Tråden där vi "flickpojkar" utbyter erfarenheter.

Hm. Mycket intressant. Jag tror jag fick en aha-grej nu. Kanske är det så att tjejtjejerna tycker så bra om mig för att jag inte är någon konkurrent i deras tillvaro?
Det finns ju inget okvinnligare än en tjej som kan byta däck, motorolja med mera.
Jag anses nog vara rätt "osynlig" och om din tes stämmer så blir det i såfall motsatt effekt för er män med flickpojkar? Att det blir en konkurrent mot det "manliga" på samma sätt som att det Inte blir någon konkurrens om det feminina när jag är med.

Otroligt spännande det här

Termen "flickpojkar" får mig bara att tänka på ladyboys Nej, men i alla fall mer spinkiga, lite fjolliga killar som är lite.. feminina helt enkelt. Bög eller hipster skulle kunna vara en benämning.

Själv kan jag vara lite homofobisk ibland och jag har svårt för överdrivet fjolliga män även om jag egentligen inte bryr mig, vet inte själv om jag är särskilt manlig, även om man till kroppen är väldigt maskulin.. Gillar våld och sådant men kan även tycka om rätt kvinnliga saker när det gäller en del grejer inom musik, film och diverse "konstnärliga" saker och kan vara rätt känslig ibland om inte så ofta.

Sedan måste man tänka på att flickor går i gång på att bli dominerade och satta på plats, även om det är undermedvetet, vilket är varför dessa bad-guys får tjejer. Det är därför "flickpojkar" i så fall inte får doppa, för jag antar att dom har passiva egenskaper (kvinnligt) och är mer lugna och tillbakadragna.. Vilket jag också kanske ibland kan göra mig skyldig till.

Ja, denna tråd var intressant.

Jag skulle väl kunna stämpla mig själv som en sådan här.."tjejkille".

Jag blir retad ( på skämt ) av mina vänner att jag är så öppen, djup och ja.."kvinnlig" av mig på olika nivåer. Jag kan uppskatta en romantisk film, jag kan sitta och prata känslor/relationer med tjejer på nätet under kvällarna.

Massvis med annat.

Men detta gör mig inte mindre manlig.
Jag kan stå upp för mig själv och andra, mer än mina "macho"vänner.

Nu säger jag inte att tatueringar är badass och så vidare. Men jag har en sleeve på armen, jag älskar crossar, bilar och hårdrock. Men samtidigt raka motsatsen till de sakerna.

Jag är en allätare inom egentligen allt. Jag kan uppskatta en kväll hemma i soffan med Titanic på tv:n eller åka cross i skogen och smutsa ner mig.

Begreppen pojkflicka och flickpojke är bara ord. Knappt något som kan beskrivas. (Eller borde beskrivas egentligen)

Intressen är intressen. Ett intresse ska inte behövas placeras i fack där det står "flicka" och "pojke" med blå/rosa text.

Jag är en man. Jag gillar att göra saker.

Säger någon att det är en tjejs intresse så skakar jag bara på huvudet.
Jag har ridit när jag var mycket yngre. Men slutade på grund av mobbing.

Men vad hände? De klassiska cowboysen, hästpoliser. Är de kvinnliga? (Ja, det finns kvinnliga "cowboys" och hästpoliser)
Tänk efter. Är det inte i sådana fall "coolare" att sitta på ett 700 kilos muskelpaket?

Nu börjar jag spåra lite.

Men vilket som. Jag är en person, en man till könet. Men i sinnet ett människa? Kan man säga så?

Jag sätter mig här och inväntar hatmeddelanden. Bring it.

