Dikter om diktare

Hällristning


Han travade genom vårarna,
riden av ingen,
riden allenast
av egenviljan -
blott styrd, blott pressad
av godtyckets nakna,
smidiga lår.

En hingst ur äventyren...
Och manen, den blåste för vinden.

Nu se vi honom
på fjället, uråldrig,
skymtande i stallet,
ännu
med splittrade hoven
retligt stampande
- ett väldigt hästspöke,
ensamhetens patetiske krubbitare.

(Hamsun.)

Fröding

Gud
gav sin stämma maktvolym
och lät:
giv mig den skönaste sången!
Och från alla håll
av universum
strömmade toner till hans tron
oskuldsång lovsång trosång -
helgon och martyrer klämde till
med sina bästa
änglaorkestern drog på sina bravurstycken -
det blev ett skönhetsvirrvarr
av daggdroppsrenhet
i högsta grad himmelsmässig
välljudsvävnad
och alla närvarande kände små möss
löpa längs ryggraden.

Men i en alldeles dunkel vrå av skapelsen
på en liten planet av obestämd rang
lyfte en oansenlig mask
stolt på sitt huvud
pekade på sina och sina gelikars
variga sårnader
och pep med sin ynkliga mun:
si, dina adelsmärken! -
och förbannad gud och hela det himmelska

följet

med ett grovt jordiskt språk.


Ingen hörde det - gud hörde.
Och med trött hand
avknackade han skönhetsorkestern
vid dess högsta stegring
och befallde sina underlydande
uppteckna det vackra huvudtemat
och lägga det på hyllan
vid de andra fonolanoterna.
Och han grät - men ingen förstod varför.

DOSTOJEVSKI


En stad.
En gränd.
En tiggare.
En sköka.
Mörkt.
Vått.

Denna skorviga mun!
Detta stripiga hår!
Denna brännvinslallande stämma!
Elände!
Oh!

Då kommer du; tyst.
Du kysser den munnen.
Du lägger din hand på det håret.
Du går; tyst.

Stämman stummas.
Grinet dör.
Men jag skriker:
vadan allt detta? –
i morgon är allt lika!

Men allt är icke lika.
Det lever minnet av dig,
din kristusblick,
din kristustystnad,
hos oss alla som du smekt,
hos oss alla som du kysst
lille bror.

EDGAR LEE MASTERS


Den gamle trädgårdsmästaren kommer.
Det är så mycket arbete
på kyrkogården!
så mycket att vattna -
så mycket att se och begrunda.
Han sköter ömt det minsta ogräs
och låter den dåraktige miljonärens
praktrosor även få sin skvätt.
Ur graven följer de dödas ögon
välvilligt hans steg.
Sand knastrar
blommorna
för fröjdefulla samtal
maskarna har även sina läten.
Och gubben tänker:
de är så levande - de döda.

NIETZSCHE


Sagan om den lame mannen.
Sagan om mannen
som hasade sig framåt på sina kryckor
besteg Mont Blanc Gaurisankar o.s.v.
Sagan om den lytte mannen
som efter myriader
centimeterslidanden
(och de är de värsta)
på toppen
sparkade undan kryckorna
och flög
(med sina lama lemmar och
lidandekvarnstenarna kring halsen)
högre än
alla piloter sammanslagna.

Sagan om mannen som föll
(naturligtvis: vid själsaeronautikens
nuvarande ståndpunkt!)
utan att krossas
i fallet
dragande ett sträck
från ganska högt till ganska lågt.

Sannsagan om mänskoövermänska:
örnen med jord på vingarna.

NOVALIS

Bortkommen och tafatt
skarptänkande
dock ej vågande rycka
sista skynket av nakenheten -
barnmänska! -
jag älskar dina såpbubblor,
de skära sprickande världarna
vid spetsen av ditt halmstrå.

Men jag vänder mig om -
du gråter:
en fågel är död.

MULTATULI


Jag tog dig i min hand:
ett hjärta,
jag lyssnade:
mod eld en stillsam hårdhet -
du: oslippligt realistiske idealist -
hånade skökohjälpare
med fumlig säkerhet trampande
världens liktår -
skrattade ej du själv
åt din viga otymplighet,
din rena ädelhet i svinstian
(jag hör himlens korridorer
eka löjen,
jag ser gud baddande näsan med borvatten -
dina näsknäppar! -
småle åt din käraste sons bestyr -
du segerrike Don Quixote!)?

