Den stora tråden för råd gällande relationer, intresse, flirt m.m.

Har en tjej och varit tillsammans med henne i drygt ett och ett halvt år nu och vi har det jättebra, har aldrig några större bråk eller så och allt är verkligen helt perfekt jämt i princip. Däremot träffas vi inte ensamma så jätteofta, blir mest på helgerna bara då vi inte bor på samma ställe och ses i skolan ibland. Mitt bekymmer är dock att varje gång jag åker ifrån henne eller hon ifrån mig så blir jag våldsamt nere och finner oftast ingen glädje i något alls över huvud taget och låser in mig på rummet. Det är lika jobbigt varje gång och har berättat det för henne också, men har inte sagt riktigt hur "allvarligt" eftersom jag är rädd att hon ska tycka att jag är jobbig som känner så här jämt.

Det jag undrar över är ifall jag är ensam eller är det fler som blir så här också? Är det någon som har nåt
"knep" eller så för att dämpa allt eller något sånt, vad kan/bör jag göra? Är verkligen skitjobbigt, även om vi har det så himla bra jämt.

Raggade upp en brud förut på bussen för några månader sedan. Vi har bara pratat med varandra lite då och då, märkte sen att hon blev lite sugen på mig men jag backade då pga vissa orsaker. Att hon verkar fläng och dum, ingen man pallar med i längden liksom.

Börjat prata lite grann igen och skrev sms med henne ikväll. Hon skrev att hon skulle sova sen att hon var sugen på att ligga. Då sa jag att vi kan säkert ligga någon dag, fick som svar att det kommer ssäkert bli stelt då.

Varför skriver hon så till mig om hon inte vill ligga med mig? Eller vill hon bara spela lite svår? Hon verkar väldigt lätt på foten, dem vibbarna jag fått iaf.

Hehe varför svara du inte med att det är upp till henne ifall hon vill ligga still under samlaget?

Haha sant. Fel av mig... Det är klart att det är upp till henne hur mycket involverad hon vill vara så att säca

Har ett jävla problem som jag inte riktigt vet hur jag ska lösa.

Lärde känna en tjej från jobbet för drygt 8 månader sedan. Vi klickade rätt snabbt och började umgås en del utanför jobbet (typ ta en fika/drink) vissa dagar/kvällar. Under denna tid hade hon pojkvän. Pga ett annat jobb var jag tvungen att flytta till norge de senaste 5 månaderna. När jag kom hem häromveckan ville hon träffas, och vi gjorde det. När vi "catchar up" vad som har hänt berättar hon bland annat att hon gjort slut med sin kille.

Problemet är: I och med att hon alltid haft kille har det aldrig riktigt varit läge att "make a move" och var lite osäker på hur hon skulle reagera ifall jag under nästa gång vi träffas försöker något. Så hur ska man gå tillväga på ett smidigt sätt för att se ifall det finns nåt där att hämta?
så jävla dålig på att läsa folk man känt rätt länge och ej hänt nåt mellan...

Så då var vi igång igen, sommaren är här och alla små kåtbockar flockas.
Vad det är dem ser i mig vet jag dock inte, känns nästan jobbigt.
Igår fick jag ruskigt många komplimanger, personlighet och utseende,
men det går liksom inte in i huvudet. Träffa någon överlag? Nääe.
Jag är för bränd för det. Utbränd och bäng då.

Fast.. jag har alltid ansett mig vara en singeltjej, då jag inte fått demdär
"Fjärilarna i magen", jag är iskall. Faktiskt. En fasad? Det är möjligt.
Kanske tar känslor mer tid att utveckla för mig, som vänskap, men mitt
tålamod är fan sämst. Men idag har jag funderat, ska jag ge dendär bra
killen en chans? Han som har värdesatt mig högst i 6 år, han som inte ens
vill glömma "oss", han som behandlar mig med respekt och kärlek.
Jag funderar på det, och för en gångs skull känner jag mig rädd.
Däremot mest rädd för att såra honom än mig själv. Fan.

Ge honom en chans. För din egen skull

Sedan är det inte något konstigt i att du inte har upplevt dessa "fjärilar", du har inte träffat den rätta. Det är ju så också med komplimanger att ska man säga dem så ska det vara ärligt menat. Annars finns det en viss risk att personen på andra sidan (du) inte tar åt sig. Du låter helt normal i mina öron.

Lång historia, men jag behöver skriva av mig:

Hade en distansrelation i 14 månader. Vi klickade rejält första gången vi träffades, blev tillsammans efter bara två dagar i varandras sällskap. Allt funkade otroligt bra. Tillbringade semestern tillsammans, fortsatte träffas en vecka i taget när vi träffades. Vi planerade för en framtid - allt kändes bra. Självklart var där saker med honom som störde mig och säkert vice versa, men det kändes som att vi hade någonting hållbart.

