31 456 besökare online
857 863 medlemmar • 45 856 353 inlägg
Användarnamn 
Lösenord
Flashback Forum > Kultur & Media > Litteratur
Svara på ämne
Ämnesverktyg
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Federico García Lorca

Citat:

Verlaine

Sången
som jag aldrig skall sjunga
har somnat på mina läppar.
Sången
som jag aldrig skall sjunga.

Bland kaprifolen
glänste en lysmask.
Och månen högg en stråle
som en pik i vattnet.

Det var då jag drömde
den sång
som jag aldrig skall sjunga.

En sång full av läppar
och fjärran floder,

en sång full av timmar,
förlorade i skuggan,

en sång om en levande stjärna
under en evig dag.
Tolkning av Estrid Tenggren


Citat:

Juan Ramón Jiménez

I den vita ändlösheten,
snö, nardus och saliner,
miste han sin fantasi.

På en mjuk och ljudlös matta
vävd av milda duvors fjädrar
skrider färgen vit förbi.

Utan ögon eller gester
genomlider den en dröm.
Men den skälver inuti.

I den vita ändlösheten:
vilket rent, vidöppet sår
lämnar ej hans fantasi!

I den vita ändlösheten.
Nardus. Snö. Saliner.
Tolkning av Lasse Söderberg.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Federico García Lorca


Citat:

ODE TILL WALT WHITMAN


Kring East River och Bronx
visade ynglingarna sina höfter och sjöng.
Med hjulet, oljan, lädret och hammaren
bröt nittiotusen gruvarbetare klippornas silver
och barnen tecknade trappor och perspektiv.

Men ingen somnade,
ingen ville vara flod,
ingen älskade de stora löven,
ingen strandens blåa tunga.

Kring East River och Queensborough
kämpade ynglingarna med industrin
och judarna sålde omskärelsens ros
till flodens faun,
och från rymden svämmade över broar och tak
buffelhjordar som vinden vallade.

Men ingen hejdade sig,
ingen ville vara moln,
ingen sökte ormbunkarna
eller tamburinens gula hjul.

När månen går upp
kommer remskivorna att förvirra rymden,
en gräns av nålar ska omgärda minnet
och likkistorna ska ta med sig dem som inte arbetar.

New York av dy,
New York av ledningstrådar och död.
Vilken hemlig ängel gömmer du i din kind?
Vilken fulländad röst säger sanningarna om vetet?
Vem avslöjar dina besudlade vitsippors fruktansvärda dröm?

Inte ett enda ögonblick, gamle vackre Walt Whitman,
har jag upphört att se ditt skägg fullt av fjärilar,
dina korderojskuldror utnötta av månen,
dina lår som en jungfrulig Apollons
eller din röst som en pelare av aska:
du, åldring, vacker som dimman,
du som stönar likt en fågel
med könet genomborrat av en nål.
Satyrens fiende.
Vinrankans fiende
och älskare av kroppar under grovt tyg.

Inte ett enda ögonblick, du manliga skönhet,
som bland berg av kol, affischer och järnvägar
drömde om att vara en flod och sova som en flod
med den kamrat som i ditt bröst skulle införa
den lilla smärtan hos en ovetande leopard.

Inte ett enda ögonblick, blodets Adam, hanne,
ensamme man på havet, gamle vackre Walt Whitman,
därför att på terrasserna, grupperade i barerna,
vällande fram i klungor ur rännstenarna,
skälvande mellan chaufförernas ben
eller roterande på absintens plattformar,
pekar pederasterna på dig.

Också han! Också! Och de kastar sig
över ditt vitlysande och rena skägg,
blonda från norden, svarta från öknen,
i en trängsel av rop och åtbörder,
likt katter och likt ormar,
pederasterna, Walt Whitman, pederasterna,
grumliga av tårar, kött för domptörens piska,
stövel eller bett.

Också han! Också! Målade fingrar
pekar mot din dröms strand
när vännen äter ditt äpple
med en lätt smak av bensin
och solen sjunger genom ynglingarnas navlar
där de leker under broarna.

Men du sökte inte de klösta ögonen,
inte den svarta dammen där man sänker ner barnen,
inte den frusna saliven,
inte likt paddbuken de sårade kurvorna
som de bleka gossarna bär i vagnar eller på terrasser
medan månen piskar dem vid skräckens hörn.

Du sökte en nakenhet som skulle vara som en flod.
Tjur och dröm som skulle förena hjulet med algerna,
din smärtas fader, din döds kamelia,
en nakenhet som skulle stöna i lågorna från din dolda ekvator.

Ty det är rätt att mannen inte söker sin njutning
i den kommande morgonens skog av blod.
Rymden har stränder där man kan undfly livet
och det finns kroppar som ej bör upprepa sig i gryningen.

Dödsångest, dödsångest, dröm, jäsämne och dröm.
Sådan är världen, min vän, plåga, plåga.
De döda upplöses under städernas klocka,
kriget drar gråtande förbi med en miljon gråa råttor,
de rika skänker åt sina älskarinnor
små illuminerade döende,
och livet är varken ädelt, gott eller heligt.

