Dikter om diktare

Emily Brontë


Vinden på Crow Hill var hennes älskling.
Hans vilda, glada lögn i hennes öra hennes hemlighet.
Men hans kyss var dödlig.

Genom hennes mörka Paradis rann
Den ström hon älskade för mycket
Som bet sig in i hennes bröst.

Den rufsige smutsige kungen i detta rike
Följde efter genom fördämningen
Och låg på hennes kärlekskranka bädd.

Storspoven trampade i hennes sköte.

Stenen tyngde under hennes hjärta.

Hennes död är ett babyskrik på heden.

Emily Brontë


The wind on Crow Hill was her darling.
His fierce, high tide in her ear was her secret.
But his kiss was fatal.

Through her dark Paradise ran
The stream she loved too well
That bit her breast.

The shaggy sodden king of that kingdom
Followed through the wall
And lay on her love-sick bed.

The curlew trod her womb.

The stone swelled under her heart.

Her death is a baby-cry on the moor.

HORATIUS


Skönt är att möta en skald som får ämnet för dikten att framstå
friskt som det äpple vi broderligt delar med kniven,
saftigt som det och ibland, när det krävs, med en skärpa som eggen.

Det är en dikt jag kan med. En man som ej svamlar
men talar om vad han sett. Man hör honom andas,
ser vad han såg, ser den stad där han vandrat.
Staden som finns överallt där hans dikter läses med glädje.

Hoffmanns äventyr


För att inte kvävas i sin vrede.
För att inte brinna upp i knastereld
slungande gnistor med armarna
till en anklagelse mot den och den,
till en upprorsbrasa i himlen,
gick E. T. A. Hoffmann mot stranden.
Kastade i vågorna vredens smärta
att råma utur djupen.
Vaktade sedan på hagelskurar
som vaktade han får:
de kom smattrande av kyla.
Klyftornas djup och dimgestalter
iakttog han, åskhimlar, blixtsken
och ur snåren lekattens språng.
Allt för att fånga inifrån
i hettande ljus människan,
i alla förvandlingar hjärtat.
Själv hade han kvar endast saknaden
efter sin flöjt. Och namnet Amadeus
som han tagit av Mozart.
Hans barnsliga händer öppnade
sin knotighet. Nakna, likt blad i regn.

Hölderlin i Homburg


Ditt hjärtas asyl är kvar
som skulle du glädjas.
Som skulle du verka bland
människor och ej förblöda.
Var dag på nytt
bygga upp ditt Grekland
åt fader Helios.
Nära i luftens stillhet
är guden

såsom i åskan.
Regndroppar faller, och lidande
människor. Frukter, träffade
av mörka vindkast.
Skuggorna faller
på armlängds avstånd.
Din blick bär dagsljusets rester
ned från kullen
som skulle de ej förgås.
Som bars de på nytt
till varje blomma
när dagen i droppande skogar
återvänder.

En flanör i Köpenhamn på 1850-talet
(Kierkegaard)


Antingen man väljer en radikal öppenhet
eller förmågan att leva i det innerliga
blir existensen ett vågstycke
och en förtegenhet.
Blåsten vill se mig till väders -
en pappersdrake flanerande på taken.
Men solknippet fastnaglar mig vid mitt
ansikte, vid min utsatta blekhet
under det ännu nakna trädskeletten.
Himmelskupan är i dag enorm.

Det anonyma solljuset strömmar . . .
Inte ett barn i gränden känner jag vid namn.
De äldre liknar ruggande vinterfåglar
ängsliga om vägen, som börjat damma
bland kärror och kringströvande.
Dock kan jag känna marsdagens lockelse.
Den blåsiga solen i himlar av glas.

Rymden som ett rus i det hängivna . . .
Liksom för mannen i Alperna om vilken
Goethe har berättat; han lämnade stigen
vid bråddjupet och gick rakt ut i luften i extas.

Så förbyts min svindelblå salighet
i ångest och mardröm . . .
Språnget över skuggorna, låter det sig göra?

Jag skyndar till Skoubrogade om vädret
slår om. Ett ansikte bakom en regnstrimmad
fönsterruta - och jag har stämt möte
med mig själv och mitt förflutna . . .

