Tråden där vi "flickpojkar" utbyter erfarenheter.

Uttrycket "pojkflicka" har vi nog alla hört vid ett antal tillfällen, d.v.s. en tjej som har en maskulin personlighet och ibland även klassiskt manliga intressen (exempelvis fordon). En pojkflicka kommer i regel även bättre överens med killar än vad hon gör med tjejer.

Varför hör vi dock aldrig talas om motsatsen, d.v.s. "flickpojkar"?

I era huvuden kanske det nu dyker upp en pojke som gillar att leka med dockor eller någon vuxen fjolla (jag använder inte ordet i nedsättande bemärkelse) som är modeintresserad eller nåt i den stilen. Men jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara så iögonenfallande för att någon ska kvalificeras till att kallas för "flickpojke".

Själv ser jag manlig ut och är inte särskilt intresserad av klassiskt kvinnliga saker (exempelvis kläder). Jag är någorlunda vältränad och ser hyfsat väderbiten och manligt "grov" ut, och jag är intresserad av alltifrån skogsarbete och friluftsliv till filosofi och militärhistoria.
Däremot har jag alltid haft lättare att umgås med tjejer, åtminstone i den meningen att jag uppskattat deras umgänge mer än killars (som jag ibland blivit mobbad av). När jag växte upp tyckte jag mycket bättre om att umgås med min syster och hennes kompisar än med andra killar. Jag var aldrig intresserad av mopeder och liknande, och har aldrig känt mig riktigt bekväm i den handlingskraftiga mansrollen och dess grabbiga jargong. Min syster och hennes kompisar har alltid gillat mig för, inte trots, min benägenhet att inte vara pojkaktigt framfusig och ofin. Jag, å min sida, uppskattade deras lite varmare sätt.
Sen hände nåt; tonåren inleddes. Till en början tyckte jag inte att det var så jobbigt, och de första åren flöt på hyfsat odramatiskt. Jag var ju något av en enstöring och van vid att hålla saker inombords. Men hormonerna erövrade så småningom även mig, och då blev mitt liv till ett emotionellt helvete som jag ännu inte tagit mig ur (och jag misstänker att jag aldrig kommer att göra det). Plötsligt såg jag saker och ting lite mer analytiskt. Tidigare hade de tuffa grabbarna som hånat, mobbat och vid något enstaka tillfälle även slagit mig varit de som hade kontrollen över mitt självförtroende, och även om det då som idag fanns och finns massvis med killar och män som jag uppskattar (i första hand lite mer nördiga killar i min ålder och äldre män) så blev manlighet någon slags symbol för ondska. Jag kände förakt för mitt eget kön och det som "vi" gjort oss skyldiga till (mobbning, våldtäkter, krig o.s.v.). I motsats till det stod kvinnligheten, som för mig blev en slags symbol för godhet. Men allting förändrades när jag 1) började bli intresserad av tjejer på ett kärleksfullt och sexuellt plan och 2) när jag upptäckte vilka det var som stod bakom mobbarnas, svinens och halvpsykopaternas spända axlar, vilka det var som stöttade dom och belönade deras beteende med den närhet som jag aldrig har fått uppleva och länge längtat efter. När jag sedan själv började visa intresse för tjejer (något som mobbarna, svinen och halvpsykopaterna inte ens behövde göra) så övergick jag helt plötsligt från en fin och varm kille till något slags missfoster. Det var precis som om min strävan efter kärlek och sex gjorde mig till en dålig människa, något jag stämplades som av samma tjejer som blev våta av de killar som mobbade mig. Jag var i total förvirring, och mitt självförtroende var hackat i småbitar, men jag förstår fenomenet lite bättre idag.
Idag tror jag att vi män som har svårt med kvinnor på ett eller annat sätt kan beskrivas som just "flickpojkar". Det bästa som vi någonsin kan vara är tjejers lojala och snälla kompis, killen som hon önskar "varför kan inte fler killar vara som dig?". I värsta fall är vi en symbol för optimal ondska, huvudansvariga för mysogyni och kvinnohat. Vi är fast i det s.k. "kretsloppet" som jag beskriver i denna tråd.

Vad tror ni? Finns det fler som känner igen sig i den bild som jag målar upp?