Men om han vill kan mannen leda sin önskan
genom korallådror eller himmelsk nakenhet.
I morgon ska kärleken bli klippor och Tiden
en vind som drar sovande genom grenarna.

Därför höjer jag inte min röst, gamle Walt Whitman,
mot pojken som skriver
en flickas namn på sin kudde,
inte heller mot ynglingen som kläder sig till brud
i garderobens mörker,
inte heller mot de ensamma på kasinona
som med avsmak dricker prostitutionens vatten,
inte heller mot männen med grön blick
som älskar mannen och bränner sina läppar i tysthet.
Men väl emot er, ni städernas pederaster,
med svullet kött och smutsiga tankar,
dyns mödrar, harpyor, sömnlösa fiender
till en Kärlek som utdelar glädjens kronor.

Alltid emot er, ni som åt ynglingarna ger
droppar av smutsig död med bittert gift.
Alltid emot er,
Fairies från Nordamerika,
Pájaros från Havanna,
Jotos från Mexiko,
Sarasas från Cadiz,
Apios från Sevilla,
Cancos från Madrid,
Floras från Alicante,
Adelaidas från Portugal.

Pederaster från hela världen, duvors mördare!
Kvinnans slavar, hyndor i sina toalettrum,
öppna vid torgen med solfjädrarnas feber
eller lurande i bolmörtens stelnade landskap.

Ingen pardon! Döden
rinner från era ögon
och grupperar grå blommor vid dyns stränder.
Ingen pardon! Se upp!
Må de ödmjuka, de renhjärtade,
de klassiska, de ryktbara, de bönfallande
stänga backanalens portar för er!

Och du, vackre Walt Whitman, sov vid Hudsons strand
med skägget mot polen och händerna öppna.
Mjuk lera eller snö, din tunga kallar
på kamrater som vakar över din gasell utan kropp.
Sov, ingenting återstår.
En dans av murar skakar prärierna
och Amerika dränker sig i maskiner och klagan.
Jag vill att den starka vinden ur den djupaste natten
utplånar blommor och text från valvet där du sover
och att en negerpojke inför de förgyllda vita
utropar sädesaxets kommande välde.
Tolkning av Artur Lundkvist.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Emilio Prados

Citat:

VISTELSE I DÖDEN MED
FEDERICO GARCÍA LORCA
(Fragment)


I

FÖRLUST

Händerna når dig inte.
Händerna når dig inte
där din avlägsna hud
införlivar dig med vindarna
som inte ens drömmen känner.

Händerna når dig inte
i det mörka fönstret
där skuggorna går bort.
Händerna når dig inte.
Mina armar blir längre,
de är som den djupa rösten
som söker dig i världen:
hur de famlar i din frånvaro!

Mina armar blir längre
men träffar aldrig på
vare sig kroppens område
eller dess smärtsamma gränser.

Händerna når dig inte
och du söker dig själv
därför att alla ropar på dig
och du känner inte längre igen
stjärnan i ditt kött.
Händerna når dig inte.

Se, se rosen stå upp
intill det orena kriget,
se den försvara
sitt flyktiga levnadslopp.

Den döljer inte sina blad
för tjurarnas hud,
din flyende sång
och ditt blod i sanden.

Se, se på marken.

Se denna väldiga strand.
Som barn söker vi
snäckan av ditt namn.

Som barn går vi
och söker dig på stranden
i denna tystnads
själlösa, ihåliga natt.

Se, se på marken.

Händerna når dig inte,
men det långsamma skummet
från din döds bränning når oss.
Händerna når dig inte.

Se, se ner i marken.
Mina händer når dig inte
och min svaga blick fladdrar
redan på sitt yttersta,
nästan utan hopp.


2.

EFTERFORSKNING

De upprepar din död, din frånvaros namn
och rösterna hejdar sig knappt för att känna igen dig.
Hanteras vinden helt efter en mänsklig nyck
som inte frågar efter om din kropp bebor den?

Under dess vålsamma hud som kriget överblickar idag
eller under tårens tysta, runda gräns
bygger ordet din äras ros
utan att veta ens handens färg.

Jag vet att i din kompass, nära vattnet,
pekar magnetnålen mot den mjuka horisonten
där brödet och sockret med kolet och luften
stegrar gryningens skönhet därför att människan arbetar.

Men jag ser jorden: aldrig så fylld
av smärta som då du beträdde den.
Jag ser upprivna flodbäddar förblöda i dess bröst
där trädet lyfter sin ensamhet som en martyrs.

Vilka landskap tänds under dina pulsslag?
Jag kände den gåtfulla smaken av din sav
och jag vet att idag flödar bara din smärta på jorden
men jag vågar inte följa dig genom dess form.

Det är sant att du vägrar när du kallas till tiden,
när den nödvändiga rösten söker dig i skuggan.
I ditt blod ikläder sig döden frånvaron,
men jag anar dig på nytt bakom pannbenet.

