2011-12-31, 00:09
#1
Efter starkt tryck från allmänheten, beslöt jag mig för att högtidlighålla mitt 25000e inlägg med en liten utläggning.
Detta får ses som min uppfattning om en konservativ syn på svensk monarki, och i närtid så tycks ju även de uttalade stöden för monarkin ha blivit talrikare, varför det kan finnas anledning att något systematisera uppfattningarna från min sida.
Den svenska monarkin har blivit mycket ifrågasatt från republikanskt håll under det senaste året, särskilt efter att någon skandalbok, vilken på tvivelaktiga grunder anklagade vår kung för tveksamma, men ingalunda olagliga, aktiviteter. Mycket av detta sköts i sank sent på året genom att falsarier och lögner kunde avslöjas, vilket till stor del hade byggt upp den republikanska ligans kampanj.
Det torde finnas anledning att på allvar diskutera den svenska monarkin utifrån ett konservativt perspektiv. Man bör, enligt min mening, skilja på monarkin som statchefsmodell, innehållet i monarkin och kungafamiljen. Utifrån dessa tre områden kommer min redogörelse att lämnas.
Vår monarki har långa anor, väl över tusen år. Vill man anknyta till myter och antika romerska historier torde man komma ca tusen år bakåt ytterligare. Men det spelar mindre roll. Sverige har alltid varit en monarki, och skapades en gång av kungar i en grå forntid. Vi har alltså ett långt arv att förvalta, och just förvaltarskapstanken finns det anledning att hålla fast vid. Vi lever här en kort stund, i ett samhälle som till sin huvuddel är ett resultat av tidigare generationers arbete och ansträngningar. Helst tänks vi överlämna detta land i ett något bättre skick till nästa generation. Att då avskaffa det statsskick som vi ärvt och som bevisligen fungerat väl, kan omöjligen kombineras med förvaltarskapstanken. Enär inga argument om systemets brister, eller hur ett annat system skulle kunna se ut och fungera, har presenterats, så saknas givetvis helt motiv till dylika drastiska åtgärder. Tvärtom så tyder allt på att den konstitutionella monarkin är en mycket bra lösning för Sverige. Den har ju klarat det viktigaste konservativa testet – att hålla över tid och vara adaptiv för tidens behov.
Dagens monarkiska lösning är till yttermera visso behäftad med några brister, vilka det finns goda skäl att söka åtgärda. Nedan listas de viktigaste:
1) Kungens roll i frågor om lagstiftning, statsbudgetfrågor och regeringsbildning bör förtydligas. Stiftade och förändrade grundlagar bör stadfästas av kungen för att vinna laga kraft. Det bör också den av riksdagens beslutade statsbudgeten (och vårbudgeten), och den av riksdagen godkända statsministern med statsråd bör utnämnas av kungen.
2) Kungen bör vara den formelle överbefälhavaren. I de allra flesta länder har man en sådan ordning att statschefen är den formelle överbefälhavaren, som ofta har möjlighet att i en krigssituation överlämna det direkta befälet över de väpnade styrkorna till en militär, som ofta har en fredstidsbefattning som försvarsstabschef.
3) Av symboliska skäl, men också för att frammana ett tydligare ämbetsmannaansvar, bör de högre statstjänstemän som regeringen utser, utnämnas av kungen. På det sättet tänks chefsämbetsmännen påminnas om att deras plikter främst gäller landet och inte den sittande regeringen, på det att ämbetsmännens oväld kan stärkas, vilket måste ses som starkt angeläget.
4) Av likaledes symboliska skäl, tycker jag att riksdagens öppnande skall börja på Kungl Slottet, Rikssalen, för att sedan övergå till riksdagshuset. Då kan man på ett smakfullt sätt kombinera den gamla, mycket populära högtidliga öppningsceremonin med den nuvarande som sker i riksdagshuset.
Vi har idag ett regerande kungahus som är det som suttit längst i Sveriges historia, Det är också ett kungahus som haft en betydande symbolisk roll i de senaste 200 årens svenska utveckling. Utan tvekan kan man alltid ha synpunkter på den regerande monarken och hans kungahus, men icke desto mindre så fungerar vår nuvarande kung tämligen väl, trots de svårigheter som uppkommit genom den inte helt lyckade RF 1974. En del av dessa problem åtgärdas genom förslag ovan.
Så, då återstår det att se om den republikanska ligan kan presentera något seriöst förslag på problembeskrivning, eller ett genomtänkt förslag till hur den svenska republiken skulle se ut. Hittills har detta lyst med sin frånvaro, vilket däremot förtal, falsarier och kränkande omdömen inte gjort. Men det man inte kan prestera intellektuellt, tycks man kompensera genom invektiv, grundlösa beskyllningar och osakliga påhopp.