STRINDBERG


I
Ilskna hundar mig jagar
tusen dräglande käftar
gläfsar sitt spe
ett vildsvin är livet
mitt kött brister
under betarna
liten kvinna
klipper min lejonman
de mig hatar
jag mördar
smärtans rus
ingen njutit som jag
i Kabbala finns guld
vet du formen för Gud?
en rakkniv är raseriet
jag har dräpt mig själv
låt dem håna - jag skrattar ej
allt ramlar - jag måste
destillat syror
omger Hans finger
mitt kön plågar mig
förvisso Jesus är stor
men Satan?
alla stötestenar
jag sparkar undan
makterna
bakom makterna
Han
välan välan:
bröstgänges med dig!
vem är längst av oss?
sprack ej himlen?
vems glödröda
smältheta basuner
kröktes av blixtarna?
vems hand är fräckast?
vad -?

II
O Rosa Mystica
blommande törne!
flämtande famlande
skälver min bön.
Var det väl himlens blå
eller mitt hjärtas skri
som gav dig sav och saft
underliga genomskinliga
Guds Öga?

BALZAC


Du -: snillets papperskorg
med alla kasserade luntor;
på din solkiga manschett
skrev du
mänsklighetens historia.

BELLMAN


Det sprittande sura vinet -
det är du.
Den bäska smaken i munnen
dagen efter -
även du.
Alla fyrväpplingar - du
alla bakhusnässlor: du
Du:
nattens gud -
på blanka dagen!

BJÖRLING


Guds vessla går på jakt.
Och hittar skalbagg morot
peruk jazz.
Och fäller pepparkorn
namnam rävgift.
Änglarna tjöt:
han tuggar visselpsalm
i livets portgång!

BLAKE


Gud står på mänskans mage,
utspyr eld.
Solen är rökparasoll
och alla tankar dunkla.
Vem vet: när kvalmet gått
skall mänskan gnugga sina ögon,
se i klarhet.
En blomma vrider sig groteskt
av samma längtan.

KIVI


Jag ser din mun i skratt med höhö-läppar mysa:
de mänskorna!
Jag ser din mun i bitter leda mumla:
mänskorna!
Jag ser din mun - tomt streck i intet - drägla vanvettsgrubbel:
mänskor.

LAGERKVIST


Ett hus i svart granit;
ingen dörr, intet fönster.
En död och några vaxljus.
Fläskiga spöken flåsar.
Skräcken går som poliskonstapel
och för gåtan i finkan.

POE


Världsfrånvarande
genomkorsade du världsalltet;
på måfå
öppnade dina säkra händer tingen.
O skräckens ingenjör! -
så dina pulsar bultar
av fantasins rogivande narkotica.
Du hungrig, du? -
det var väl därför som din själ
var natt sprack ut
i övermätta blommor.

SÖDERGRAN


Stjärnfångerska! -
din håv är glitterfull
av gudabrak
och döda blommors prassel.
Ofödd såg du allt;
sjuk botade du friska.
Ingen avlade diktmygg som du:
livslevande,
blodsugande.

GOGOLJ

Mig lurar du ej:
oljegråt, gnisselskratt.
Du vände dig mot väggen och dog -
att andra ler livet och lever.
Surgurka! - törnets rosor.

COUPERIN

Ett pipat krås, ett enkelt hjärta,
ett ben som gör krumelurer;
gobeliner och fanstygsalkover.
Spröd som en spinett.
Tung som en suck.

SILLANPÄÄ

Hård mull i mjuk hand;
luften mörk av spireor -
drängsjälars daggmelodier.
Kring ord spinns väv så skör
som syrsans slummer.

Bastant det gungar.

TOLSTOJ

Ditt gråa fårade profetanlete:
en tummelplats för tusen synder
och tusen förlåtelser.
Du visste det:
att trälen skapat frihetssången,
att jordens mylla är gudomligt stoft.
Dig sjunger barnets bön och plogens bill
och tappra hjärtans skri.

BAUDELAIRE


Därför ville jag
att detta mitt land uppstode
i förödande skönhet,
i vildaste drömljus

med lågande dagrar,
med fasader
framdykande
ur natten

som dödsklippor för strandade bränningar -
strandade bränningar,
- sugande sig
med munnar, lår, blygdläppar
fåfängt fåfängt
vid trappstenar
och lejonformade räcken ...

Och vällusten
är väldigare än fasan.

Detta
för att hejda minuternas
långsamhet.

EN EVIG

Till Tysklands gäst


Jag låg i en skum taxuslund
och var rädd - - -
I dunklet framför mig satt en man,
han var som en jättestor dimmig grotta,
i vars inre en urgammal grävling
drömde om nya världar!
Då och då
sträckte han de tunga tassarna
ut genom gallret,
och med grå,
grymt sorgsna ögon
högg han sitt rov - en människohjärna.
Över honom, i grottans bakgrund,
med oändligt veka
små stolta läppar,
höljd i en grön säck,
låg en skön, vansinnig kvinna
och grät över den sorgsna grävlingen.
Då höjde mannen
den gudaborna pannan emot mig,
över vilken lockarna,
veka som silke,
vågade vilt,
som hade han just slutat flyga!
Hans skygga kvinnoläppar darrade!
Jag blickade upp
mot den kalla, blå himmelen,
som lyste över skogens dunkel,
klar, vid och hög,
såg solen lysa genom grottans galler,
och en glädje stark som om vintern
förbrände min rädsla till gnistor!
De formade ett namn i natten,
jättestort:
STRINDBERG - - -

Vilhelm Ekelund

Jag är ett svampgelé på stubbar
och din själ måste förkasta min
som ängeln Gabriel ett grodrom.
Men gyttjan omsluter den vita liljans fot
och är stolt över sin lilja.
Så omsluter min kärlek dig.
Och innerst inne
sjunger bakom min stoltödmjukhet
en segersäll förvissning:
ytterst av samma stam.