Känner igen mig själv i precis varenda ord du skriver.
Då mina föräldrar skiljde sig hyfsat tidigt så har jag, trots att jag så klart fortfarande håller kontakten med farsan och far till han ibland (dock mycket mindre nu än förr då hans nya fru är en felvaggad medelklassbritt som tror hon kan rädda världen med religion och missriktad omtanke och jag tål henne verkligen inte) i princip enbart växt upp med min mor, en sjujävla massa mostrar och deras damumgänge och inte riktigt haft någon manlig förebild.
Har på senare tid börjat inse att jag har vissa feminina drag (lyssnar på hur folk säger något istället för vad dom säger, öga för detaljer, jävligt känslig i sociala situationer) som verkligen förstört mycket för mig vid umgänge med "nya" människor, vare sig det varit på fest eller ungdomsgård.
Självklart har det lett till att jag blivit mer noggrann med vilka jag umgås med, men feminina drag i kombination med en uppväxt i norrlands inland (liten by där snus, sprit och manlig arrogans är de allra viktigaste attributen i livet) ledde ju till att jag egentligen inte hade något ego ö.h.t fram till gymnasiet.
Livet kändes så mycket lättare när mitt liv plötsligt blivit resettat, men när man sätter en småfeminin sjuårings normativt sociala kompetens, i kombination med läshuvud över det normala, i en sextonårig killes kropp så är det klart att det för eller senare blir för mycket att hantera.
Efter ett antal fester där jag för det mesta fått nobben p.g.a att jag helt enkelt aldrig umgåtts med tjejer på det sättet så började leta alternativ (cannabis förstås) och efter att morsan blev förlamad i en bilolycka så att jag plötsligt bodde ensam hemma så ledde det till att jag helt enkelt inte klarade av att hela tiden träffa nytt folk på okänd mark, så jag började röka gräs.
Efter ett tag blev man förstås intagen på pisseprov och började röka spice istället. Vissa dagar bestod bokstavligen bara av att vakna, röka och sedan bestämma sig om det var värt att kliva upp och sitta vid datorn eller somna om för att sedan upprepa samma procedur. Ibland hade man några personer i samma situation hemma hos sig (allt vi ville göra var att röka) Någon gång ibland var man väl på skolan, men det var bara någon gång per vecka till slut.
Fanns det concerta, kemiskt ren bensin eller vad som helst till hands så åt/rökte/sniffade jag det utan att tveka en sekund.

Hur som haver, mitt liv är nu efter mycket om och men på uppgång, men jag har fortfarande inte riktigt kommit fram till hur jag ska göra för att ö.h.t träffa någon av det motsatta könet. Spritfester är verkligen inget för mig (än så länge iallafall) då jag fortfarande lätt kan bryta ihop även i nyktert tillstånd, och när man varit socialt nollställd så är det inte så lätt att hux flux vidga sina vyer på ett sätt som faller ihop hyfsat bra med ens "feminina" personlighet.
Kan även tillägga att den enda i klassen jag fortsatte umgås med under min pundarperiod (lyckligvis en relativt kort sådan, bara ett halvår eller så) är en bisexuell pojkflicka.
Har förstås lett till en sjujävla massa grubbel för mig då hon haft en riktigt okänslig attityd och direkt sagt i mitt ansikte (ibland helt från tomma intet) att hon minsann inte tänker ligga med med enbart för att jag är hennes klasskamrat och för att jag minsann är oskuld (i teknisk bemärkelse, vill inte gå på detaljer såvida det inte är nödvändigt), men jag har ändå klickat så bra med henne just för att hon inte heller är sexuellt normativ och på något sätt kompletterat det jag har saknat. Har dock på senare tid sett ett väldigt pendlande beteende hos henne som jag verkligen inte vet om det betyder att hon är allmänt instabil eller om hon leker med mina känslor.

Livet är inte lätt när man inte är normativ

Stark berättelse. Jag känner med dig. Uppdatera gärna via PM hur ditt liv fortskrider.

Det var lite sådana här inlägg jag önskade skulle födas i den här tråden, tack.
Enligt mina iakttagelser så finns det betydligt fler fördelar med att vara en pojkflicka jämfört med att vara en flickpojke...

Tror det har att göra med att mannens roll i har börjat tyna bort just p.g.a feministernas idoga engagemang.
När det inte finns några björnar kvar att jaga och byar att plundra så är mannens fysiska överlägsenhet inte längre lika behövd, och därav så blir mannen som samhällselement lite utstött och bitter.
Pojkflickor blir alltså mer rejäla och grova i sitt beteende och har plötsligt antagit den mer samhällsdominerande könsrollen (och har alltså bara allt att vinna, utom möjligen förutsättningarna till socialt umgänge) medan flickpojkar är "mesigare" och försiktigare i alla beslut de tar, vilket egentligen inte gynnar det samhällsklimat som råder idag.

Dock får man inte glömma att en större del än vad man själv tror faktiskt hänger på självsäkerhet och framförhållning. Spelar ingen roll om man är lång, kort, smal, tjock, homo, hetero, han, hon, hen eller det; omgivningen påverkas av ens inre harmoni.
Sen den exakta orsaken till det är ju vida omtvistad, men jag håller mig till den enkla förklaringen om chakran och energibalanser (flameshield /on)

Detta hade kunnat bli en intressant tråd men du tar upp alldeles för "privata" erfarenheter och drar slutsatser är riktigt udda. Termen "flickpojke" är inget positivt, utan det du beskriver är att trivas i kvinnors sällskap och precis som du skrev, att föredra det över det typiskt manliga. Generellt så säger jag att det beror på när man är född/personlighet.