Vid konditoriets kaffe, då jag tänder
min cigarr, är jag utan melankoli i lungorna.
Antingen jag sitter i minnets skugga
eller går i tankarnas rikedom
är livet ett vågstycke, inte en dröm.
En stad med koppartak och duvokretsar.
Kongens Nytorv med kärror och kringströvande.
Att ta sig fram med spatserkäppen, upprepningen.
Förmågan i det innerliga. En existens
utan lidelse låter sig helt enkelt inte levas.

Leopold

Morgonkylan kändes av
och ruinernas blåst var hård.
Det stod två gubbar vid Leopolds grav
på Klara kyrkogård.

De tog sig i gråvädret var sin klar
och halsade var sin skvätt.
Och de visste faktiskt vem Leopold var
och att han blev blind på gamla dar.
De skålade med hans porträtt.

Därpå gick de innan polisen kom
över Klaras ruinkvarter.
Och sen var det ingen som brydde sig om
Carl Gustaf af Leopold mer.

Ur Eckermann

När Goethe höll på med sin stora dikt
så läste han ogärna böcker av vikt.
Hans verk tog i anspråk hans möda och släp,
så då läste han sällan annat än skräp.

I ett antikvariat


Känner du möjligen Johann Arndt, fast hans stjärna har blivit mattare?
Han var i tvåhundrafemtio år svenska folkets älsklingsförfattare.
I trettio upplagor minst kom han ut, innan hans framgång blev täffter.
Det har inte ens Strindberg och Strömberg och Hedberg och Grimberg och Moberg gjort efter.

Horatius om aftonen

Nu har jag skrivit i timmar
och diktat i dagar gunås.
Minerva, driv bort din uggla
och bjud mig i stället en gås!
Stek den och ös den i ugnen
och tillred en fullvärdig sås!
Sätt vidare fram en falerner,
den torraste som kan fås!

Vid läsning av Lucretius

De visste det mesta, de gamle, om människors lott,
de visste även vad jämlikhet är, fast de valde så kräset bland orden.
Scipio, Karthagos skräck, gav sina ben åt jorden
liksom den ringaste dagakarl, vilket var rättvist och gott.

Shakespeares pjäser gick mestadels bra.
Han skrev för packet vad folk ville ha.
Det var därför som folket begrep vad han sa.

"På teatern", sa Goethe till Eckermann, "måste man sitta tåligt
och icke blott njuta det goda utan uthärda vad som är dåligt.
Då grips man av hat till det dåliga se, man vill intensivt att det tröte,
och så lär man sig verkligen älska det goda med lidelse", yttrade Goethe.

Diktaren Leopardi var till den grad glädjetom
att han förbigick både antik och barock vid sitt första besök i Rom.
Det enda han tyckte var sevärt där var Torquato Tassos grav
och inte ens den, tänk inte ens den blev han nämnvärt gladare av.

Dickens läser man oberörd
av all akademisk kritik som blir hörd.
Ty Dickens kan dikta och berätta
och de flesta författare kan icke detta.

Om icke Dumas haft betalt pr rad
utan vänt från betalning sin håg
så hade han aldrig gjort läsaren glad
med sin utdragna dialog.

Ja, hade han blickat på guld med förakt
och ej tänkt på lön vid sitt bord
så skulle helt visst icke Atos ha sagt
ett enda gyllene ord.

Skalden Firdusi.

1.

Gyllne mänskor, silvermänskor!
När en trashank säger "toman"
talar han om silver bara,
menar han en silvertoman.

Men i munnen på en furste,
på en schah, där är en toman
jämt av guld - en schah tar mot och
lämnar bara guldtomaner.

Ja, så tänker hyggligt folk
och så tänkte ock Firdusi,
diktaren av det berömda
eposet om schahen Nameh.

Detta stora hjälteepos
skrev han på beställning av
schahen, som åt skalden lovat
ge en toman för var versrad.

Sjutton gånger glödde rosen,
sjutton gånger föll den vissnad,
sjutton gånger näktergalen
sjöng dess pris och blev förstummad.