De som inte känner dig för mig inom ditt räckhåll,
de som aldrig skulle veta att ditt blod suckade.
De som inte känner dig upprepar din död för mig.
Besjung himlen, broder, om du är rymd.
Tolkning av Lasse Söderberg.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Göran Sonnevi

Citat:

Hölderlin gillade inte bönder
När de livegna
gjorde uppror i Württemberg
skrev han hem
till sin mamma
att hon inte skulle vara orolig
att man nog skulle veta
hur dom skulle tas
Dessa uppror
var utlöpare av större uppror i
Jura i Schweiz
mot den feodala ordningen
i sin tur utlöpare
av den franska revolutionen

Hölderlin drömde också om, strävade
också efter
att denna revolution
skulle utsträckas till Tyskland
Han skrev
att han var beredd gå till handling
Han var ett slags jakobin

Men bönderna, de franska
jakobinernas bundsförvanter
och basen för deras militära styrka
var för Hölderlin
bara grova och frånstötande
Hans revolution
utfördes av
hjältar i ett idealiserat Grekland

Hans verklighet var hallucinerad

+


Samtidigt så gnistrande exakt, häftig
som verkligheten när en lång tids feber
släppt, och sinnena
inte kan värja sig, då hjärnan
blixtsnabbt bygger
helt nya uppfattningsformer
för sinnena, som går
längre in
i ny kunskap, nytt liv

Hölderlin flydde hela sitt liv
från allt det andra, det
som inte oavbrutet vilade
i den yttersta kärlekens punkt
Tills dess spänning inte längre
kunde upprätthållas
Punkten som finns närvarande
under allt, överallt
i rummets och tidens
yttersta spetsar

+


Punkten som finns inne i
allas liv
innan den slocknar
Den finns
också i allt det andra
(Det omöjliga, 1975)
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Czesław Miłosz

Citat:
TILL RAJA RAO


Raja, jag önskar att jag visste
orsaken till dennna sjukdom.

I många år kunde jag inte acceptera
den plats där jag bodde.
Jag kände att jag borde vara någon annanstans.

Stad, träd, mänskliga röster
saknade närvarons egenskap.
Jag levde på hoppet om att kunna resa vidare.

Någonstans låg en stad som var riktig,
med riktiga träd och röster och vänskap och kärlek.

Lägg, om du så vill, mitt speciella fall
(på gränsen till schizofreni)
till det messianska hoppet
hos min civilisation.

Illa till mods i tyranni, illa till mods i republik,
i det ena längtande jag efter frihet, i den andra
efter ett slut på korruptionen.

Byggde i mitt sinne en bestående polis,
för alltid befriad från meningslöst jäkt.

Jag lärde mig till sist säga: detta är mitt hem,
här, inför oceanernas solnedgångar, glödande som kol,
på stränder som ligger mitt emot stränderna av ditt Asien,
i en stor republik, måttligt korrumperad.

Raja, det botade mig inte
från min skuld och skam.
Skammen över att ha misslyckats bli
vad jag borde ha blivit.

Bilden av mig själv
växer gigantiskt på väggen
och vid sidan av den är
min ömkliga skugga.

Så kom det sig att jag började
tro på Arvsynden
som är ingenting annat än
jagets första triumf.

Plågad av mitt jag och vilseledd av det
ger jag dig, som du ser, ett färdigt argument.

Jag hör dig säga att frigörelse är möjlig
och att sokratisk vishet
är identisk med din gurus vishet.

Nej, Raja, jag måste utgå från vad jag är.
Jag är de monster som hemsöker mina drömmar
och avslöjar för mig mitt dolda väsen.

Om jag är sjuk är det inget som helst bevis
för att människan är en frisk varelse.

Grekland är dömt att förlora, dess rena medvetande
gör bara min vånda ännu djupare.

Vi behöver Gud att älska oss i vår svaghet
och inte i vår sällhets prakt.

Kan inte hjälpas, Raja, mitt öde är vånda,
kamp, förnedring, egenkärlek och självhat,
bönen för Kungariket
och Pascal som lektyr.


Berkeley, 1969
Tolkning av Nils Åke Nilsson.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Heberto Padilla


Citat:
William Blakes barndom


1.

Kvinna med den tända lampan,
tre nätter har du redan vakat. Du ser
lågan darra och bli liten. Och du drömmer.
Vem kan återvända en natt i Soho,
en svartnad vår i Lambeth?
Du gamla kvinna som i den yttersta timman
stänkte mysk för att tyget
skulle sprida vällukt, trodde du att ännu
en brännhet vår skulle dränka in hans jord,
att gytter och lättja skulle växa där
och en vind större än natten
riva upp takskäggets plankor?
Trodde du, då du talade till honom
om tystnaden och tiden, att han redan stod
skapad i vinden som närde en stum
ström i hans lätta knotor?


2.

Uppgå i hans rädsla, virvlande som din lyckligaste vinge,
du viskningens och veklagans fågel!

Det är natt. Ingen ropar mer.

Men genom det stängda fönstret
hör han fröskidan knaka i trädet
och det är som om någon knackade på.
Hans hemligaste lek har blivit mer finurlig.
Otröstlig ser han på den svarta slätten
röken från hus som brinner i natten
och odjur som smyger förbi framför elden.

Öppna inte. Ropa inte.


3.

På den fjärran stranden borrar en fågel
in den gnistrande näbben i bröstet.
På den fjärran stranden hörs rop.
Den sista farkosten lägger ut.

