Svavelvinter

Jag har inte läst från pärm till pärm än men det är ett mycket gediget hantverk. Reglerna påminner inte alls om de rollspel jag växte upp med och hela spelmekaniken främjar historieskapande och verkligt rollspelande istf taktiskt tänkande och omfattande tärningsexercis.

Det jag har läst av spelvärlden har varit både intressant, fantasieggande och annorlunda. Erik Granström och Fria Ligans Svavelvinter går inte att jämföra med Äventyrsspels gamla produkter. Borta är Tolkiens orcher, spetsörade alver, typiska fantasy-dvärgar, tjocka men flinka hober med lika krulligt huvud som fothår och de flesta andra klichéer. Istället har de bemödat sig med att skapa karaktärer och varelser som känns äkta och realistiska utan att för den sakens skull bli socialrealistiska tråkmånsar.

Trakorien är tveklöst en hård och brutal värld men spelet Svavelvinter uppmuntrar inte spelarna till att låta karaktärerna gå fram som slåttermaskiner (vilket t.e.x D&D gick ut på). Man uppmuntrar snarare till att lösa konflikterna på andra sätt än genom finesslöst och besinningslöst våld. Det är oftast smartare rent regeltekniskt att låta karaktärerna smyga undan, ljuga, hota, skrämma, smickra, försöka övertala med smarta argument eller på något annat sätt lösa situationen verbalt än att bara gå rätt på med det magiska +1-svärdet i högsta hugg. Dessutom skapas ju genast möjligheter till att spela ut karaktärernas olika personlighetsdrag, livsmål mm. Eftersom våldet är ganska dödligt är det något som bör undvikas till varje pris.

Jag har inte gått in på djupet i reglerna men de ser tillsynes enkla ut även om skenet bedrar. Istället för fyrkantiga regler som talar om exakt vad man kan och inte kan göra är de här reglerna mest redskap till att kunna skapa spännande berättelser i Trakorien och det krävs därmed fantasi och engagemang för att man ska kunna utnyttja spelsystemets alla finesser iom att färdigheter od inte har så snäva användningsområden. En påhittig spelare kan åstadkomma ganska mycket om han har fantasi nog att utforska bredden och djupet på färdigheterna. Man har inte tonvis med grundegenskaper (istället har varje figur fyra Blod som representerar olika mentala och fysiska egenskaper) och man slipper fylla i siffror för femtielva färdigheter, språk, vapenspecialiseringar etc. Har man en vapenfärdighet innebär det inte enbart att man kan lyfta vapnet, slå med det och förmodligen träffa där man siktar. Färdigheten kan användas mycket bredare än så. T.e.x kan med vapenfärdigheternas hjälp få reda på var man får tag i olika vapen, ungefär hur mycket ett vapen är värt, tillverkningsmetoder, kända vapensmeder, vapnens historia etc.

Olika typer av konflikter tycks lösas med samma regelmekanik och en person kan "skadas" vare sig han får en dolk i magen, blir offentligt hånad, utmattad efter en mycket mödosam snabbmarsch i oländig terräng eller genom något så typiskt mänskligt som tvivel, fruktan eller knäckt självkänsla.

Det finns f.ö. ingenting i spelet som säger att man måste slåss till döden i samband med en väpnad konflikt. Ofta är/var det ju så i Dungeons & dragons, Drakar och demoner, Warhammer Fantasy roleplay eller vilket spel man nu spelat, att när en fight väl inlett så tar den inte slut förrän en av antagonisterna är ihjälslagen.

Svavelvinter känns mer realistiskt på så sätt att de stridande inte per automatik är beredda att slåss till sista blodsdroppen om det inte är absolut nödvändigt, precis som två personer i ett modernt gatuslagsmål i Sverige inte gärna vill slå ihjäl varandra, även om det är just vad de skriker när de är förbannade och/eller på fyllan och överdrivet kaxiga. Man börjar mucka gräl, vräker ur sig okvädningsord, utmanar varandra, triggar den andre att slå först och sen brakar det loss med några käftsmällar, några halvmissar och till slut blir det en "brottningsmatch" som skulle få vilken riktig brottare som helst att skratta sig harmynt. När en person har fått tillräckligt ont, kanske fått näsbenet avslaget eller blöder rejält från ögonbrynet eller ligger och kippar efter andan efter att ha fått ett stenhårt slag i solar plexus, alternativt ett knä på pungen, så är fighten slut. Förhoppningsvis.

Varför skulle det vara annorlunda i ett fantasyrollspel? Även de figurerna känner ju en viss fruktan i samband med våldsamheter och de vill kanske inte riskera att dö för en skitsak. Därför avbryter de striden så snabbt de kan eller vid första blodsdroppen. Låter man bli att måla ut alla karaktärer och alla varelser som blodtörstiga monster som inte tvekar en sekund att döda allt och alla och som inte räds döden överhuvudtaget så blir det plötsligt mer intressant. Mer realistiskt framförallt.

