Ensam och vilsen student

Men varför skulle det nödvändigtvis vara ett personligt nederlag?

Ta inte dig själv på så stort allvar, och gör inte så stor sak av det.

(jag har läst tråden).

Mitt senaste inlägg låter lite väl dramatiskt nu när jag läser det igen. Saken är den dock att jag aldrig riktigt varit nöjd med mitt liv, alltid jämfört mig med andra i alla möjliga olika avseenden. När jag flyttade hemifrån till en ny stad, där jag inte kände någon, såg jag chansen att börja om på nytt, bli mer öppen och bli kvitt med min sociala ångest som jag dragits med genom tonåren. Egentligen är det väl lite fel av mig att kalla det ett nederlag; det är mer att jag accepterat att jag är introvert och helt enkelt trivs med att vara för mig själv en hel del (dock inte alltför mycket). Tyvärr är det dock fortfarande så att det är de som är mest utåtvända som sätter de sociala spelreglerna, speciellt på universitetet.

Alltid kommer dem jävla svaren om SSRI och tabletter.

VI LEVER I ETT FUCKAT SAMHÄLLE. DROGA INTE BORT ER PERSONLIGHET.

Vi löser detta grabbar. Prata med såna som känner likadant. Det hjälper på direkten ofta
Det är mer sjukt att INTE ha ångest etc now days

Btw, var inte rädda att dela med er av det till personer som inte känner likadant heller.
Att prata om det är det bästa man kan göra, det lättar pressen enormt.

+ att man kan skratta tillsammans för att man tror att världen snurrar (mer än vad den gör )

Mmm. Dessutom bättre att jobba med sig själv på riktigt om man nu vill, istället för att bli beroende av nån sorts psykofarmaka som sopar problemet under mattan.


Håller med. Om inte annat är det bra att testa att göra något, vad som helst, som är ganska urflippat och sedan se att konsekvenserna faktiskt sällan är stora. Misstag kan dessutom bli både erfarenhet och roliga historier som man går miste om ifall man aldrig bryter lite sociala regler eller tänjer sina egna spärrar.

Hur går det för TS nu ?

Ingen särskild förändring har skett tyvärr. Jag har kommit fram till insikten att mina problem ligger på en djupare psykologisk nivå. Tror mycket skulle lösa sig om jag hittade en flickvän, men det går helt enkelt inte. Det handlar inte om att jag inte är tillräckligt snygg, intressant, social, spännande, utan problemet ligger i min hjärna. Jag är feg, kräsen, paranoid, och avundsjuk och så fort minsta intresse väcks hos en tjej, drar jag mig tillbaka.

Något jag funderar på ibland är vad gränsen är mellan 'problem' och hur jag är som person. Kanske jag bara är så här och det inte är något fel på mig? Jag vet inte...

Har så otroligt svårt att få en relation (av romantisk eller vänskaplig karaktär) med tjejer som jag bara träffar någon enstaka gång. Jag raggar aldrig om man bortser från tafatta försök kl 03 på krogen. De få som jag lär känna bättre är alltid upptagna och jag hamnar givetvis i "the friend zone". Ibland ligger jag och tänker på hur härligt det vore att ha en flickvän som man bara kunde ligga och mysa med.

Jag har i alla fall till viss del löst vänskapsdelen av mitt sociala liv (om man jämför med mitt första inlägg). Nu återstår bara det svåra... För varje år som går blir min rädsla större över att jag skall förbli någon sorts patetisk jävla "ungkarl"...

Intressant är hur jag projicerar hur jag tror jag är och hur jag vill vara på mig själv, och hur detta påverkar hur jag agerar. Exempelvis har jag ett minne från dagistiden då jag minns att jag sade till min kompis att jag skall vara ungkarl resten av mitt liv (ni vet, tjejbaciller var ju farliga!). Visst, något som hände för mer än 15 år sedan är orelevant, men detta påverkade min attityd i grundskolan, som påverkade gymnasiet, som tillslut påverkar hur jag är idag. Jag vet att det bästa för mig vore att inte försöka analysera och lista ut varför jag är i den situation jag är i utan istället bara agera. Jag antar att om man går runt och tänker och analyserar sådant som man sade när man var 5 år gammal, så kanske man är lite knäpp trots allt...

Måste be om ursäkt för att jag ständigt bumpar upp denna tråd, jag postar endast här när jag är som mest deprimerad. Kom precis hem från ännu en fest som kanske hade blivit lyckad om min attityd mot saker och ting varit bättre.

edit: läste igenom det jag skrev.. fan vad bitter jag låter

Är väldigt nyfiken på hur det går för TS nu. Sitter i en väldigt liknande sits dessvärre.

Jag är också intresserad, hur går det för dig TS?

Jag blev väldigt nyfiken på hur det här kan ha slutat.

Samt att jag lider med alla som sitter i den här sitsen, det är inte lätt att känna sig ensam. Been there, done that. Det finns ju aldrig enkla lösningar på problemet.

BUMP

Var kan man hitta nån pluggkollega?
Skulle vilja ha nån som man bara sitter med och pluggar så att man inte går hem eller får för sig att göra annat.

Känner igen mig så mycket. Är själv expert på att sabba för mig själv, oftast på grund av att jag får för mig saker som inte är sanna om mig själv eller situationen.

Jag kan vara social när det behövs, vara glad och rolig, jag ser bra ut, är framåt och drivande. Men så fort en tjej visar intresse på riktigt så backar jag oftast, det är en försvarsmekanism som kickar igång. Rent instinktivt drar jag mig undan från henne eftersom jag inte vill riskera att hon sårar mig i framtiden, då är det bättre att jag "sårar" henne först genom att avvisa henne.

Ska också börja studera nu och snart är det dags för nollningen. Känner ingen i staden och mår piss. Är ganska säker på att jag blir en lone wolf ganska omgående. Och ett program som jag antagligen inte ens gillar. Jag vill få vänner, en klick och gärna flickvän. Men klarar inte av att ta så mycket plats i gruppsammanhang. Det blir lättare om jag är bekväm med gruppen, men annars är det svårt.

För oss män är det synnerligen svårt eftersom det krävs i 9 fall av 10 ett stort socialt umgänge/gemenskap för att hitta en partner. Kvinnor behöver inte ha samma sociala status/umgänge för att kunna bilda familj och liknande.

Vi får se hur länge jag orkar detta innan självmord kommer vara ett reellt alternativ. Ska ge det några år till men annars good night and good bye.