"Den fege måste stanna på den andra stranden . . ."

Surra fast den förtrollade vinden
så att den inte kan rubbas. Han vill skrika,
hans sten är fläckad
av den döda duvans blod.
Märker du inte i hans ögon den mörka sorgen,
platserna han älskar men inte når in till.

Plötsligt faller regn
och de minsta lammen bräker.
Vinden tecknar dem på kullen, darrande.

"Vänd hem, mina barn, ty solen har dalat
och nattens dagg har sprungit fram.
Så spring er väg, låt era lekar vara
tills morgonen randas i skyn."



4.

Känner du inte den oavbrutna ensamhetens tyngd
som flyter i högvattnet, över döda hägrar,
vid alltid lika oländiga landningsplatser?

Och skogsstigen, det sträva,
glada gryningsljuset som lyser på stammarnas kåda,
den ropande göken, girlangen av ek
och lönn och näktergalen som finns blott
i Yorkshire och hjorthornet
och det gröna lövet?

Det som rassla och faller, är det vinden, är det
vattnet bland träden eller är det bara
hunden som sliter sönder döda råttor
i den tomma ladan?


5.

Kvinna, låt lampan vara tänd,
öppna dörren, täck över honom.
Gästerna avbröt hans sömn
när det blev tid för dem att bryta upp.
"Godnatt, mrs Blake . . . Nej men se,
årets första frost . . ."


Snön täcker taket, når lika högt
som ytterdörren (i Lambeth är det så).
Och i det djupa trähuset
finner dessa ögon ingen tröst,
varken i den välkända magin, i regnets sorl
eller i dina steg när de nalkas
och tar musten ur den bitande rädslan
för mörkret, men däremot skogens hund
som lyfter sitt bruna huvud bland vildgässen.

Det som rasslar och faller
(bland våta löv hörs
ett ensligt, energiskt ljud) signalerar åt dig
från världens mest avlägsna plats.
Står ängsligt i grymma
dörrar långt borta.
Eldens lågor skrämmer dig säkert.
Du kan bara minnas mödosamma röster.


6.

De sade till dig:
"Barn som du, William,
kommer ängeln att förneka,
du svär, du snattar i skafferiet,
är smutsig i ansiktet,
springer jämt omkring med chiffer,
planscher,
gravyrer . . ."

Du böjde kroppen och log.

O Blake, nittonhundratalet
är minst av allt någon gravyr
där ärkeängeln och demonen strider.
Nittonhundratalet är fallgropen
vi kämpar i, regnet
som förblindar oss. Skafferierna har skövlats
och det finns inga tecken
eller chiffer
som inte Krigsministeriet
kan reda ut.

Kom in. Vi vakar än.
En dag
skriker de åt mig i dörren:
"En man med paraply, min herre . . ."

(Honom kan du inte känna. Han tillhör vår tid.)

En dag
kommer de in i mitt rum.
"Han hade polisbricka, herrn."

En dag
tvingar de mig ut på gatan.
ger mig ett kok stryk, slänger mig
som en råtta någonstans.
(Det kan du inte känna till. Sådant sker i vår tid.)

En övervakare av kätterier vittnar mot mig.


7.

I natt
är din tysta närvaro mig nog.
I mitt förvirrade huvud
lyser din poesi bättre än någon lampa
över mina cirklar av skräck.

Jag låter inte tankarna ströva.
Jag håller blicken fäst vid det svarta fönstret.
Lastbilar fulla med soldater kör förbi,
de kommer från eldlinjerna.

I mitt hus genljuder våldsamma befallningar.


8.

Den gamla profetian
som inte tillhör dig
vidgar som vatten
dina domäner.

Och vinden här utplånar dig,
vägen som du borde följa
bär ett ögonblick
din sorg.
Dessa odjur till dvärgar
släpar på ockrares gepäck.

Inför
dina ögon lyser
den förbittrade världen.

Glädje!
Alla nycklar
är borttappade, alla
dörrar stängda
och under nattens lopp
har blommorna täckts
av det stora förebudets dagg.
De glupska träden,
de giftiga blommorna
tvinar bort bakom gallergrinden,
bland skrämmande djur.

Och hit var det, William, som du fördes.
Här bygger livet dig,
här finns något nattsvart
som du vill tyda
för mina ögon: symboler,
gåvor som är dina
och glänser i det som har fördrivits.
Din bostad
är denna värld av brottslingar
placerad mitt bland träden.
De fuktiga bräder
som våra hus är byggda med
har samma stormiga doft
som din själ.
Upptänd, Blake, detta enkla majestät!


9.

Öppna dörren och träd ut i den höga natten.

Följ honom, höstens hund,
slicka hans hand, den yttersta
medkänslans blidkade knota, följ honom
o höstens steniga hjärtpunkt,
höstens djur,
höstens robusta, stränga hjärtpunkt!

Han är den förtvivlade som nyss försvann,
dina kvällars bleke desertör.


10.