Under hela tiden satt
skalden vid sin tankes vävstol
dag och natt och vävde flitigt
på sitt epos' jättematta -

denna jättematta vari
underbart han vävde in
all sin hemtrakts fabelminnen,
Farsistans urgamla kungar,

alla folkets älsklingshjältar,
riddarbragder, äventyr,
trolldomsväsen och demoner,
allt i ram av sagan blommor -

allt i blom och allt vid liv,
glänsande i glöd och färger
och som övergjutet skönt av
Irans helga himmelsljus,

det gudomligt rena urljus
av vars sista eld ett tempel
trots Koranen och trots Mufti
lågade i skaldens hjärta.

När så dikten var fullbordad,
sände skalden manuskriptet
till sin gynnare - ett diktverk
i tvåhundratusen vers.

Men i badet i ett badhus,
badhuset i Gasna, var det
schahens svarta tjänare
fann till sist vår skald, Firdusi -

De bar var sin penningsäck,
som med knäfall nu de lade
inför skaldens fötter ned
som ett hederspris för dikten.

Häftigt ryckte skalden opp
alla säckarna att äntligt
läska sig med guldets åsyn
men då såg han med bestörtning,

att i säckarna fanns bara
silver, bleka grå tomaner,
ungefär tvåhundratusen -
och då log han bittert, skalden.

Bittert leende han delte
nu i trenne lika delar
hela summan och åt båda
schahens svarta sändebud

gav han sedan för besväret
vardera en tredjedel
och den tredje tredjedelen
fick som drickspengar hans baddräng.

Därpå grep han vandringsstaven
och gick bort från huvudstaden,
sedan han vid porten skuddat
stadens stoft av sina skor.


2.

Hade han som mänskor gör
glömt sitt löfte, må så vara,
brutit ord och loven bara,
sådant vredgas jag ej för.

Men jag glömmer ej förvisst,
han bedrog mig med förening
av ett språkbruks dubbelmening
och sin tystnads större list.

Ståtlig var han. Jordens rum
har ej större potentater
i gestalt och tal och later,
ja, en kung i varje tum.

Som en sol så ljus och hög han
såg med blick av eld mig an,
han, all sannings sagesman -
och likväl, likväl så ljög han.


3.

Schah Mohammed har ätit gott.
Hans själ är munter i hans slott.

På kuddar han sitter i skymningens fläkt
tätt vid fontänen som plaskar täckt.

Uppassningen står där med vördnad på tungan.
Hans älskling Ansari är med i klungan.

Ur vaser av marmor väller glatt
en yppigt brinnande blomsterskatt.

Likt odalisker sig fläktar en rad
slanka palmer med sina blad.

Cypresserna står där dagen i ända
lika orörligt världsfrånvända.

Men plötsligt klingar med en gång
till lutor en mild och sällsam sång.

Schahen far opp, som förhäxad han är:
- Vem har gjort texten till sången där?

Det var till Ansari han frågan riktat.
Han svarade: - Den har Firdusi diktat.

- Firdusi? (Det stack i samvetsfriden.)
Var finns han? Hur har han det nu för tiden?

Ansari svarade: - I nöd
han äter sen länge sitt torftiga bröd.

Han bor i sin fädernestad i Tus.
Där har han ett litet trädgårdshus.

Schah Mohammed teg länge. - Nå,
sa han, nu måste vi skynda oss på.

Till stallen gack - spar ej dina sulor -,
tag 50 kameler och 100 mulor.

Låt dem lasta med alla kostbarheter
som kan fröjda hjärtan hos poeter:

med ljuvliga ting och glänsande smiden
och smycken och kryddor och tjockaste siden,

tag kärl av sandel och elfenben,
tag guld och silver och ädelsten,

tag kannor och kalkar och kakelplattor,
tag spräckliga tigerfällar och mattor,

tag skimrande schalar och rik brokad,
det bästa av allt ur min huvudstad -

Glöm inte att välja med vett och smak
glänsande vapen och schabrak,

ej mindre ock drycker av alla de slagen
och furstliga rätter som fröjdar magen,

konfekt och mandeltårtor låt baka
och alla sorters pepparkaka,

ställ därtill ett dussin fålar opp,
arabisk ras, som en pil i sitt lopp,

och svarta slavar ett dussin med kroppar
av stålets kraft och med hud av koppar.

Och hör så, Ansari: med detta allt
var redo att resa så fort jag befallt.