Detta får ses som min uppfattning om en konservativ syn på svensk monarki, och i närtid så tycks ju även de uttalade stöden för monarkin ha blivit talrikare, varför det kan finnas anledning att något systematisera uppfattningarna från min sida.
Den svenska monarkin har blivit mycket ifrågasatt från republikanskt håll under det senaste året, särskilt efter att någon skandalbok, vilken på tvivelaktiga grunder anklagade vår kung för tveksamma, men ingalunda olagliga, aktiviteter. Mycket av detta sköts i sank sent på året genom att falsarier och lögner kunde avslöjas, vilket till stor del hade byggt upp den republikanska ligans kampanj.
Det torde finnas anledning att på allvar diskutera den svenska monarkin utifrån ett konservativt perspektiv. Man bör, enligt min mening, skilja på monarkin som statchefsmodell, innehållet i monarkin och kungafamiljen. Utifrån dessa tre områden kommer min redogörelse att lämnas.
Vår monarki har långa anor, väl över tusen år. Vill man anknyta till myter och antika romerska historier torde man komma ca tusen år bakåt ytterligare. Men det spelar mindre roll. Sverige har alltid varit en monarki, och skapades en gång av kungar i en grå forntid. Vi har alltså ett långt arv att förvalta, och just förvaltarskapstanken finns det anledning att hålla fast vid. Vi lever här en kort stund, i ett samhälle som till sin huvuddel är ett resultat av tidigare generationers arbete och ansträngningar. Helst tänks vi överlämna detta land i ett något bättre skick till nästa generation. Att då avskaffa det statsskick som vi ärvt och som bevisligen fungerat väl, kan omöjligen kombineras med förvaltarskapstanken. Enär inga argument om systemets brister, eller hur ett annat system skulle kunna se ut och fungera, har presenterats, så saknas givetvis helt motiv till dylika drastiska åtgärder. Tvärtom så tyder allt på att den konstitutionella monarkin är en mycket bra lösning för Sverige. Den har ju klarat det viktigaste konservativa testet – att hålla över tid och vara adaptiv för tidens behov.
Dagens monarkiska lösning är till yttermera visso behäftad med några brister, vilka det finns goda skäl att söka åtgärda. Nedan listas de viktigaste:
1) Kungens roll i frågor om lagstiftning, statsbudgetfrågor och regeringsbildning bör förtydligas. Stiftade och förändrade grundlagar bör stadfästas av kungen för att vinna laga kraft. Det bör också den av riksdagens beslutade statsbudgeten (och vårbudgeten), och den av riksdagen godkända statsministern med statsråd bör utnämnas av kungen.
2) Kungen bör vara den formelle överbefälhavaren. I de allra flesta länder har man en sådan ordning att statschefen är den formelle överbefälhavaren, som ofta har möjlighet att i en krigssituation överlämna det direkta befälet över de väpnade styrkorna till en militär, som ofta har en fredstidsbefattning som försvarsstabschef.
3) Av symboliska skäl, men också för att frammana ett tydligare ämbetsmannaansvar, bör de högre statstjänstemän som regeringen utser, utnämnas av kungen. På det sättet tänks chefsämbetsmännen påminnas om att deras plikter främst gäller landet och inte den sittande regeringen, på det att ämbetsmännens oväld kan stärkas, vilket måste ses som starkt angeläget.
4) Av likaledes symboliska skäl, tycker jag att riksdagens öppnande skall börja på Kungl Slottet, Rikssalen, för att sedan övergå till riksdagshuset. Då kan man på ett smakfullt sätt kombinera den gamla, mycket populära högtidliga öppningsceremonin med den nuvarande som sker i riksdagshuset.
Vi har idag ett regerande kungahus som är det som suttit längst i Sveriges historia, Det är också ett kungahus som haft en betydande symbolisk roll i de senaste 200 årens svenska utveckling. Utan tvekan kan man alltid ha synpunkter på den regerande monarken och hans kungahus, men icke desto mindre så fungerar vår nuvarande kung tämligen väl, trots de svårigheter som uppkommit genom den inte helt lyckade RF 1974. En del av dessa problem åtgärdas genom förslag ovan.
Så, då återstår det att se om den republikanska ligan kan presentera något seriöst förslag på problembeskrivning, eller ett genomtänkt förslag till hur den svenska republiken skulle se ut. Hittills har detta lyst med sin frånvaro, vilket däremot förtal, falsarier och kränkande omdömen inte gjort. Men det man inte kan prestera intellektuellt, tycks man kompensera genom invektiv, grundlösa beskyllningar och osakliga påhopp.