Tråden om Christer Pettersson

I Leif Ljungquists berättelse finns de välbekanta inslagen: Polisens tafatthet. Privatspanarnas besatthet. Turerna kring Christer Pettersson. Men det är också en berättelse om hur mordet påverkat hans liv.– Jag tänker ofta på det, säger han. Det händer att jag drömmer om de här timmarna.Bussen från sportlovslägret, som skulle anlända till Citykyrkan på Wallingatan vid elvatiden, var försenad. Så Leif och en kamrat som fanns i bilen åkte en extra sväng. När de kom ut på Sveavägen hörde de två skott. De såg en man falla ihop på andra sidan gatan. En kvinna hukade sig över honom. De såg på femton meters avstånd en tredje person springa Tunnelgatan österut.Leif gjorde – nästan samtidigt som en taxi framför honom – en u-sväng över till andra sidan gatan. Han stannade kvar vid bilen, en Chevrolet som också var hans firmabil, och ringde larmnumret 90 000.Vi lyssnar tillsammans på larmcentralens band från mordnatten.

Man hör Leif Ljungquists röst när han klockan 23.22.20 kommer fram till 90 000. ”Ja, det är mord på Sveavägen” säger han. Operatören kopplar vidare till polisen. Sedan går sekunderna. De kändes som timmar, berättar Leif. Ingen svarar hos polisen.Efter drygt en minut hör man någon på mordplatsen säga ”en taxi som håller på och ringer”. Då tänker Leif Ljungquist att han inte behöver hänga kvar och klockan 23.23.40 lägger han på. Sekunden senare svarar polisen. Det ska senare visa sig att Leif Ljungquists uppgifter om var mördaren tog vägen kanske hade haft avgörande betydelse – om den hade nått fram snabbare.– Det är sådant man funderar mycket på – kunde man gjort si eller så i stället, säger han.

Stoppade en ambulans
Leif Ljungquist anslöt sig till dem som fanns vid mordplatsen och det var först nu han fick klart för sig att den döde var Olof Palme. Han stoppade en ambulans som råkade köra förbi. Det var den som förde bort makarna Palme några minuter senare.– Jag var väldigt aktiv i själva krisögonblicket. När de första poliserna kom berättade jag för en av dem att det var Palme som var skjuten. Han vägrade tro mig men när han förstod att det var allvar blev han som handlingsförlamad. Han bara släppte i väg oss.– Han skulle förstås ha tagit med oss till polishuset för förhör! Så vi åkte till kyrkan och hämtade ungdomarna. Jag kom ihåg att jag sa till dem ”kan ni lasta in era skidor själva”, för jag var helt tagen. Och jag sa ”Jag tror att Palme är skjuten”. Fast jag ju hade sett det med egna ögon så var det overkligt.Det var först dagen därpå som Leif Ljungquist förhördes ordentligt.

– Jag kom till jobbet på lördagen, men jag fungerade inte, kunde inte prata med kunderna. Så hörde jag på radion att de vädjade till alla som kunde veta något att höra av sig så då ringde jag in. Sen kom tårarna.Stark personlighetDet är ingen överdrift att säga att han levt med de ödesdigra minuterna som en inre film under de tjugo år som gått. Men det har inte knäckt honom för gott: Han tycks vara en stark personlighet, van att bestämma och ta initiativ. Han var, och är, fortfarande egen företagare i golvbranschen med välkänd butik i Vallentuna. Kunglig hovleverantör till och med. Han har sedan 1970-talet lagt många kvadratmeter mattor i de kungliga slotten. Och han tycks ha båda fötterna på jorden.Han fnyser åt de flesta privatspanares mer eller mindre stolliga idéer. Flera har förstås försökt få honom att stödja just deras teorier.

