Vad tänker ni när ni passerar folk på stan?

Det skiljer väldigt mycket för mig när jag ser på människor, lite på vilket humör jag är på eller om det är tidigt på morgonen och jag är trött till exempel. Då har jag gått hemifrån, åkt in till stan och inte sett en människa, verkligen inte registrerat ett enda ansikte. Andra dagar kan jag gå runt och döma väldigt mycket, "fy fan vilken ful människa.. och hon har en pojkvän. You can do better" "den där gubben behöver inte mer pommes frites" osv. Eller typ gå runt och utbyta lite blickar med attraktiva tjejer.

Det är väldigt olika från dag till dag.

Jag tittar antingen ner i marken eller så försöker jag möta folks blickar. När jag möter dem och får gensvar i form av att någon tittar tillbaka så vill jag dock vika av.

Känns ofta som att alla tittar på mig, jag är rädd över huvud taget för att titta på människor då det känns som att alla tycker att man glor. Om jag exempelvis tittar på en kille så kan jag oroa mig för att han stör sig på mig för att han tror att jag spanar in honom...

Jag är en "sådan" som knappt ens skulle märka av min egen mor, om jag så råkade gå förbi henne på stan. Jag blir i princip ansiktsblind, om jag stöter på folk utanför deras "vanliga mönstret" (blev helt ställd när jag råkade stöta på en kollega i grannstaden, tror att jag blängde på henne i 5 sekunder innan jag fattade vem det var).

Har satt mig i ett par jobbiga situationer, där man har gått förbi folk man faktiskt känner och får höra "du ignorerade mig ju totalt" efteråt. Man vill ju inte säga "nejdå, du har bara så lite utstrålning så det var oundvikligt". Åtminstone inte högt.

Alltså, är man tillräckligt självsäker i sig själv är ju det där inget man måste välja mellan. Inte för att jag är sån hela tiden men ville understryka det.

Jag brukar gå med rätt stora kliv (nåja, hehe), rak i ryggen och blicken över horisonten. Sådana grejer påverkar mitt mindset på ett positivt vis. Möter jag någons blick antingen ler jag eller granskar personen utan särskild hänsyn till social norm, beroende på humör. Dömer inte folk som personer, men givetvis delar jag in dom i fack efter deras stil. Det är helt naturligt. Vissa dagar tvivlar jag en hel del på mig själv men eftersträvar ständigt att bli mitt bästa jag...

Jag brukar bli lite glad när jag ser vita barn till vita föräldrar.

Jag brukar inte direkt tänka så mycket på personer jag går förbi på stan. Känner väl dock lite avsmak åt somalier i sina fula lakan, medan vita barn brukar vara en söt och uppskattad syn.

Hur kan de inte bry sig ett skit om hur de ser ut!?!?

I allmänhet så brukar jag inte bry mig det minsta, "ser" inte riktigt människor...sen finns det speciella undantag när man stöter på någon som är riktigt ful etc då brukar jag bara tänka "hur i helvete ser människan ut"

Har alltid mina tankar på andra saker; projekt i skolan, musiken jag lyssnar på, vad jag ska göra för middag på kvällen, vilka föreläsningar jag har dagen efter. Därför tänker jag aldrig på vilka som går runt mig/möter på stan eller på någon gata påväg hem. Skulle aldrig ha orken eller lusten att hålla på och bry mig vad det är för personer jag möter eller vad dem tycker om mig/har för fördomar.

"Hur tänker ni när ni passerar män? Går ni in i alfahane-mode eller ser ni dem som (potentiella) bröder?"
Haha det var det konstigaste jag har hört på länge haha, är det seriöst personer som tänker såhär?
Om jag passerar män så tänker jag "Nu passerade jag någon, tillbaka till det jag tänkte på".

Folk skriver i tråden att dem blir arga när någon kollar på dem. Wtf? Aggressionsproblem? Folk får väl stirra hur mycket dom vill på mig om dom vill.

Jag är smått paranoid och tror alltid att alla människor jag möter tror det värsta om mig direkt.

Jag tenderar att dissekera folk fullständigt bara efter att ha slängt ett öga på dem. Då pratar vi inte bara vanliga generaliseringar och kategoriseringar utan fullkomliga back stories byggda på förakt.

