Uttrycket "pojkflicka" har vi nog alla hört vid ett antal tillfällen, d.v.s. en tjej som har en maskulin personlighet och ibland även klassiskt manliga intressen (exempelvis fordon). En pojkflicka kommer i regel även bättre överens med killar än vad hon gör med tjejer.
Varför hör vi dock aldrig talas om motsatsen, d.v.s. "flickpojkar"?
I era huvuden kanske det nu dyker upp en pojke som gillar att leka med dockor eller någon vuxen fjolla (jag använder inte ordet i nedsättande bemärkelse) som är modeintresserad eller nåt i den stilen. Men jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara så iögonenfallande för att någon ska kvalificeras till att kallas för "flickpojke".
Själv ser jag manlig ut och är inte särskilt intresserad av klassiskt kvinnliga saker (exempelvis kläder). Jag är någorlunda vältränad och ser hyfsat väderbiten och manligt "grov" ut, och jag är intresserad av alltifrån skogsarbete och friluftsliv till filosofi och militärhistoria.
Däremot har jag alltid haft lättare att umgås med tjejer, åtminstone i den meningen att jag uppskattat deras umgänge mer än killars (som jag ibland blivit mobbad av). När jag växte upp tyckte jag mycket bättre om att umgås med min syster och hennes kompisar än med andra killar. Jag var aldrig intresserad av mopeder och liknande, och har aldrig känt mig riktigt bekväm i den handlingskraftiga mansrollen och dess grabbiga jargong. Min syster och hennes kompisar har alltid gillat mig
för, inte
trots, min benägenhet att inte vara pojkaktigt framfusig och ofin. Jag, å min sida, uppskattade deras lite varmare sätt.
Sen hände nåt; tonåren inleddes. Till en början tyckte jag inte att det var så jobbigt, och de första åren flöt på hyfsat odramatiskt. Jag var ju något av en enstöring och van vid att hålla saker inombords. Men hormonerna erövrade så småningom även mig, och då blev mitt liv till ett emotionellt helvete som jag ännu inte tagit mig ur (och jag misstänker att jag aldrig kommer att göra det). Plötsligt såg jag saker och ting lite mer analytiskt. Tidigare hade de tuffa grabbarna som hånat, mobbat och vid något enstaka tillfälle även slagit mig varit de som hade kontrollen över mitt självförtroende, och även om det då som idag fanns och finns massvis med killar och män som jag uppskattar (i första hand lite mer nördiga killar i min ålder och äldre män) så blev manlighet någon slags symbol för ondska. Jag kände förakt för mitt eget kön och det som "vi" gjort oss skyldiga till (mobbning, våldtäkter, krig o.s.v.). I motsats till det stod kvinnligheten, som för mig blev en slags symbol för godhet. Men allting förändrades när jag 1) började bli intresserad av tjejer på ett kärleksfullt och sexuellt plan och 2) när jag upptäckte vilka det var som stod bakom mobbarnas, svinens och halvpsykopaternas spända axlar, vilka det var som stöttade dom och belönade deras beteende med den närhet som jag aldrig har fått uppleva och länge längtat efter. När jag sedan själv började visa intresse för tjejer (något som mobbarna, svinen och halvpsykopaterna inte ens behövde göra) så övergick jag helt plötsligt från en fin och varm kille till något slags missfoster. Det var precis som om min strävan efter kärlek och sex gjorde mig till en dålig människa, något jag stämplades som av samma tjejer som blev våta av de killar som mobbade mig. Jag var i total förvirring, och mitt självförtroende var hackat i småbitar, men jag förstår fenomenet lite bättre idag.
Idag tror jag att vi män som har svårt med kvinnor på ett eller annat sätt kan beskrivas som just "flickpojkar". Det bästa som vi någonsin kan vara är tjejers lojala och snälla kompis, killen som hon önskar "
varför kan inte fler killar vara som dig?". I värsta fall är vi en symbol för optimal ondska, huvudansvariga för mysogyni och kvinnohat. Vi är fast i det s.k. "kretsloppet" som jag beskriver i
denna tråd.
Vad tror ni? Finns det fler som känner igen sig i den bild som jag målar upp?
Nej du, det krävs allt mycket mer än så för att jag ska hata.