Natt, du känner honom till en del.
Låt äntligen
för några timmar William Blake få sova.
Sjung för honom, berätta viskande en saga, full av dofter,
låt honom vila i dina vatten,
låt honom vakna långt borta,
rofylld, moder, på dina iskalla ägor.
Tolkning av Lasse Söderberg.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Ördög
Medlem
Ördögs avatar
Evert Taube

Citat:
Balladen om Bellman

Bellman! Där din sång förklungit
dröjer rymdens genljud kvar,
den natur som du besjungit
än din diktnings prägel har.
Hör jag Solna klockor runga
i en sommarmorgons kvalm,
"Bellman, Bellman", hörs de sjunga.
Dina visors ekon gunga
från Norrtull till Södermalm.

Ståndsdrabanter och dragoner,
sotarmurre och korpral,
krogmamseller och baroner
vimla i din arsenal.
Rivna förklän, strunt i kjolen,
allting ser din snabba blick,
hur en spelman damp av stolen,
hur vårt Stockholm ler i solen
och hur Amor skjuter prick.

Men du skildrar också sorgen,
ångesten, när ödet slår.
Hjärtats nöd i kungaborgen
eller fattighusets vrår
är väl föga hjälpt med sången,
men i dina dikters val
blir vart ord om undergången
balsam som har tröstat mången
inför själva dödens kval.

Än på lätta fjärilsvingar,
än ur storm och böljors larm,
än där vinpokalen klingar
och man dansar, yr och varm
når till örat som en susning
och till hjärtat som ett svall:
"Bellman, Bellman!" Med förtjusning
njuter man din sångs berusning,
dina valthorns återskall.

Andra tider - andra vanor!
Klädsel, konst och industri -
allt blir nytt - men gamla banor
följer glädjens poesi:
Gröna ängar, solens strålar,
böljans glitter, bäckens språng,
gyllne bin och vrenska fålar,
allt som glimmar, ler och prålar
i din underbara sång.

Som en målare du ställer
just det synligt sköna fram,
seglet på din höbåt sväller,
sväller gör din krogmadam.
Om åt Ulla, bland buteljer,
Venus' form naturen gav
är det detta du förtäljer -
om hon sen sin skönhet säljer
fläckas ej din konst därav.

Och på Mälardalsnaturen
i din dikt, din melodi,
du, den svenske trubaduren,
ödslade ett världsgeni.
Vilket slarv! Du kom i häkte!
Makan, barnen frös och svalt,
och när lungsoten dig knäckte
tog den stad vars sång du väckte
sångarns öde lugnt och kallt.

Men invid din grav i Klara
under Sergels medaljong
klingar nu den underbara
Bellmans Minnes' hyllningssång.
Ja, nu kan ditt öde gripa!
Allt du rört blir idealt!
Leva fick du jämt i knipa,
för din dödsmask och din pipa
ger man desto mer betalt.

Bellman! Där din sång förklungit
dröjer rymdens genljud kvar,
den natur som du besjungit
än din diktnings prägel har.
Hör jag Solna klockor runga
i en sommarmorgons kvalm,
"Bellman, Bellman", hörs de sjunga.
Dina visors ekon gunga
från Norrtull till Södermalm.

(Ur Svärmerier, 1946)


Federico García Lorca: Verlaine
http://users.fulladsl.be/spb1667/cul.../verlaine.html

Federico García Lorca: Oda a Walt Whitman
http://users.fulladsl.be/spb1667/cul...t_whitman.html


Jag vet inte om Sándor Petőfis dikt om sin bohemiske poetkollega Vitéz Mihály Csokonai (vars liv och eftermäle enligt initierade litteraturhistoriker har vissa likheter med Bellmans) finns tolkad till svenska eller engelska. Till finska har den översatts av Otto Manninen.
På originalspråket kan den läsas här.

Petőfi Sándor: Csokonai
http://magyar-irodalom.elte.hu/sulin...i/csokonai.htm

Dikten handlar om hur den alltid lika törstige Csokonai hälsar på hos sin vän, en reformert präst. Den vänlige prelaten ledsagar genast sin gäst ner i vinkällaren, men då de öppnar tunnan rullar tappen bort och hittas inte. Prästen håller för sprundet med handen, medan Csokonai springer upp för att hämta en ny tapp. Prästen väntar och väntar, men poeten kommer inte tillbaka. Till slut förmodar prästen att Fan själv måste ha farit iväg med gästen, och låter sitt fina vin rinna ut medan han letar reda på något att täppa till hålet med.

Först på kvällen kommer Csokonai lullande tillbaka. Han hade gått till granngården för att låna en tapp. Där firades som bäst en präktig bröllopsfest. Csokonai blev bjuden på mat och vin, och glömde genast både tappar och präster (csapot och papot, eller på finska tapit och papit).
__________________
- Store Gud! Hjälp detta arma och i smutsen nedtrampade gamla och värdiga rike!
(Karl Adolf Brakel, Torneå, 1 april 1809)

Efter många år här i Sverige förundras jag fortfarande över just okunskapen jag möter - - - Till exempel har min finlandssvenska släkting berättat att han en gång diskuterade Gustav den tredje med en rikssvensk kollega och fick frågan: "Jaså, har ni också haft en kung som hette så?"
(Lelitha Verghese Gyllingberg)
__________________
Senast redigerad av Ördög 2011-12-18 kl. 13:46.
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
José Lezama Lima


Citat:
Ode till Julián del Casal


Låt honom, grönskande, vända sig om,
ge honom lov att lämna festen
och gå ut på terrassen där de sover.
Knotande skall han ta hand om dem som sover
och märka hur den frusna morgonen stockar sig.
Hans gröna irrfärders irrande gnista
skall rita cirklar framför de sovande
på terrassen, från sidenrockslaget
strömmar tritonens beskådade vatten
och på den dammiga ryggen ännu en triton.
Låt honom vända sig om, halvt plommon,
halvt ananas lackerad på pannan.