Gällande karaktärsskapandety behöver man heller inte slösa tid på att gå igenom telefonkatalogtjocka utrustningstabeller för att hitta vad ens karaktär har för ägodelar och gällande den ekonomiska biten har spelkonstruktörerna löst det på ett lika finurligt som enkelt sätt. Det är faktiskt genialt.

Det viktigaste är dock karaktärernas bakgrund, livsmål, öde, eventuella förbannelser, personlighetsdrag, moral, principer etc. Vidare verkar det som att spelkonstruktörerna vill att spelarna ska fokusera på att skapa en bra berättelse som är givande för alla spelare och att den skapas av alla tillsammans, inte bara av en spelledare som sitter och mässar medan spelarna snällt väntar tills de får en liten chans till att säga vad de vill göra.

F.ö. tycks det inte finnas någon person eller varelse som är alltigenom ond eller god enligt de klassiska mallarna. Allt handlar om vem man frågar. Den i vanliga rollspel så genomgoda landsortsbefolkningen som inte gör en fluga förnär behöver inte nödvändigtvis vara särskilt god. Vi vet ju hur det ser ut i verkligheten. På mindre orter bryr man sig om sina grannar men mot utsocknes är man av naturen misstänksam, det skvallras, man har stenkoll på dem och är väldigt avigt inställd. Fördomar och xenofobi haglar.

Sånt tror jag (om jag har fattat det rätt) att man som spelare i Svavelvinter ska ta fasta på istf att fastna i de gamla vanliga trista klicheéerna. Alla personer med det yrket är si, alla med den politiska uppfattningen är så, allt oknytt är på ett sätt och alla drakar är jääääätteondskefulla och gör inget annat än bränner ned byar och rövar bort prinsessor alternativt sover på sin skatthög. Det behöver inte vara så i Svavelvinters värld. Hjältarna behöver inte vara särskilt godhjärtade och de tillsynes nattsvarta skurkarna kanske har ett par goda sidor beroende på vem man frågar. Om inte annat kanske det finns en annan förklaring till deras betéenden än det klassiska "ja men han är bara genomond och gör elaka saker heeeeela tiden".

En unik sak i spelet är också systemet för skuggspel. Det är förvisso frivilligt men skapar ett mycket större djup och intriger på en helt annan nivå. Det vanliga spelet där varje spelare spelar en karaktär är en sak. Vill man spela skuggspelet så får varje spelare dessutom ha ytterligare en roll där han styr över en person, grupp eller organisation som sitter på en maktposition och som är kopplad till en av de andra spelarnas karaktär. Varje spelares karaktär har någon sorts koppling till personerna i maktens korridorer och de blir alla inblandade på ett eller annat sätt i de riktigt stora konflikterna och konspirationerna. Lite Game of Thrones alltså.


Jag har inte spelat spelet än (har inte spelat rollspel sen 90-talet) men jag och några kamrater ska börja spela igen så vi får väl se hur det går med Svavelvinter. Det blir nog inte helt enkelt att ändra spelstil såpass mycket eftersom det skiljer sig så radikalt från allt vi har spelat tidigare. Det är inte jätteenkelt att lägga bort tanken på de klassiska rollpersonerna som tar många timmar att skapa och där en del av spänningen ligger i allt tärningsrullande, konsulterande av tabeller, räknande, detaljerade beskrivningar av massor av färdigheter som man alltsomoftast inte får användning för, utrustning till förbannelse, exakt mängd ammunition osv osv.

Slutligen skulle jag nog vilja påstå att Svavelvinter är ett rollspel för vuxna. Jag tror inte att man får ut så mycket av det om man inte är lite till åren kommen då det inte är något typiskt hack n slash-spel, inget levlande som ger rp så mycket hit points att de kan stå emot drakeld utan att blinka etc. Här handlar det verkligen om rollspel.


Jo just det. Jag läste ut Svavelvinter inatt och ska påbörja Slaktare små. Svavelvinter var grymt bra men den är tungläst och det krävs verkligen att man är 100% fokuserad när man läser varje mening annars är det lätt hänt att man missar något vesäntligt. Jag kommer definitivt att läsa om boken. Enligt vissa recensenter är det en sån bok som bör läsas ett par gånger för att man ska få koll på alla detaljer och plotter. Det är inget lättläst hafsverk direkt.

Slutsvamlat. Sovdags.

Ingen mer som har åsikter i ämnet?

Jo. Jag är faktiskt ledsen att säga det, men jag blev lite besviken av de två första böckerna.