– Nu när Christer Pettersson är död känns det trots allt lättare, säger han.Han har ända sedan Christer Pettersson dök upp som misstänkt varit övertygad om att han var den skyldige. Leif Ljungquist såg aldrig mördarens ansikte. Men den speciella gångstilen fastnade i medvetandet, hävdar han. Lika säkert som ett fingeravtryck, tycker han i dag.Han kände sig hotad av Christer Pettersson – bland annat ringde en av hans kvinnliga bekanta och framförde hotelser. Det är Leif Ljungquists egen förklaring till att han teg om sin tydliga övertygelse att Pettersson var mördaren, i två rättegångar och vid en konfrontation. Av andra har han förstås blivit kritiserad för detta.– Jag har aldrig sagt i rätten att jag är helt säker på rörelsemönstret. Men jag satt med en orolig familj och för mig var de den första prioriteringen. Jag hörde i ”Kalla Fakta” att Holmér förringade min hotbild. Det kunde han säga som alltid hade fyra livvakter med sig!
Hot inspelade på band

Hoten ledde aldrig till åtal, trots att de fanns inspelade på band, skandal tycker Leif Ljungquist i dag.En bidragande orsak till hans rädsla var att en dagstidning publicerade en bild från rekonstruktionen av mordet, där man tydligt kunde se registreringsnumret på hans Chevrolet.– Det var en tung period. När jag gick ut efter jobbet gick jag med en spade i handen, ett varv runt bilen innan jag klev in – varje kväll. Ständigt var jag på min vakt. Men polisen här ute ställde upp och bevakade mig, jag fick överfallslarm till exempel.

För många av sina bekanta berättade han om vad han verkligen trodde om Christer Pettersson, fastän han var betydligt vagare i domstolen. Kanske hade rättegången fått ett annat utfall om han vittnat tydligare. Men själv är han tveksam till hur stor betydelse det hade och tycker att det stora misstaget var att man inte trodde på Lisbet Palme. Hon var trots allt den som såg mördaren i ansiktet.

Ursprungligen postat av Cyberdealer
Det jag baserar min åsikt om Christer Petterssons MO och psykiska läggning på är ingenting mindre än att jag har granskat hans tidigare brott som han begick före 1986. Många som var hans kamrater under tidiga år, till exempel teateråren, vittnar om att han hade sin expolsiva läggning redan då.

Du talar om hur han såg ut, men tycker du verkligen att en person som dräper en annan människa på grund av ett kramdjur som hamnar i snöslask verkar balanserad? För just det inträffade 1970. Man behöver inte se ut som ett vrak för att vara ett, Hagamannen såg ju ut som en trevlig medelsvensson.

Du har ingen kommentar till det faktum att vi vet från väldigt många vittnen att Pettersson var höggradigt berusad den aktuella kvällen? Jag påstår att den som hade ihjäl Palme, oavsett om det var Pettersson eller någon annan, var nykter.

Å andra sidan har överläkaren på Säter påstått att Sture Bergwall är en seriemördare. Vilken han bevisligen inte är, så han har friats i en mängd fall. Jag påstår inte att professorn har fel, jag vill bara ge ett perspektiv. Sedan har vi också ett känt faktum, Pettersson blir mer aggressiv av alkohol. Det är möjligt att han i nyktert tillstånd skulle kunna göra någonting liknande, men han var berusad den aktuella kvällen och alkoholiserad redan då sedan ganska många år tillbaka.

Jag känner att det är ett mycket svagt motiv. Han går upp alldeles bakom Palme och skjuter. Min känsla är att mordet har personlig bäring och den som skjuter har själv huvudmotivet.

Du väljer att inte kommentera det faktum att det egentligen, om Lisbeth såg mördaren, räcker med att mördaren har liknande ögon och kanske en mustasch som gör att han påminner något om Pettersson. Utpekandet görs många, många år efter mordet och därför är tillförlitligheten ganska låg i ett sådant vittnesutpekande, enligt experter jag talat med. Hade det skett en vecka efter mordet, visst. Men flera år gör mig tveksam.[/