Låt honom tigande slå följe,
ge honom lov att mjuknande vända sig om
mot frukthandlaren där björnarna sitter
med en tallrik snö eller renen
på skrivdonet med sitt armband av ambra
bakom ryggen. Hans glada hosta
pudrar de japanska krigarnas mask.
Inuti en drake med guldtränsar
går han lätt och ledig med regnets rekvisitioner
till Guldsnäckan på Tacón-teatern
där den stela balettflickan skall fästa
sina blommor i svanens näbb
som de tre gallskrikens mulattska i vaudevillen
och de nyklassicistiska brösten uthamrade av en pedantisk
Clesinger. Allt var förbi
när det var borta och även gryningen
med sin spets av snö var förbi.

Hans sand skall gnissla om de rör vid honom,
om de rubbar honom skingrar regnbågen hans aska.
Orörlig i brisen är han underkastad
de gröna spindlarnas glans.
Han är imman som böjer sig i fönstren.
Han har med sig opalens griftebrev.
Han har med sig näsduken full av opopanax
och klagande vatten när han avlägger visit
men knappt sätter sig trots alla
stanna en stund, stanna en stund,
som nalkas för att gråta i hans röst
likt korgstolarna i sockerbrukets ruiner,
dessa ruiner där ankaret på barndomens
sjömansblus för alltid blev kvar.

Han frågar och väntar inte något svar.
De rycker honom i ärmen med väpplingar av aska.
De utstofferade små blommorna är kalla.
Hans händer som inte upphör är kalla,
han trycker händer med sina kalla händer.
Händerna är inte kalla, kall är svetten
som hejdar hans besök hos balettflickan.

Han ger henne blommorna och provdockan
slås sönder mot klippans trasiga kakelplattor.
Hans kalla händer väcker till liv de rusiga spindlarna
som skall frossa på badsträndernas provdocka.
Var försiktig, hans händer kan väcka till liv
den kalla spindeln och balettflickornas provdocka.
Var försiktig, han fortsätter att lyssna till
hur jorden, hans egen moder, dunstar bort,
puls för den korallröda rymden.
Hans glada hosta fortsätter att bestämma
rytmen i vår vegetativa växt
när han sovande sträcker ut sig.

Sätten du brukade dina maskeringar på
kunde ha influerat Baudelaire.
Spegeln som förenade grevinnan Fernandina
med Napoleon III tvingade inte av dig
blommorna du gav balettflickan
ty i den såg du springvattnet krönas av en svart aleph.

Du som skildrade hjärter månes bröllop
med klöver knekt måste skåla
i champagne kyld i kallsvetten
som bryter fram på din döende kropp vid midnatt.
De sovande på terrassen,
som du ensam och jämrande rörde vid,
spottade i skålen som du bar fram till svanarna.

De brydde sig inte om att du hade klätt terrassen med glas
och fört harens ebbtid till spegeln.
Dina maskeringar, likt samurajernas anförare
som med en solfjäder dolde fiendeskvadronen
eller munken som inte vet vad han väntar på i Escorial,
kunde ha framkallat ännu en rysning hos Baudelaire.
De mörka skråmorna, kinesiska hexagram i ditt blod,
var lika med inflytandet som ditt liv
kunde ha haft på Baudelaire
eftersom du lyckades lura silenen
med grodögon och diamantpanna.
Vålnaderna fulla av kåda, katterna
som sov i fickan på din stjärnbeströdda väst,
berusade sig med dina gröna ögon.

Sedan dess har den största katten, den farlige knäböjaren,
inte längre blivit smekt.
När katten är färdig med nystanet
vill den leka med din pannlugg
som sköldpaddans räfflor
bildar vårt sluts gravyrblad.
Din smeksamma egenskap
som placerade en korgsoffa i ett japanskt träsnitt,
en flygande soffa, likt draperier
i helgonberättelser,
som kom för att hjälpa dig att dö.

Karossen med trumpeter
hade kommit farande för att väcka de sovande på terrassen
och bröt in i din tidiga slummer
ty mellan midnatt och ögonblicket då du vaknar
ympade du in den kalla spindeln på azalean
och alstrade Venus Anadyomenes suckar
och armbandet som kungsfiskaren bar bort i näbben.
Förbannad vare den som gör felet att vilja
förorätta dig, skratta åt dina maskeringar
eller det du skrev i La Caricatura
med så stor framgång att ingen har lyckats
finna vad du skrev för att driva gäck
och kunna köpa den japanska masken.
Vad änglarna måtte ha skrattat
när du mållös hälsade
markisinnan Polavieja som kom fram
för att applådera dig framför spegeln.
Så förskräckligt, du måste ha släppt en ödla
på en tekopps väppling.