Du för det jämte min hälsning till Tus,
till den store skalden Firdusis hus.

Ansari lydde sitt majestät.
Kameler och mulor han lasta lät

med hedersskänker som till en prins,
mer än räntan ifrån en hel provins.

Tre dagar därefter lämnade han
residenset i spetsen för en grann

karavan och red ut på sin ökenbana
under en stor röd sidenfana.

På åttonde dagen nådde de Tus.
Vid bergets fot ligger staden ljus.

Genom västra porten drog praktfullt rik
karavanen in med larm och skrik.

Med trummor och kohorn och buller och bång
ljöd högt triumfens stolta sång.

"La Illa, il Allah!" hördes allihopa
kameldrivarslavarna jublande ropa.

Men i Tus i samma ögonblick
genom östra porten i dystert skick

ur staden ett liktåg sig ut begav -
det förde den döde Firdusi i grav.

Tjechov på Sachalin


Ja, han fick göra upp sin skuld till läkekonsten.
Men först skulle han dricka konjak vid havet,
med ryggen vänd mot allt som han ämnat möta.
Hans sinnen sprängde bort som trojkorna

i Tjumen, han blickade ned från sina trettio
års balustrad och såg en mil
in i sig själv, liksom vore han klart vatten:
Bajkal-sjön, från ångslupens reling.

Så långt norrut låg t.o.m. Sibirien i söder.
Skulle den ha bränt honom på tungan,
konjaken som Moskvas litterati bestått
honom - på väg till en straffkoloni -

Han, född, kunde man säga, i underläge,
det betydde åtminstone att han visste dess värde.
Ingen försångare för full hals vid ikonostasen
kände mera helig fröjd än han med sitt glas

som skimrade och värmde, liksom diamanter värmer
någon urringad snärta i en balsal.
Okränkbar och utmanande.
Han kände glaset isas i midnattssolen.

När han stapplade upp och krossade det mot stenarna
klingade det lika rent som straffångarnas kedjor,
som förföljde honom. I månader framöver
klingade det likt hans egen frihetsbörda:

att finna sin rätta ton - inte traktat, inte tes -
och lämna pryglet bakom sig. Han, som ämnade pressa ut
sitt slavblod och väcka den frie mannen,
vägledd av en fångvaktare över hela Sachalin.

CHEKHOV ON SAKHALIN


So, he would pay his "debt to medicine".
But first he drank cognac by the ocean
With his back to all he traveled north to face.
His head was swimming free as the troikas

Of Tyumin, he looked down from the rail
Of his thirty years and saw a mile
Into himself as if he were clear water.
Lake Baikal from the deckrail of the steamer.

That far north, Siberia was south.
Should it have been an ulcer in the mouth,
The cognac that the Moscow literati
Packed off with him to a penal colony -

Him, born, you may say, under the counter?
At least that meant he knew its worth. No cantor
In full throat by the iconostasis
Got holier joy than he got from that glass.

That shone and warmed like diamonds warming
On some pert young cleavage in a salon,
Inviolable and affronting.
He felt the glass go cold in the midnight sun.

When he staggered up and smashed it on the stones
It rang as clearly as the convicts' chains
That haunted him. In the months to come
It rang on like the burden of his freedom.

To try the right tone - not tract, not thesis -
And walk away from floggings. He who thought to squeeze
His slave's blood out and waken the free man
Shadowed a convict guide through Sakhalin.

ps/alm 23 revisited
till William Burroughs

Ordet är hans herde
honom skall intet fattas
han breder ut sig som örnen
på den gröna ängen
Alhambras pojkar
i brokigt gehäng
tjänar honom än
er apelsinjuice, herrn
ert metspö
allt tar han emot älskvärt ömt
övertrumfar oss med rådet
barn känn aldrig skam
brottas skratta gå i sol
tack, Bill
ske din vilja
Gud give dig
sinnen och medicin
vi ritar våra hjärtan
omkring dig
sedesamme
Gentleman

ps/alm 23 revisited
for William Burroughs


The word is his shepherd
he shall not want
he spreads like the eagle
upon the green hill
boys of the Alhambra
in vivid sash
serve him still
your orange juice, sir
your fishing pole
accepting all
with tender grace
and besting us
with this advice
children never be ashamed
wrestle smile walk in sun
thank you, Bill
your will be done
God grant you
mind and medicine
we draw our hearts
and you within
moral vested
Gentleman

Dröm om Rimbaud


Jag är änka. kanske i charleville kanske någon annanstans. rör mig bakom plogen. fälten. unge arthur smyger omkring vid gården (roche?) pumpen den artesiska brunnen. kastar grönt glas alias kristall, krossat. träffar mig i ögat.