Ex. 1: "Jaha, här kommer Maja, 23 år, bosatt i SoFo och förmodligen på jakt efter någon jävla second hand-lampskärm att ha på huvudet. En osäker, skitnödig och pretentiös hipsterjävel som varvar latte macchiato-kopparna för 79 kr på lokala pseudo-italienska kaéer med att snurra Nouvelle Vague-plattor på vinylspelaren medan hon klipper lugg på sig själv med kökssaxen och står vid spegeln och provar på alla scarfer och gardiner hon kan hitta som går i brunt, orange, pissgult eller valfri annan färg som vanligtvis stod att finna hos inredningen i en 50-talslägenhet."

Ex. 2: "Det här måste vara Mahoud, 17 år, som nyss bytt favoritbok från Ett Öga Rött till Snabba Cash och börjar odla malplacerade drömmar om ett liv som muthafuckin' P.I.M.P. som drogkingpin i Sveriges under värld. Då han är för feg och klen för tyngre jobb än att i grupp råna äldre damer eller slå sönder skyltfönster kommer han försvinna i tjackmissbruk eller liknande om han försöker ta sig in på den banan. Filtrerar sedan länge bort föräldrarnas tjat om hur viktig skolan och svenskastudierna är utan är i stället fullt mentalt upptagen för att försöka bestämma sig om han ska ha Tupac Shakur, Pablo Escobar eller valfri Mulla Abdullah som förebild.

Ex. 3: "Här har vi Emma, 27, med sonen Kevyn och dottern Klandra, som häver fram de ännu ej förlorade graviditetskilona i en jävla fart för att hinna dumpa dem på fotbolls- respektive baletträning innan yogan. Körkort har aldrig varit på tapeten, de bor ju ändå så nära tunnelbanan och det finns liksom inte tid och pengar. Hon har precis börjat inse att hon börjat fastna i precis samma skitliv som alla hennes kompisar som, precis som henne, lovat sig själva att aldrig hamna där. Men efter gymnasiet hade ju dansösdrömmarna förstörts av för mycket supande och knullande och inga ambitioner fanns kvar, så det blev socionomutbildning på SU där hon träffade Jerry och vips var hon på smällen. Projicerar nu dansösdrömmarna på dottern i stället och alternerar mellan kaffekonsumption på missbruksnivå med Åsa, Fia, Annelie, Madde och resten av barnvagnsmaffian, läsa Aftonbladet Klick! och önska att hon vore gift med Måns Zelmerlöw, följa allsköns efterblivna dieter som ändå går i stöpet när man ändå kaaan unna sig den där liiiilla Karamellkungen-påsen för att man ändå varit såååå duktig."

Sådana bakgrundshistorier projicerar jag på i princip alla ansikten jag ser på stan, om jag så bara slänger en blick på dem i förbifarten. Folk är patetiska, förutsägbara och svaga så när man väl får chansen att bekräfta sina fördomar brukar alltid lejonparten av dem stämma.

Jag skulle säga att det beror mycket på vilket humör jag är på. Jag reser dagligen kollektivt under värsta rusningstrafik så man möter ju onekligen en hel del människor. Jag försöker behålla en positiv grundinställning, mest för att jag själv mår bäst av det. Jag försöker vara "öppen mot min omgivning"; inte knuffas eller trängas, hålla koll på om någon annan behöver min sittplats och i så fall erbjuda den, hålla upp dörren åt den som kommer efter osv. Ett leende skadar inte heller. Jag mår helt enkelt bäst av att vara trevlig och vänlig.

Men vissa dåliga dagar, speciellt om man stött på någon jävla idiot som t ex knuffas, trängs eller på annat sätt utmärkt sig komplett socialt handikappat vill jag bara sparka ner alla jag ser.

När jag var yngre tänkte jag mycket på hur folk uppfattade mig, vad de tyckte och tänkte när de såg mig och så. Det är ganska skönt att växa ifrån det där. Nu vet man att de flesta är fullt upptagna med sig själva istället. Ifall någon glor intalar jag mig själv att de nog tycker att jag är ganska snygg