Efter döden skriver du nu
samma initialer
på nattens våta kopparsköld
som den tolvåriga flickan med mörka lockar
och den vansinnige fadern hängande i ett träd
tydde med känseln.
Du fortsätter att dra cirklar
kring dem som promenerar på terrassen,
dina gröna irrfärders irrande gnista.

Nu vet vi alla att din var inte
den gröna magins falska sammet,
stegen räknade på mattorna,
dolken som kuperar kortlekarna
och åter blandar dem med svanarnas sot.
Din var inte heller skilsmässan
mellan spegeln och sjön
som skurkarnas ätt tillskriver dig.
Du är glasägget
där gulan har ersatts
av dina gröna ögons irrande gröna.
Du uppfann en högtidlig färg,
detta gröna som vi förvarar mellan två blad.
Dödens gröna.

Ingen strof av Baudelaire
kan jämställas med ljudet av din glada hosta.
Vi kan omarbeta
men slutgiltigt sett är det som återstår
den form vi omarbetades i.
Av vem?
Svaret ges av dina gröna ögons irrande gnista
och ljudet av din glada hosta.
Parfymflaskorna som du försiktigt öppnade
släpper ut dig nu som en homunculus,
varelse vars bild skapats av utdunstningen,
trädets bark varifrån Adonai
undflydde vildsvinet för att hinna fram
till årstidernas uppståndelse.

Dina händers kyla
är fransen på vår död,
har ärmen sydd på samma sätt,
grön och gul som maskeringen för att dö,
är kylan i allas våra händer.
Trots kylan i vår ursprungliga blyghet
och hos den som överraskades i vår slutliga rädsla
förde du vår gröna lysmask till Proserpinas dal.

Uppgiften som du anförtroddes,
att med vår gröna gnista tränga ner i djupen,
ville du genast fullgöra och skrev därför:
längtan att förintas känner jag blott,
eftersom varje poet utan att veta det skyndar sig
att åtlyda Adonis' otydbara befallningar.
Nu förstår vi hur storslagen din diktrad är,
du ville föra dina gröna ögons gröna
till terrassen med de osynligt sovande.
Därför spänner du med identitetens utgrävare,
bland recensenter och mörkmän,
här och var upp en väldig Eros' parasoll.
Vår skandalösa tillbedjan förföljer dig
och därför ler du bland de döda.

Baudelaires död, ständigt
stammande: Heliga namn, Heliga namn,
delade din döds egenskaper,
ty efter att ha levat som en delfin död av trötthet
lyckades du dö av skratt.
Din död kunde ha influerat Baudelaire.
Den bland oss som sade:
längtan att förintas känner jag blott,
begrovs i skrattet som i lava.
I dessa ruiner, svepta i död,
blir cigarretten brinnande mellan dina fingrar åter synlig,
gnistan med vilken du trängde ner
till den frusna terrassens långsamma mörker.
Ge honom lov att vända sig om, redan betraktar han oss,
en sådan eskort hans gröna irrfärders irrande gnista,
halvt plommon och halvt ananas på pannan.



Juni 1963.
Tolkning av Lasse Söderberg.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Ernesto Cardenal

Citat:
Epitafium över Joaquín Pasos


Här på dessa gator strövade han kring, arbetslös
och utan en peso.
Bara skalder, slinkor och supstockar kände till hans verser.
Utomlands var han aldrig.
I fängelse satt han.
Nu är han död.
Något monument över honom finns inte.
Men
glöm inte bort honom då ni får betongbroar,
stora turbiner, traktorer, fyllda spannmålsmagasin,
goda regeringar.
För i sina dikter renodlade han sitt folks språk,
det som man en dag kommer att skriva handelsavtalen,
konstitutionen, kärleksbreven och dekreten på.
Tolkning av Lasse Söderberg.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Marin Sorescu

Citat:

DANTE


Den Gudomliga Komedien, en vandrande pyramid,
Lutande något mot evigheten.
Jag hör den om natten, när månen skiner,
Och den sakta glider på sanden.
En millimeter varje år, fram och tillbaka,
Utan någon som helst brådska.

Och därinne,
Tätt innesluten som om han vore inuti sig själv
Är faraonen.

Han balsamerade själv alla sina bekanta,
Både de närstående och de som han bara hört talas om
Och dragit upp med sina händer från antikens vita stenar.
Det är förfärligt att omges av en värld av dödliga!

Så han balsamerade dem,
För att inte vara ensam i evigheten.
Han fyllde sin ark med allt
Som hänt på jorden.

Nio himlar av synd, och nio av väntan,
Nio av illusioner,
Alla fyllda till brädden.
Och mitt i detta Dante.

Han betraktar helvetet, skärselden och paradiset
Och när han har tråkigt växlar han skyltarna utanför.
Han sätter helvetets skylt på paradiset
Och tvärt om
Och detta händer om och om igen,
Så att de stackars dödliga
Inte har den ringaste aning om var de är.