Jag är på övervåningen. i sovrummet och lägger om mitt sår. han kommer in. lutar sig mot himmelssängen. hans rödblommiga kinder. föraktfull uppsyn stora händer. han är sexig som fan. hur gick det där till frågar han oberört. för oberört. jag lyfter på bandaget. visar mitt öga en blodig massa; en dröm om Poe. han drar efter andan.

Jag säger det rakt och hårt. någon gjorde det. du gjorde det. han faller framstupa. han gråter han griper om mina knän. jag tar tag i hans hår. det nästan bränner mina fingrar. tjock rävpäls eld. mjukt gult hår. men med den där omisskännliga skiftningen i rött. rubedo. bländande rött sken. den Endes hår.

Åh Jesus jag åtrår honom. det smutsiga aset. han slickar min hand. jag nykter. skynda dig hem din mamma väntar. han går. men inte utan en blick från de där kalla blå ögonen, förödande. mannen som tvekar är min. vi ligger på sängen. jag håller en kniv mot hans mjuka hals. jag släpper den. vi omfamnar varandra. jag förtär hans skalle. löss feta som barntummar. lössen är skallens kaviar.

Åh Arthur arthur. vi är i Abessinien Aden. älskar röker cigaretter. kysser varandra. men det är mer än så. azur. blå pool. oljeblank sjö. känslor komprimeras, fälls ut. kristallisk bukt. kulor av grönt glas exploderar. söm i ett berbertält som spricker upp. öppningar, öppen som en grotta, öppna upp vidare. totalt utlämnande.

dream of rimbaud


I am a widow. could be charleville could be anywhere. move behind the plow. the fields. young arthur lurks about the farmhouse (roche?) the pump the artesian well. throws green glass alias crystal broken. gets me in the eye.

I am upstairs. in the bedroom bandaging my wound. he enters. leans against the four-poster. his ruddy cheeks. contemptuous air big hands. I find him sexy as hell. how did this happen he asks casually. too casually. I lift the bandage. reveal my eye a bloodied mess; a dream of Poe. he gasps.

I deliver it hard and fast. someone did it. you did it. he falls prostrate. he weeps he clasps my knees. I grab his hair. it all but burns my fingers. thick fox fire. soft yellow hair. yet that unmistakable red tinge. rubedo. red dazzle. hair of the One.

Oh jesus I desire him. filthy son of a bitch. he licks my hand. I sober. leave quickly your mother waits. he rises, he’s leaving. but not without the glance, from those cold blue eyes, that shatters. he who hesitates is mine. we’re on the bed. I have a knife to his smooth throat. I let it drop. we embrace. I devour his scalp, lice fat as baby thumbs. lice the skulls caviar.

Oh arthur arthur. we are in Abyssinia Aden. making love smoking cigarettes. we kiss. but its much more. azure. blue pool. oil slick lake. sensations telescope, animate. crystalline gulf. balls of colored glass exploding. seam of berber tent splitting. openings, open as a cave, open wider. total surrender.


1973

Käre Villon


Villon, så broderligt lika vi verkar ...

Föräldralösa, korgossar som hängde i prästens skjorta;

svepande kistorna

Tjuvar: Du stal Djävulens Fjärt

Och jag stjäl vad som är mitt

(inte för som vår broder Kerouac sa:

allting tillhör mig för jag är fattig)

Snarare: Inget är mitt, en Poesins Prins

gjord för att vistas i samhällets utkant

som tar om jag behöver en rock, som i sin tur

var tagen av ett lamm.

Mördare: Du dödade prästen som skar din läpp,

så långt är jag, med all respekt, olik dig

O, så tacksamt!