Flickpojke = bög

Långt ifrån alla tjejer drar sig till skitstövlarna.

Min personliga erfarenheten är att under högstadie-/gymnasietiden så var det de ovannämnda som fick flest ragg medan under universitetet så glänste vi som hade något innanför pannbenet istället (vilket oftast inte innefattade skitstövlarna).

Kan säga att återföreningarna som våra gamla klasser har haft är helt galet skön hämnd att uppleva. För mig var det precis så där som man ser på klyschiga romcoms där "de fräcka" var de som satt med ful fru, 4 ungar och ett underbetalt jobb. Måste erkänna att jag njöt innerligt av detta.

Det uttrycket du använder, "Varför kan inte fler killar vara som dig?", det är väl enbart reserverat att sägas av de kvinnor du försöker få till det med, men som bara anser dig vara i vän-zonen.

När du befinner dig i vän-zonen men vill mer med henne så är du extremt sympatisk för att försöka vinna över henne, inte undra på att hon vill att män skall vara sådana hela tiden, du är i princip en drömprins (fast utan den fysiska attraktionen).

Skit i att försöka vara vän med de du försöker attrahera, den biten kan du visa efter du fått dem på fall. Försök istället visa dina styrkor i form av självförtroende, intelligens, humor och stabilitet. Om du vinner över dem som vänner först så blir det svårare att marknadsföra de andra bitarna.

En bög är en person som vill och/eller gillar att ha sex med andra män. Visste du inte det?

Texten var ju så jävla lång, tror jag fattar. Är du kille eller tjej?

Visst är det så, men man säger knappast att någon är en flickpojke. Tror den gemensamma benämningen är bög/bögig i dagens samhälle. I alla fall de flesta jag känner uttrycker sig så om en "flickpojke"

Fast jag är ju en pojkflicka (eller ja, manskvinna då haha) och har aldrig kallats för lebb, eller ens att någon antytt att jag skulle föredra mitt kön sexuellt.
Synd om det ska vara sån skillnad på något som egentligen är "samma".

Jadu, du har ju inte lärt dig hur man attraherar en läsare..
Hört talas om radbrytning?

Pojkflicka har jag också fått höra, för att jag inte var helt förtrollad av smink/klänningar/barbies.
Jag tycker absolut inte att jag är manlig, visst vågar jag ta i och visst gillar jag skit under naglarna, men det anser jag snarare vara mänskligt och normalt, inte bundet till något kön.

Är det inte på tiden att du tar tag i ditt liv istället för att skriva ynkliga, patetiska brev där du beskriver dig som ett offer. Ditt hinder är avsaknad av självinsikt och starka narcissistiska drag. Istället för att inse att din olycka beror på att du sluter dig, väljer du att skapa en illusion av den egentliga verkligheten. De svaga, osäkra grabbarna som mobbade dig fick flickvänner för att de var sociala och attraherade tjejer som ingen annan ville ha, vilket du inte kan inse då du bara ser yta utan substans.

Verkligheten är att du är en introvert, tråkig och osäker kille som verkar ha svårt att fungera socialt. Det är naturligt att dina tjejkompisar säger att du är "en fin kille" då de tycker om dig som vän, utan att för den skull ha för avsikt att bli tillsammans med dig. Istället för att ifrågasätta dig själv och ta tag i de egentliga problemen skyller du ïfrån dig med argument som att alla män som har eller kan få kvinnor är korkade, psykopater till svin vilket är långt ifrån verkligheten. Flickpojke är ännu en konstruktion av vederbörande.

Det som har hänt i din barndom är beklagligt men faktiskt ointressant. Antingen tar du tag i ditt liv eller så väljer du att sitta hemma och beklaga dig på ett forum vilket bara är en orättvisa mot dig själv. Ring till vuxenpsykiatrin och be att få träffa en psykolog omedelbart, börja träna, gå ut och träffa folk och sök jobb/studier om du i dagsläget sitter hemma. Inga jävla babysteps om du vill se resultat.

Det gör jag ju, herr oneliner von trådsabotör.

Exakt, "bögig" är bara ett fjortisuttryck och det hade funnits en motsvarighet som hette "lebbig" om det hade legat en konsekvent tanke bakom.

Ja, det betyder egentligen "varför kan inte attraktiva killar ha dina bra egenskaper också?"