Blood ska vara mera grafisk och gå in på psykologin bakom huvudkaraktärerna.
Citat:
Ursprungligen postat av
ZlatanMania
Begotten.
Oj vad jag inte gillade denna film, ingen dialog överhuvudtaget eller nån vettig handling för den delen.
Det finns en vettig handling, åtminstone som jag tolkade det och har skrivit så här om den på ett annat forum:
En av mina favoritfilosofer Friedrich Nietzsche skrev en gång -"Gud är död". Detta är kanske en av de mest kändaste skönlitterära fraser som skrivits ner och man utgår väldigt mycket i filmen ifrån Nietzsches tankesätt kring boken Also sprach Zarathustra som skrevs i mitten av 1880. Redan i inledningsscenen som är en enda lång grumlig svartvit iaktagelse utav en ansiktslösfigur som tycks ha på sig någon mask för sitt huvud skär sönder sig själv med rakkniv. Figuren som enligt historien skall symbolisera Gud hinner skära upp magen på sig själv och förblöda rätt grovt innan Gud spyr ner sig själv med något som liknar mänsklig avföring, för att sen dö och återfödas i form av en kvinna, Moder Jord. Hela filmen bekräftar min tes och filosofi över hela den nihilistiska tanketermen som just Nietzsche skapade med sin prosa, Gud är död och det finns inget människan göra åt saken, bortsett ifrån att ta Guds plats och ersätta sig själv som den allsmäktiga herren över sitt öde och liv.
Vad filmen sen anbelangar efter att den rätt långa inledningen som är en enda tagning som sträcker sig över sju minutersstadiet är över följer vi vägen Moder Jord vandrar genom den glesbebygda värld som skapades i filmens inledning i samband med det rituella självmordet. Världen som är glesbebebodd och nästintill tom bortsett ifrån enskilda anstiktslösa skuggvarelser är som en mardrömsversion på hela Skapelseberättelsen. Historian utgår emellertid enbart med att visa upp kvinnans färd genom det öde landet och sen får tittaren dra egna slutsatser utifrån vad man ser, något jag verkligen gillade.
Att själv kunna dra egna filosofiska teser och utifrån det informativa bildspråken skapar filmen en säregen surrealistisk historia som osar nihilism och att världen är så gott som döende. En perfekt avslutning på helgen för min del där Buñuel flirtar ivrigt med Jan Svankmajer vad gäller bildspråk och animationsteknik, en besynnerlig och udda liten film, men ack så sevärd!
samma här, det var ett tag sedan nu. Kul att du gillade Straight Time!