Vilket billigt liv, eh vad, ah Villon

En nederbörd kommer för att rena din dag

och blåst blir den som stannar kvar

För när O när

skall ofrälsta flottor

segla förbi igen?

Jag vet detsamma som jag alltid har vetat

Nu skulle jag väga kunskap som mindre

för jag vet att kunskapen råkar vara

just sådan information som saknar minne...

aye, vishet är en förnämlig sak

när man sänker huvudet på dödsbädden

giftstinkande: "Allt jag vet är att jag ingenting vet"

Du gjorde åtminstone klart att du kände till allting

utom dig själv

Jag påstår mig veta allting som är värt att veta

för det finns inte så mycket att veta

Dear Villon


Villon, how brotherly our similarities . . .

Orphans, altar boys attending the priest's skirt;

purpling the coffins

Thieves: you have stolen the Devil's Fart

And I stealing what was mine

(not because like our brother Kerouac said:

everything is mine because I am poor)

Rather: Nothing is mine, a Prince of Poetry

made to roam the outskirts of society

talking, if I needed a coat, what was taken

from the lamb

Killers: You killed the priest who slit your lip;

thus far in that respect I am unlike you

O thankfully so!

What sooty life, eh what, oh Villon?

An after-rain had laundr'd your day

blue is the white of it

Yet when O when

shall unsoiled navies

sail by again?

I know the same I knew before

Now I would less knowledge than more

for I know knowledge to be

such information as fattens memory . . .

aye, wisdom is a lean thing

for regard that head on his deathbed

hemlocking: "All I know is I know nothing"

You at least claim to know everything

but yourself

I claim to know all there is to know

because there ain't that much to know

Hans vän den excentriske Algernon


Ett svindlande kulturhistoriskt ögonblick
tycktes de ärvda batistservetterna utgöra baner
för en friare livsstil, ett uttåg ur, nej,
ett upptåg i Limbo. Den vita färgen gav
ett felaktigt intryck av kapitulation. Nåväl,
de okonventionella matgästerna ordnade snart
den saken. Nersolkade fladdrade
en ny frihets fanor över skjortbrösten.
Det ostindiska porslinet förvandlades åter
till vrakgods, havererat bland ostronskal,
diskat av djuphavsströmmar. Kunde verkligen allt detta
utspelas i akvariet, eller åtminstone återspeglas i glaset
inför slöjfiskarnas förstummade ansikten?

Tveksamt. Soppåsarna hopade sig
medan hans vän den excentriske Algernon
naken rutschade nerför ledstången ropande:
"Havet är vårt öde! De fjärran Mameluckerna!"
Hans korta vita armar påminde inte ens avlägset
om albatrossens vingar - men ni skulle ha sett hans händer,
hans fladdrande små händer! Nej, inte ens de.
Det ettriga röda hårsvallet förde tankarna
till en brännmanet guppande i tropiska farvatten
där inte ens anständiga kvinnor gick säkra för bitmärken.

Kring deras nakna axlar och ryggar kretsade
späckhuggare och korsettvalar
över gamla oförrätter, glömda efterrätter
och en ballast av buteljer vilkas etiketter lossnat
och drev med strömmen, flasklösa flaskposter
som förtäljde om sjunkna slott bland grönskande kullar
där unga kvinnor med vita handskar plockade
frostnupna druvor.

Nu kommer han farande igen
med håret på ända som en abborrfena och skriker gällt:
"Ett heligt dionysiskt tumult med rötter i antiken,
endast ur det kan den sanna tragedin födas!"
Böckerna vänder ryggen till. Han begraver sitt huvud.
"Så är det att vara för tidigt född.
Man stannar i växten, ständigt drabbad av nässelfeber
och bara ett stort lidande kan förlösa en. Förlåt."

Så går dagarna förbi och nätterna,
endast nätterna blir kvar, och havet.
Likt en drunknande hörs Dante Gabriel ropa över vågorna:
"Klä på dig!" Men Algernon, den förskräcklige,
har redan fallit avsvimmad baklänges i soppterrinen
på vars bukiga yta avlägsna och fredliga provinser
breder ut sig där visa män står så stilla i sina trädgårdar
att de kan tänka sina tankar till slut.