Karin Boye

"Själens näckros"...
All din dikts spänstiga renhet och
flickaktiga styrka
blommade i dessa ord.
Men jag har värre.
I mitt öra spökar en kuslig klangassociation
näckros nekros.

Hölderlin

Förgäves allt och inte en snyftnings blåa musselskal.
Blott tång och ögonhålors renhet som speglar
allt svartare rök från den som förtär sig själv.
Blott själar som smälter ner sitt ljus med andens girighet
och skrattets vallfärd till klyftan som förr
blott var gamarnas hem och elementens marmorstod
men där du var... och är... och blir...

Varför kan du inte falla? Var är din svindel?
Varifrån kommer gudens sus och skrattens kör
i denna ocean av strålar, denna stjärnas spene
som ristar alltets tecken på din susande panna,
här bland gåvornas dån och bergskredens skänker,
du, oändligt långsamt öppnade port till intets
intighet... helighet... helighet...

Den vita blixten faller, och träden strömmar
förbi dig som namnlöshetens gröna katarakter.
Isen smälter och skratten stiger ur jorden,
men når dig ej ens som hånets heliga offer,
blott som gåvan i gåvornas rad där allt är heligt
och vacklande stiger ur kretsen av dånande strömmars
namnlöshet... namnlös... namnlös...

Död amazon


Svärd som fäktar mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås!
Starka trupper har enligt T. T.
nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningskören ska evigt handla
om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ner till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

Dan Andersson


Fattigdom, svarta granar,
gnisslande grus och vindens spel,
en gammal, trasig stuga,
en gammal, trasig bibel,
solskenet i tiggarskålen
och himmelsdrömmens vita frid,
blinda ögon, fiolens gråt
och skuggan av guds skägg -
och du själv en mila i brand.

GUSTAV FRÖDINGS JORDAFÄRD.


Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.


Milslångt borta jag sitter.
Ändå hör jag klockornas slag.
Hela vårt land i vinterns glitter
hör de klockor, som ringa i dag.
Sommar var du och blommande vår,
sävens sus vid sjöarnas stränder.
Sov, vår sångare, sov på din bår,
lyft på tusendes händer!


Vitt blev ditt hår. Långt blev ditt skägg.
Solen sken in på bibelns ord,
där du satt vid din vägg.
som Job på sin hög av aska och jord.
Förunderligt stort är ett människoöde.
Dröm och saga och skummande flöde,
vågor och lågor och stormars kör,
men hon själv är det sköraste rör.


Dö, dö, det är rösten hon hör,
när hon skapar och frågar och spanar.
Allt fåfängligt,
allting jordiskt dör, dör,
men hon själv blir det verk, som hon danar.


Skald, stig genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.

TILL HENRIK IBSEN PÅ HANS SJUTTIOÅRSDAG.


Väl skönhetens solstad i molntomt ljus,
där dammarna spegla gudarnas hus,
du sprängde förbi på din gångare,
men byggde i klyftan din cell under trät,
med uven på skuldran och trollet på knät,
du grånande konung bland sångare.


Av vassaste enris din matta du band,
när andra gingo med kransar i hand
som templens och gravarnas prydare.
I gåtor försänkt vid ditt gråstensbord,
du ristar i stenskrift ditt grubblareord,
du spåman, du människotydare.


I skönhetens solstad, där mejslas vid sång
de jungfrur och gossar med dansande gång,
som blicka ned från metoperna;
du smider ditt eggjärn vid flammande vägg
bland enögda jättar med mumlande skägg,
du fjällman, du smed bland cykloperna.


Och alla, som stamma av Tantalos’ släkt,
och alla de spelmän i gycklaredräkt
med bondfiol eller psaltare,
de vandra till klyftan i sorlande lag
och lägga för dig de kransar i dag,
som ämnats åt Hefaistos’ altare.

Selma Lagerlöf

Barnets öga och snillets öga
skåda i samma höga
himlar av bländverk in.
Snillets barnablick blev din.
Långt i blånande underland
reser din dikt vart dig lyster.
Sagans fe med fjädern i hand
stannat vid din stol ibland
och viskat sakta: Syster.