År 1965 avslöjade tidningen Expressen Carlbergska stiftelsen som en nazistcentral som utgjorde ett hot mot rikets säkerhet. Carlberg som var stor fastighetsägare och välkänd nazist bildade stiftelsen 1957. Till stiftelsen överlämnade han sin stora boksamling som bestod av nazistisk och antisemitisk litteratur. Vidare fick stiftelsen 100 000 kronor och brukanderätten till lokaler på Birger Jarlsgatan 23. Efter Carlbergs död 1962 leddes stiftelsen, i vilkens styrelse ingick flera välkända nazister, under ett par år av kommendörkapten Percy Hamilton. Därefter övertogs ledningen av Björn Lundahl som redan medan Carlberg levde arbetat med bibliotekets utveckling och systematisering. Lundahl åtalades och som juridiskt ombud för Lundahl fungerade Carl Göran Edqvist, som även övertog ledningen av stiftelsen. Enligt referat i nazisttidningen Fria Ord undervisade han rättens ledamöter i sionism och antisemitism. Expressens storstilade avslöjande medförde enbart att Lundahl dömdes för olaga vapeninnehav. Efter rättegången krävde Lundahl med biträde av Edqvist ett antal tidningar på skadestånd. De pengar som flöt in använde tydligen Edqvist och Lundahl när de etablerade sig i sexklubbsbranschen. I en fastighet som Edqvist disponerade på Hornsgatan förekom klubbar med namnen Club 62, Play-Girl och Pussy-Cat. År 1968 dömdes Edqvist till fängelse för misshandel och anstiftan till mened. Dessa brott hade samband med klubbverksamheten.

Edqvist ägnade sig under 1970-talet åt tidningsutgivning. Pressextra var ett sådant alster. Inför valet 1976 stod han bakom en organisation som kallade sig för Riksförbundet för demokratisk upplysning. Organisationen gav ut en falsk valtidning. Den falska tidningen hade namnet Socialdemokrater 76, medan socialdemokraternas egen tidning hade namnet Socialdemokraten 76. I början av 1980-talet utkom boken “Land du förskingrade” som hade Edqvist med flera som författare. Enligt vad Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson uppgav i sin bok “Extremhögern” såldes boken av organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS), som bildades 1979. På insidan av boken ”Land du förskingrade” finns en bild av Olof Palme. På Palmes skjortkrage är ritat en liten djävul och under bilden står följande text:

Olof Joakim Palme, som svärjande lämnade statsministerposten 1976, är en av de personer, som bär ansvaret för ungdomsarbetslösheten, ty vem vill anställa ungdom, som varken kan skriva, läsa, räkna eller ens tala hjälpligt. Vem vill anställa ungdom som tycker i stället för att tänka och som besvarar vänliga rättelser med hot om stryk.

Palme är förvisso ingen statsman och som politiker är han blott ett sympton på hur sjukt det svenska folket under de senaste tjugo åren har blivit.

Längre fram i boken står: ”nu spelar det väl ingen roll vad Olof Palme säger, ty hans tid är snart ute ( – - – )”. Ett exemplar av boken hittades vid husrannsakan hos Christer Pettersson. Pettersson vägrade att uppge hur boken hamnat i hans ägo. Men med stor sannolikhet hade Pettersson fått boken av Tingström eller direkt av Edqvist.

I november 1978 anmälde Edqvist chefsåklagare Denckert för förtal. Bakgrunden var att Edqvist 1975 av tingsrätten i Handen och Svea Hovrätt dömts till fängelse för anstiftan till grov stöld. I sin resningsansökan till HD framhöll Edqvist att vissa vittnen ändrat sina berättelser och numera var villiga att lämna för honom förmånliga uppgifter. Detta bemöttes av Sigurd Denckert, som framhöll att: ”det på goda grunder kunde antagas att vittnenas ändrade uppgifter är ett resultat av påtryckningar som riktats mot dem.” Med anledning av detta yttrande stämde Edqvist Denckert för förtal. I tingsrätt och hovrätt togs målet inte upp med hänsyn till den lagstiftning som då gällde. 1980 vände sig Edqvist med en revisionsinlaga till HD. HD beviljade prövningstillstånd, men då tog Edqvist tillbaka sin anmälan. När Edqvist i början av 1980-talet blev juridisk expert åt bombmannen Tingström hade båda således kontroverser med åklagaren Denckert.

