Meningen med livet - samlingstråd

This.

Jag kommer aldrig kunna acceptera kunskap som inte går att bevisas. Då kan man lika gärna tro på bibeln. Våran oförmåga att få kunskap är p.g.a. våra sinnen som inte ger oss en objektiv syn på världen. Bara för att du har glasögon så betyder det inte att världen blir större. Det finns inget sätt få objektiv kunskap.

Därför är 3+3=6 lika mycket som 3+3=57. Logik, religion, idioti och allt annat är lika värt. Att hävda något annat är att hävda att man har objektiv kunskap. Men att hävda att de är lika värda så hävdar man objektiv kunskap och en paradox uppstår. Den kallas Nihilism.

Utan kunskap så har du inget sätt att värdera saker och du kan ju själv räkna ut hur det blir men meningen med livet.

Nihilismen/extrem skepticism vinner alltid då den utgår från första principen - något som ingen annan filosofi gör. Ska du dock va en riktigt nihilist kan du inte kalla eller ens tänka dig vara en då du hävdar att du har objektiv kunskap. Och om du kallar dig för det gör det så blir det samma sak.

Att du vägrar ta ställning misslyckas också då även det är en ställning. För övrigt kan vi ju inte använda logik (se ovan) så varför bry sig. Paradox alltså. Min signatur beskriver det dock bäst.

När jag reflekterar kring meningen med livet, varför jag finns här och vad min uppgift är så kan jag inte undgå från att känna igen mig i den existentiella filosofins tankar. Det finns ingen objektiv mening för oss att existera, utom möjligtvis att fortplanta oss vidare. Att söka denna mening med livet är absurt och poänglöst. Däremot kan vi genom att sätta upp mål för oss själva skapa individuella meningar med våra liv som ger oss ett personligt välbehag och en bestående lycka.

Sveriges främste lyckoforskare Bengt Brülde har föga förvånande undersökt begreppet lycka, och i begreppet lycka omfattas bland annat ett meningsfullt liv. Det finns bevisat att de av oss som har ett jobb eller en utbildning har en större mening med livet och därmed en större lycka än de som inte har det, sett över det långa loppet. Detta behöver inte betyda att man som arbetslös är olycklig, har man någon hobby eller liknande som kan ge en mening med livet då kan man vara minst lika lycklig som den som har ett yrke.

Sammanfattningsvis då, jag anser att vi skapar våra egna meningar med livet och att detta är vitalt för att kunna leva ett lyckligt liv och undvika att drunkna i ett vakuum av tristess.

Men vadå? Ett uttalande om en logisk slutsats följer ju som sagt mönstret "om vi har reglerna A, och faktan B så följer C". Eftersom det i själva uttalandet sägs vad man förutsätter spelar det ingen roll för sanningsvärdet av satsen vad du accepterar eller inte, den bevisas ju som sann eller falsk inom sitt eget system, så att säga. Och därför är sådana satser faktiskt kunskap vi kan bevisa eller motbevisa, så du borde acceptera dem. Satsen kan såklart inte säga något om den yttre verkligheten, men den är fortfarande sann eller falsk.

Hur kan du veta det?

Det markerade: Fast det bevisar väl inte att jobb ger mening, vill jag påstå. Snarare, kombinerat med det du sa i första stycket, att de personerna har som egna mening i livet att ha jobb och vara del av samhället. Men som du säger ännu längre ner, man kan väl känna mening och sammanhang med en hobby och rikt liv på andra vis.

Lycka = mening med livet... så brukar man ofta prata. Varför? Borde man inte göra det?

Att förstå samband, insikt och förståelse, verkar för oss vara något väldigt eftertraktat? Och ger lycka, i bemärkelsen välbefinnande/tillfredsställelse (Subjektivt Välbefinnande i Brulde termer). På detta sätt borde man kunna likställa att se sitt sammanhang, se sin mening med tillvaron, och lycka.

Fast det borde bli förvillande då man kan säga "livet är meningslöst", och ändå finna sammanhang? Som kan vara just att det inte finns "mening". Oberoende av om man kan skapa en egen ny sådan eller inte.

Ursäkta.

*Harklar mig*, är du så dum så du inte inser att denna tråden redan existerar på flashback filosofi?

Meningen med livet är grundläggande att leva.

Samt att sprida generna vidare, d.v.s. skaffa barn.

Handskakning

Meningen med livet är väl lika mycket det som den inte är? Den är definitivt inte att sitta och läsa dina bajsnödiga pojkvaskerinlägg där du lite halvtaffligt försöker svänga dig med ett ordförråd du inte besitter..

Om du sedan kan bortse från att analysera det som meningen med livet inte är men som ändå görs, kanske du kan fundera över vad mening överhuvudtaget är?

Frågar du mig- att definiera det som bara är men som inte kan vara genom att leva genom att vara alltets antites- motsats. Men vem fan fattar något sådant?

'Vi måste gå måste gå till botten med det här' som Persson sa om Estonia.

Om man ska acceptera logik och matematik så måste man först acceptera att de grundar sig på objektiv kunskap. Våra sinnen kan inte användas för att uppnå objektiv kunskap.

Dina sinnen kan vara 'förvirrade' t.ex. närsynt, färg blind, psykiska illusioner osv. Det finns inget sätt att bevisa att det du får från dina sinnen faktiskt är sant.