Dante är så tyst,
Ådrorna vid hans tinningar sväller,
När de från insidan skjuter fram pyramiden,
Som rör sig
sakta på sanden
En millimeter varje år, fram och tillbaka,
Utan någon som helst brådska.

Citat:

SHAKESPEARE

Shakespeare skapade världen på sju dagar.
Första dagen gjorde han himlen, bergen och själens djup.
Andra dagen gjorde han floderna, haven, oceanerna och de övriga känslorna
Och gav dem åt Hamlet, Julius Caesar, Antonius, Kleopatra och Ofelia,
Othello och de andra,
För att de och deras efterkommande skulle behärska dem under hela evigheten.
Tredje dagen samlade han allt folk
Och lärde ut smakerna:
Lyckans smak, kärlekens, förtvivlans,
Svartsjukans smak, ärans och så vidare,
Tills alla smakerna var slut.

Därpå framträdde ytterligare några individer, som hade kommit försent.
Skaparen smekte dem medlidsamt på huvudet
Och sade att de inte återstod något annat för dem
Än att bli kritiker
Och ifrågasätta hans verk.
Fjärde och femte dagen reserverade han för skrattet,
Han lät clownerna
Slå kullerbyttor
Och kungarna, kejsarna
Och andra olyckliga roa sig.
Sjätte dagen löste han några administrativa problem
Och framkallade en storm

Och visade Kung Lear
Hur han skulle bära sin krona av halm.
Av världens skapelse fanns ännu några delar kvar
Och han skapade Richard III.
Sjunde dagen såg han sig om huruvida det ännu fanns någonting att göra.
Teaterdirektörerna hade redan översvämmat jorden med affischer,
Och Shakespeare tyckte att efter så stor möda kunde också han
Unna sig en föreställning.
Men först, eftersom han var mycket trött,
Gick han sin väg för att dö litet grand.


Citat:

SENECA

När solen går ned, har det sagts mig,
Måste jag skära av mig pulsådern;
Det är bara middagstid,
Jag har flera timmar kvar att leva.

Skall jag skriva till Lucullus?
Jag har ingen lust längre.
Gå till arenan?
Jag behöver inga skådespel mer, och inget bröd.
Skall jag förutsäga filosofin
Dess öde?

Ännu en timme har gått,
Fyra timmar är det fortfarande kvar.
I badet sjuder vattnet,
Jag gäspar och lutar mig mot fönstret,
Ser mot solen, som inte längre går ned,
Och har förfärligt tråkigt.
Tolkningar av Pierre Zekeli och Marianne Sandels.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Jorge de Sena

Citat:

Camões vänder sig till sina samtida


Ni kan beröva mig allt:
orden, bilderna, idéerna,
ja också metaforerna och motiven,
symbolerna och min plats som den förste
att utstå det nya språkets födslovåndor,
att förstå andra människor, ha modet
att kämpa, döma, tränga in
i de kärlekens gömställen dit er snöpta kraft inte når.
Och ni kan låta bli att citera mig,
ta bort mitt namn, ja till och med hylla
andra mer lyckosamma tjuvar,
det har ingen betydelse - straffet kommer ändå
att bli fruktansvärt. Sedan när inte ens
era barnbarn vet vilka ni är,
kommer de att känna till mig bättre
än vad ni låtsas att inte göra nu,
eftersom allt som ni omsorgsfullt stjäl,
kommer att återföras till mitt namn. Till och med det lilla
och ynkliga som ni själva har gjort
utan att ta ifrån andra
kommer att bli mitt, ansett som mitt, räknat som mitt.
Inget kommer ni att ha kvar, inte ens era knotor,
för man kommer att leta fram något skelett
som skall framstå som mitt. Och för att andra tjuvar,
sådana som ni, skall böja knä med blommor vid graven.


11 juni 1961


Citat:

Antonio Machado och Den Helige Johannes av Korset


Jag kom till Segovia för att träffa två gamla vänner,
en som bodde här i tretton års tid
(och anlände hit någon dag efter det att jag hade fötts)
och en annan som dog för länge sedan
och begravdes i klostret han grundat.
Båda diktare med lågande visioner
som den ene förtärdes av och den andre inte trodde på
annat än som ironi mellan sömnen och drömmen
i den dunkla rymd där det existerar ett tredje
som är vår uppgift - sade han - att ana.


12 augusti 1973
Tolkningar av Marianne Sandels.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Emil Kléen

Citat:

CHARLES BAUDELAIRE

I trista timmar, när ett hösträgns fall
all lifvets slummerlagda leda väcker,
ironiskt melankolisk du mig räcker
en underbar bukett - Les fleurs du mal.

Stark är dess doft, på en gång het och kall,
en vällustglöd som sig i ångest släcker:
La beauté maigre skymtar utsökt läcker
svept i ett flor af Spleen et Idéal.

En världsstad blottar all sin synd och skam,
Den bruna Venus stiger naken fram
med mängd parfym af mysk och af havanna -

Men själf du gåtfull som en sfinx dig ter
där mot ett fjärrblått au delà du ser
med fingret tankfullt stödt mot tänkarpanna.
(Valda dikter, 1907)
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Svara på ämne
Topp Dela »