Jag bor likadant som dig, på ett ungefär, känns som att det bara skiljer någon mil mellan. Min barndom var lite annorlunda, för det var mina två äldre bröder som tog hand om mig.

Jag tror inte riktigt på det här med feministernas idoga engagemang. Jag hade inga andra förebilder Min mamma sov bort min barndom. När hon var vaken var hon en mycket arg mamma. Enkelt sagt så tror jag att hon hatade mig. Hade inte mina bröder funnits så hade jag inte heller funnits.
Men jag vart ju "en av dom". En av grabbarna. När jag sen kom i utvecklingsåldern så vart jag inte lika lång som mina bröder. Dom är 1.82 och 1.86 och jag blev 1.52. Det var mina bröder som talade om för mig vad jag skulle ha för kläder så att deras grabbkompisar inte skulle stirra på mig. Så det vart naturligt att dölja allt under stora jeans och flanellskjorta. Men jag hängde liksom alltid med på motorsnack och så vidare.
Så det fanns inget feministiskt engagemang i min uppväxt. Snarare en supermassa av testosteron
Däremot har jag blivit kallad för feministrasist (har aldrig hört ordet tidigare) och att jag är orsaken till att kvinnor våldtas.
Jag tror inte ni mjuka flickpojkar får höra såna saker

Här tror jag vi kan hitta nyckeln till ditt betafjantsbeteende. Du är så trygg i din roll som beta, så bekväm med att ständigt vara ett offer och en förlorare, att du inte vet hur ska göra om du börjar bli en vinnare.

Vill du inte vara en stark man? Vill du inte vara den mannen som kvinnorna börjar sprida rykten om varandra för att få äran att bli betäckta av? Tro mig, jag är en alfa och när jag umgås med tjejer börjar de hela tiden snacka skit om varandra för att få mig att välja bort de andra tjejerna och ställa upp just henne på alla fyra.

Istället för att vara den nörd som lyssnar på tjejers problem kan du bli den hingst som knullar skiten ur dem. Vad är det för kris du inte tror dig kunna klara dig igenom? Att tvingas välja vilken av alla kåta tjejer du ska ha sex med?

Kan man hjälpa om man är född på ett visst sätt?
Nä... Det är ju inte för att terrorisera oss andra vissa är/blir såna. Det är samma sak som med vad de vill. Om flickpojkar gillar att fika hela dagarna och alltid vara socialt klibbiga, så vill de det kanske. Att de inte är som mig, så j-a olik, det har jag börjat mer acceptera. Och många av de här killarna, och människorna har ju mer att ge än man tror.
Lantbruk är väldigt intelligent och modig i sin öppenhet, och det gäller de andra skribenterna i tråden också. Jag är uppväxt i en familj, inte minst med en mor (som gillar The Wire och The Sopranos), vilket jag långt senare förstod - inte direkt var representativt. Därför intresserar ämnet mig. Det är det jag inte får vara, inte vill vara, det jag föraktade tidigare - men det har relaxerats nu en hel del. Men jag är intresserad av "hur man kan vara sån". Det är väldigt mystiskt för mig. Men de finns bevisligen, som i tråden, och jag har numera en respekt ändå, så länge de inte är aggressiva.

Men visst tycker jag synd om flickpojkar. Det måste vara hemskt, att inte vara "någon man", i mina ögon. Men måste det vara så? Jag tror jag efter den här tråden börjat acceptera dessa stackare mer. Det är ju inte deras egna fel primärt faktiskt.

Jag respekterar dig som debattör men väljer ändå inte att bemöta det du skriver, för när du ändå kommenterar i en av mina trådar så skulle jag vilja fråga de eventuella tjejer som läser det här följande fråga:

HugoStieglitz är en person som frekvent postar inlägg i denna forum-del. Läser ni hans inläggshistorik så märker ni att han är en "rasist" och "sexist" som har åsikter som ingen genomsnittlig svensk kvinna skulle hålla med om, utan tvärtom skulle ni förfäras över den "ondska" som sipprar ut ur hans mun, hans förakt för undermänniskor o.s.v.. Samtidigt så knullar "ni" honom, och här på flashback lägger ni i princip ingen energi åt att kritisera hans åsikter om kvinnor som kåta slampor. Istället hatar ni det som vederbörande beskriver som "betafjantar". Varför?