Ok så om vi inte kan få objektiv kunskap genom våra sinnen så använder vi väl något annat. Men vad? Vi har ju inget annat sätt. Även om vi nu skulle ha ett annat sätt så skulle man aldrig kunna hävda att det sättet inte har influerat av ens sinnen.

Det närmaste objektiv kunskap man kommer är 'Jag existerar', en "förbättring" av 'Jag tänker, alltså existerar jag'. Men även det faller med en oförmåga till objektiv kunskap.

Låt oss hypotetiskt säga att det på något sätt finns en gud med objektiv kunskap. Vi har ingen skyldighet att lyda denna då vi inte kan bevisa att dennes budskap är verkligt. Kan du inte se moses stentavlor? Nej jag är blind. Kan du inte känna guds kärlek? Nej jag tror det är en psykisk sjukdom av något slag som skapar denna 'kärlek'.

Ok så vart finns logik i detta?

Du -------> Objektiv kunskap -----> logik (och allt annat)

Vi kan som sagt inte få objektiv kunskap så kedjan är bruten innan vi når fram till logik. Låt dig inte luras av logiks vackra användning av matematik, den som allt annat hävdar objektiv kunskap, något vi inte kan bevisa.

Om A = B så är B = A, detta må se sant ut, men vad har logiken för källa? Jo vi människors matematiska intellekt. I så fall måste vi bevisa att det är sant/existerar men hur? Vi kan ju inte bevisa objektiv kunskap. Så logik faller även om det ser riktigt bra och giltigt ut. Vart detta för oss är vad mitt förra inlägg handlar om.

Nihilismen är det enda vettiga filosofin eftersom den är ensam om att inte brutalt våldta a priori begreppet. Det är därför du inte kan hitta något fungerande argument mot nihilismen...

Nej, det här tycker inte jag håller riktigt, du bemöter inte riktigt det jag skrev. Det fetmarkerade där är direkt felaktigt, och få matematiker skulle hålla med dig. Visst, logikens utgångspunkt och regler kommer från människors matematiska intellekt, och vi kan aldrig vara säkra på att det vi utgår från är sant, men det spelar ingen roll! När vi väl har en väldefinierad utgångspunkt (spelar ingen roll varifrån den kom, och den behöver absolut inte vara någon objektiv kunskap) kan vi visa att denna utgångspunkt leder fram till nya saker. Hela alltet, dvs utgångspunkt+resultat, är vare sig sant eller falskt, men påståendet att utgångspunkten leder till resultatet, det kan vara sant eller falskt, något man kan bevisa innanför den logiska strukturen som vår utgångspunkt ger oss (iaf. oftast, det kan finnas satser vars sanningsvärde inte går att avgöra inom systemet).

Så, för att jämföra med din kedja, skulle min se ut
Du ------> subjektiv kunskap --------> (axiom => resultat)
där parentesen på slutet kan vara antingen sann eller falsk.

Hur menar du att det inte spelar någon roll? Det är väl det enda som spelar någon roll? Du hävdar att man ska helt enkelt acceptera en viss utgångspunkt och sedan bygga vidare på den. För mig är detta ett auktoritetsargument.

Det 'finns' två typer av kunskap. Subjektiv och objektiv. Den subjektiva är bara giltig för individen medan den objektiva är giltig för alla hela tiden och dessutom per definition trumfar ev. subjektiv kunskap. Accepterar man detta får man:

Objektiv > Subjektiv

Din kedja är alltså meningslös för någon annan än individen själv och faller så fort någon hittar en objektiv kunskap. Min markerade text syftar på just detta.

Du skriver i affekt av någon anledningoch använder ett barns vokabulär. Jag vet inte om jag ska ta diitt inlägg som seriöst men ger dock en förklaring. Det är det enda språk jag behärskar vilket kommer sig av utbildning till sjuksköteska och sociomon, och ett års läsande av grundläggande filosofi. Dessuiom är jag vad man kam kalla förläst. Jag har i 20 är oavrutet läst det mesta inom poesi och roamaner. Sedan umgås jag med människor som välubildade och använder annat än det gemse gatsprket. Så därför skriver jag på detta sätt.
Jag skriver på en bok nu ochnär jag sätter mig ned sä flödar ord och meningar ur mig och det är likadant på FB. Jag kan förstå att en del har svårt att förstå ord pch sammanhang.

Absolut inte ett auktoritetsargument, vet du verkligen vad det betyder? Det jag vill framhäva är att utgångspunkten inte spelar något större roll, och att man inte behöver acceptera den. Det jag säger är att satsen "givet axiomen A, så följer B" kan vara objektivt sann. I sammanhanget spelar de specifika axiomen inte den minsta roll, och behöver inte vara grundade på något. Ingen ber dig acceptera dem som objektivt sanna, det som är sant är hela utsagan "A leder till B". Detta påstående kommer vara objektivt sant, eftersom vi i själva utsagan ger allt som behövs för att visa att det är sant (dvs det beror inte på dina sinnen eller din egen matematiska intuition, två olika personer som båda följer de givna reglerna kommer alltid komma till samma svar).

Jag använde nog ordet subjektiv lite annorlunda då, jag menade att man baserat på sina subjektiva sinnesintryck och intelligens, kan hitta på en uppsättning regler, och denna uppsättning regler kan då såklart inte sägas vara "objektiv", men det spelar som sagt ingen roll.