Mest troligt beror det på "fördomar"; vi spelade alla äventyren från Svavelvinter till Den femte konfluxen när det begav sig, och jag tror vi alla har mycket goda minnen av dessa spelsessioner. Det jag väntade mig var därför att få gå tillbaks in i min ungdoms rollspel, och få uppleva äventyren på nytt. Gärna med lite twists and turns, men i stort sett efter den mall som utarbetades i Trakorienmodulen samt de olika äventyren.

Det du kallar "fantasyklichéer" var en integrerad del av min upplevelse där och då, och jag kommer ofta på mig själv att sitta och sakna dessa bitar. Kanske är det inte möjligt att förena pojkrumsnostalgin med högklassig litteratur, och jag håller med om att det rör sig om just det, men då borde han ha valt en helt annan värld.

Praanz är i mina ögon en ondskefull agent som försöker stoppa spelarna med alla möjliga medel, samt dessutom nästan omöjlig att besegra med våld. Han är en arketyp av en ärkeskurk, endimensionell som få, men ändå en karaktär som driver äventyret framåt och skapar oväntade möten. Det var därför intressant att läsa om hur han resonerade krig händelseförloppet; att se honom mänsklig, så att säga. Men det gör också att verken får mig att känna någon form av kognitiv dissonans.

Personligen hade jag hellre sett en mer äventyrstrogen serie om den skall utspelas i samma värld som Trakorien, eller helt fristående fantasy.

Jag lyfter in det hela i rätt tråd, så att vi hamnar OnT. Tack för länken, det är alltid kul att läsa vad folk har för åsikter om ditt och datt som man själv är intresserad av.
Jag har skrivit tre inlägg i den här tråden tidigare men fortfarande inte läst boken. Typiskt mig.

Svavelvinter är ju ursprungligen ett rollspelsäventyr, till Drakar och Demoner. Det finns en stor risk att det faller platt när ett rollspelsscenario flyttas rakt över till ett prosa-medium, men så har jag förstått inte är fallet med Svavelvinter. Den ska bara dela namn och vissa koncept med Granströms legendariska äventyr, men i mångt och mycket ha gjorts om för att passa romanformatet.

Själv köpte jag äventyret för 500 kr en gång för kanske 8 år sedan. Ett kraftigt överpris, men jag var ung och ännu mer lättlurad än idag. Jag förvånar inte mig själv när jag inser att jag inte ens läst igenom det heller. Jag har dock läst inledningen och hoppas att romanen kan bjuda på en likartad, underbar stämning. Det är egentligen inte mycket mer än att rollpersonerna glider in i den livliga hamnen på den här karga, svavelstinkande ön, avskärmad från resten av världen. Jag vet inte vad det är, men hela scenariot såsom det målades upp fick mig att tänka att det här äventyret verkligen var något speciellt. Det här var garanterat konstruerat av någon som tänkt till några gånger extra. Det luktade storslaget på en gång, en storslagen lukt av svavel.

Beställde Svavelvinter på Adlibris idag, ska bli spännande! Min enda erfarenhet av rollspel är The One Ring, så Drakar och Demoner kan jag inget om.

Svavelvinter rollspelet har i stort sett ingenting med klassiska Drakar och demoner att göra. Spelen är såpass olika systemmässigt och inspiration till världen är från helt olika epoker (Drakar och demoner är medeltidsinspirerad fantasy medan Svavelvinter hämtat mycket inspiration från renässansen med italienskklingande namn osv.

Jag har dessvärre inte spelat Svavelvinter än men ser fram emot att få göra det senare i år. Det vore riktigt kul att spela hela Femte Konfluxen både med Dod-systemet och Svavelvinterreglerna för att se hur mycket upplevelsen kommer skilja sig åt.

Nu landade paketet! De två första delarna i pocket, ska bli mycket spännande! Återkommer med kommentar om ett halvår!

Sitter och läser tredje delen i krönikan just nu "Vredesverk", utmärkt kvalitet som i tidigare böcker. Det lite gammaldags måleriska språket försätter en i skön stämning. Jag sitter hela tiden och funderar om inte den här fantasyserien är för bra för att bara vara på svenska, kanske skulle en engelsk översättning i framtiden vara på sin plats.

Fast språket är ju som sagt ganska eget och förlorar möjligtvis en hel del i eventuell översättning. I första boken "Svavelvinter" kan nog förklaringarna till varför det heter "hålla låda" och "lägga locket på" vara något av det bästa jag läst i bokväg. Någonsin.

Nu har jag läst första boken. Jag tyckte om den mycket, bitvis onödigt svår och lite krånglig i intrigerna, men det knyts ihop fint på slutet! Jag gillar också att man ändrar syn på karaktärerna allt efter boken fortskrider. Den får en 7/10 av mig. På Goodreads fick den en 4/5.