Men soppan, själva soppan, vad innehåller den?
Kokerskan tiger som den kinesiska muren
rest som ett bålverk mot kringirrande barbarhorder.

Rossetti sömnlös i parken

Nej, jag är inte död.
Ni lämnade mig här i gathörnet i slutet av ett sekel
med ansiktet vänt mot månljuset. Så många år det tog
för molnslöjorna att skingras, så många år
att böckerna började falla sönder
som jag bar i fickan och brukade läsa i parkerna.
Det var på den tiden när änglar
ännu gick ut i skymningen
och tände gatlyktor formade som gjutjärnsblommor.
De drog upp ljuset ur den mörka marken
och även de
bar ansikten utsuddade av månljus.

Visst kan man älska alla,
men när du älskat alla
finns inget kvar
utom klänningarnas brus
som skummande forsar nedåt
mot slutet av ett sekel, det förra,
snart det förrförra eller det nästa.
Så mycket måste lämnas kvar där
outtalat.

Jag målade aldrig mig själv
bakom det vita fallet, stående rak.
Så mycket stod i vägen,
det var vad jag såg i gatlyktornas ljus.
Jag såg hur varje träd
växande tog sitt liv, långsamt som jag själv.
Jag blundade och såg ännu tydligare
hur månskenet drog ut löv efter löv
till sin död. Men detta,
nej inte ens detta lärde jag mig att beskriva
innan lukten från multnande boksidor sövde mig

2.

Fortsätt ni! Jag blir kvar här under trädet
i detta landskap av Piero della Francesca
där jag vaktar hästarna medan min drottning
knäfaller inför en främmande konung
och erbjuder dyrbarheter
i utbyte mot kunskaper och fred.
Den kan förnimmas här i stillheten
som får hovdamernas klädnader att vecka sig
och flyta ut i sidenvågor
bland kullarna som förefaller vara Toscana.
I den vill jag bli kvar, innesluten
i ett sekel som är tusen år.

Så länge sedan är det
hon blev min drottning.
Hon höll upp sin mantel över mig.
Jag låg på knä med blicken vänd
upp mot himlen av tyg
som skymde en annan himmel
täckt med bladguld.
Den skulle jag inte få se,
inte förrän nu
då hennes mantel rämnat
av tyngden från vår sorg.

Den vita hästen vänder sidenländerna mot mig
medan den svarta gnäggar rått rakt ut i andaktsfullheten.
Invid dem väntar jag,
tom på tankar, men inte på medvetandet
om att de finns där någonstans i närheten
för att en gång dyka upp i friska färger.
Samma gamla tankar
alldeles nya, som i lyriken.

3.

Några kvarter längre bort i sömnlösheten
ser jag en skymt av parken.
"Fint guld och silver, karmosin och pärlvitt."
Var det jag som skrev den sången?
Hur fortsatte den?
"Och ny smaragd just i den stund den klyves."
Men skönare än dessa rader är träden här.
De är änglar som fällt hop sina gröna vingar
och slumrar stående och återföds i brisen.

Varför sträva efter renhet?
En gång var den det enda jag ägde,
men nu är mina kläder nerkletade med färgfläckar
i vilka jag har gått förlorad
i ny förvittring, ny förbittring
av intorkade vattendrag, borttorkade tårar
inför omöjligheten att leva vid sidan av krigen
i hjärtat av ett växande imperium
hela tiden garnerande ytan
med gardiner av gardenior.
Det är inte bara jag som älskar ytan.
Det betyder att när min egen yta krackelerar
är jag inte längre älskad.

Något annat äter bilderna
med en oöverträffad glupskhet, och i en takt
i vilken jag inte förmår återfödas, en vidrig magmun
genom vilken skönheten störtat ner
i en väldig bukhålas växande imperium
där också de läckraste konditorivaror förvandlas till ...
Du sa det själv, jag kunde inte skriva det.

Se på mig nu. Mitt namn är Kunde Varit,
men också Aldrig Mer, För Sent, Farväl.
Jag pånyttföds inte längre.
Jag kom hit längs gator så trista
att jag inte kunde gå där nykter.
Det är stängningsdags
och de gröna änglarna är parkvakter
för allt detta andra gröna.