Den 16 juli 1982 exploderade en sprängladdning på altanen utanför Denckerts villa. Bomben utlöstes när en pojkvän till Denckers dotter öppnade altandörren. Pojkvännen omkom och villan totalförstördes. Den 22 februari 1983 exploderade en sprängladdning i skattehuset. En väska med en bomb hade placerats i ett kafferum och utlöstes när en kvinna skulle flytta väskan. Kvinnan omkom. Den 8 augusti 1983 upptäcktes en väska utanför entrén till Kronofogdemyndighetens i Nackas lokaler. Personalen misstänkte att det rörde sig om en bomb och tillkallade polisen. Polisen lät utrymma lokalerna och när väskan besköts utlöstes bomben och åstadkom stor förödelse. Den 22 december 1983 sprängdes Hannu Hyttinens lägenhet varvid Hyttinen omkom. De fynd som gjordes tydde på att Hyttinen hållit på med att konstruera en bomb.

I varje fall bomberna vid Denckerts villa och i Skattehuset hade en likartad konstruktion. För bombdåden blev i ett tidigt skede Lars Tingström och Hannu Hyttinen misstänkta. Båda hade tvister med myndigheterna och Tingström hade dessutom gjort uttalande som hade uppfattats som hot. De två var under lång tid föremål för polisens spaning och polisen spanade mot Hyttinens lägenhet när explosionen där inträffade.

Tingström dömdes i mars 1985 av tingsrätten till livstids fängelse för medverkan i bombdåden och från den tidpunkten var han fram till sin död frihetsberövad. Han överklagade tingsrättens beslut och inför hovrättsförhandlingarna inträdde Per (Pelle) Svensson som Tingströms advokat. Domen om livstids fängelse stod emellertid fast. Hovrätten ansåg dock att bomben i Skattehuset kunde vara ett verk enbart av Hyttinen.

När jag 1998 på Carlssons förlag utgivit boken ”Överklass,nazism och högerextremism blev jag uppsökt av en person som GK benämner Lars H, mest känd som ”führen på häktet” och som ledare för 30-novemberföreningen. Han var missnöjd över att han omnämnts i boken utan att vara tillfrågad. Samtalet flöt emellertid lugnt och eftersom jag visste att Lars H i nazisttidningen Fria Ord skrivit om Carlbergska stiftelsen frågade jag honom om vad som hände med stiftelsen efter Expressens avslöjande. Han sade sig inte veta detta. Däremot talade han om att han kände Carl Göran Edqvist och varit hemma hos denne och ätit middag. Han sade sig också vara upphovsman till beteckningen BSS (Bevara Sverige Svenskt). Kontakten mellan Edqvist och Lars H liksom att BSS gav ut Edqvists bok visar att Edqvist hade kontakt med högerextremister. Och han måste ha känt många från sin tid i Nationalsocialistiska blocket, Svensk opposition (Nysvenska rörelsen) och från Carlbergska stiftelsen. Det måste betraktas som anmärkningsvärt att Carl Göran Edqvist och boken “Land du förskingrade” inte omnämnts vare sig vid rättegångarna eller i GK:s betänkande. Det är också anmärkningsvärt att motivbilden/brottshypotesen palmehat inte blev tillräckligt utredd. Åklagarnas brottshypotes om att Christer Pettersson upptäckt makarna Palme vid biografen Grand och därefter anskaffat ett vapen och väntat utanför biografen när föreställningen var slut kan vara felaktig. Vapnet kan Pettersson ha haft sedan tidigare. Han kan av högerextremister, och det fanns gott om sådana bland annat inom polisen, via Carl Göran Edqvist utsetts att bli den som skulle röja Palme ur vägen och blivit tillkallad att utföra dådet när någon noterat att makarna Palme gick på bio utan vakter.

dom gamla skorna som han ger till hon i kassan såldes på tradera för 7000kr