Sen var det dags för semester igen och den blev inte alls så lyckad som den första. Jag började känna ett avstånd mellan oss (och menar inte det fysiska avståndet, då vi umgicks under hela semestern). Han slog bort det när jag tog upp det, men jag kunde inte släppa det där. Och någon vecka senare kom det; han kände sig inte så engagerad i oss längre, det var så jobbigt med avståndet osv. Jag frågade om han ville göra slut, men det ville han inte.

Under denna perioden dök det upp en tjej i hans liv. De hade varit nätpolare i ganska många år och nu var hon i samma stad och verkade vilja träffas. Jag anade oråd, men han sa att de inte skulle träffas. Jag litade på honom.

Sista gången jag var hos honom fann jag bevis på att hon hade varit hemma hos honom och detta efter att hon varit hemma hos sig (alltså, hon åkte ner IGEN efter sitt förra kända besök..). Han kunde inte förneka det och jag blev arg, ledsen. Han svor på att inget hade hänt, men allt blev pannkaka och jag åkte hem. En vecka senare gjorde han slut.

Det dröjde dock inte länge förrän han började höra av sig igen eftersom han ångrade sig. Han lovade guld och gröna skogar. Jag föll för det. Och allt kändes ok i någon vecka. Sen var han plötsligt tyst i över en vecka. Jag var helt knäckt.... och jag blev jättearg när han kom krypandes tillbaka med alla möjliga ursäkter. Men trots detta föll jag för hans snack igen.

Och det gullades och planerades, men varje gång han skulle hälsa på, så kom det nåt emellan. I smyg pustade jag ut varje gång, för innerst inne visste jag att vi inte skulle kunna laga detta. Sen var han plötsligt tyst i två dygn utan någon som helst förvarning. Jag blev arg och bad honom släppa mig - han var tyst i elva dagar.

Sen samma sak igen; han kom krypandes tillbaka, bad på sina bara knän (så mycket det nu går via sms) att jag skulle ge honom en chans. Jag visste att jag borde låta bli, men.. vi började snacka igen.

Nu har det framkommit att den där jävla bruden ska till hans hemstad igen (enligt egen utsago är hon lycklig över denna resa... hmmm). Jag tog upp det, arg var jag och pepprade honom med anklagelser. Och idag bröt vi helt. Han har lovat låta mig vara. Jag känner mig lättad, men vemodig, förbannad, äcklad - allt på en gång. Mår illa av att veta att de lär träffas nästa vecka och hitta på en massa.

Hur går jag vidare? Egentligen har jag vetat såå länge nu att det inte kommer bli vi igen. Jag har egentligen inte velat det och har emellanåt känt mig totalt likgiltig över hans sms och samtal. Önskar så att jag hade låtit bli att svara honom när han kontaktade mig (särskilt nu "senast" - jag ville ju egentligen bara slippa, men jag drivs av någon sjuk känsla av att få svar på "allt" och få ur mig saker jag grunnat på), men det är lite sent nu.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen.. Läser igenom detta och känner mig dum, grundlurad. Det är väl där skon klämmer mest; nån slags prestigepryl detta.

Men ja, som sagt; hur kommer jag vidare? Hur släpper jag de äckliga tankarna och föreställningarna om de två i sängen nästa vecka? Hur låter jag bli att kolla de sociala medier där jag vet att hon uppdaterar? Jag är - liksom många andra i min situation - för nyfiken för mitt eget bästa..

-

Okej, nu är det så här. Jag har träffat en tjej nu i ungefär en månad drygt. Vi träffades på en fest och vi hade sex med varandra, riktigt mysigt och gulligt. Jag fick någon vibb av att hon gillade mig så vi började smsa med varandra. Eftersom jag går på en skola i en annan ort så kunde vi inte träffas på några veckor men vi smsade och pratade i telefon under tiden. Smsen var väldigt intensivt och vi håll på från morgon till kväll. Sen kom jag hem en helg och vi träffades i princip hela den helgen. Vi hade även sex. Sen så åkte jag tillbaka och efter helgen så har vi hört av oss allt mindre. Vi smsar inte längre som vi gjorde förut, det blir några sms om dagen. Så jag har lite orolig över hur jag ska vara när jag kommer hem, för jag gillar henne. Det är mest jag som tar initiativet att smsa nu, och det känns som hon glider iväg. Så vad ska jag göra? Lite luddigt skrivet men jag bråttom.

Ha inte bråttom.. Vänta lite så kan hon också ta lite initiativ.
Ligg mer med henne, behandla henne som ett stycke kött och enbart det så är hon din
Sen dagen hon suger av dig kan du släppa ner garden lite haha

Chelo det är bara att ta tag i det. Ta bort honom som vän, ta bort allt. Nyfikenheten är ett gift i sådana här fall. Du behöver inte veta vad han säger, tycker och tänker just nu. Och om du nu prompt måste veta något han gör så ring honom och säg det du vill veta. Och sluta med smsandet. Det är kasst.