Guldbrokad, ge mig guldbrokad
så att jag kan drapera den nakna sanningen:
en fet figur som stånkande bärs ut ur parken
med svettig mage vars navel blickar
rakt upp mot himlen som blekblå flagar,
och denne man är jag.

En afton hemma hos William Blake


Redan som barn ritade han människor

som de ser ut, som hus

med långa ben

som börjar under hakan. De

växte upp ur marken

som golvuren ur golvet

som bord och stolar ur parketten. Hus

byggs inifrån, byggs

nerifrån, av händer

som sträcks upp ur jorden. De växer upp

ur mörka källare.



Och detta hus omkring dig

är helvetet, och detta hus omkring dig

är lagen, är makterna över dig. Därinne

köper man och säljer dig.

Fårorna i hans panna vet

att Tigerns tid måste komma

före Lammets, att det finns andra ord än de

som fyller gruvorna med barn

och kolonierna med soldater

i röda rockar. Gravyrstickeln

skär fåror i metallen. Världens konturer

etsas fast i syrabaden, hans ådror

i väggarnas brädor.

Väggar omkring oss. Väggar

inuti oss. Inneslutna

talar vi till en vägg

talar vi till en vägg

inuti oss.

2.

William Blakes hustru lyfter strykjärnet

från spisen, bär det till bordet. Tungt

glider det över den fuktiga skjortan

över varmt vitt tyg. Hans tankar

är så tunga. De har fastnat i kläderna

som är så fulla av tankar

att de aldrig skall bli riktigt rena igen.



Hon kommer till honom

lägger sig bredvid honom på sängen.

Deras skor möts under sängen

framför porslinspottan

med den gröna blomrankan. Hans lem

tränger in mellan hennes lår

bland mjuka lockiga hårstrån, tränger in

i den fuktiga klyftan

där Universum skapas, hala våta väggar

spänns och slappnar av. Universum pulserar

av deras rörelser

från stjärna till stjärna

från mörker till mörker.

Friheten strömmar in

genom deras näsborrar, slår upp

dörrar och fönsterluckor, får vinden

att dra genom skorstenen

så att elden flammar opp. Det går en vind

genom husen, skakar dem

så att kastrullerna faller ner

ur sina ställ.

Endast deras tunga andetag

skiljer dem från mörkret

tills också det börjar andas häftigt

dör och föds igen, fylls av ljus

som växer upp omkring dem. Ett annat hus

där himlen flyter blå genom fönstren

där molnen glider genom rummen, golvet

grönskar och täcks av blommor

när hans säd faller på det.

Darrningar och knirkanden

från sängen, mjuk vätska

rinner mellan deras lår. En sekund

var det de som fick Universum att växa

människor att resa sig och gå vidare, trädens rötter

att tränga djupare ner i jorden

efter vatten.

3.

Samme gråsprängde Gud

täckt av silverfjun på den muskulösa kroppen.

Samma vita Gudinna

som befruktas av en ström av stjärnor.

Samma regn

mellan plogfårorna. Oxdrivarens rop

tvingar plogen genom jorden

med kraften från bruna muskler.

Samma sol

fjättrad bland trädens grenar.

Samma ansikte

spikat på en trädstam. Samma blod

på den våta leran

för att allt skulle röra sig framåt

för att det nya Albion

skulle stiga

ur Tidens hav.


4.

Med uppslagna fönsterluckor

fylls deras hus av ljus. Deras hjärnor brinner

som överhettade lampglas, bränner

upp luften i rummet, lyser upp

hela staden. Väldiga kattdjur

kommer ut ur gränderna

visar trashankarna

vägen hem.

Det är i början av Tigerns tid. Ropen

från folkmassorna strömmar in genom fönstren.

När väggarna faller inom dig

skall Bastiljens murar falla. När

väggarna faller inom oss

blir vi till en enda levande kraft

som gevärskulor inte kan skada

inte en flod men ett hav

som tiden, inte en flod

men ett hav.

I morgon eller om tusen år

skall vi slå upp takluckan

och resa oss

med ansiktet mot solen, stiga upp

ur våra hus

som ur murkna träkistor. I morgon

eller om tusen år

får vi leva de liv

vi var avsedda att leva. William Blake

blåser ut ljuset. I morgon

ska vi färglägga bilderna,

säger han.